Just the way we are


I watch you growing sometimes I see myself - in you
It can be scary but kinda funny too
I hear you talking
A lot of similarities
Your choice of words
And all the fantasies

Just the way we are
I guess you've seen it now
A mirror of ourselves sure makes us weird
Falling down
From a mountain of frights
What's there to hold on to?

The way you makes all smile and the despair when you just
Won't go to sleep
You could have me walking a mile to make you smile still it's not
Really a weep
I know you fooled me
A million times
I just can't help it
Don't know why

I know you hate it but they really have to do
What they do
You're crying out your wishes I understand
Yet they don't have a clue.

Hur tänkte de här egentligen...?

 
 
"Om tjejen mot förmodan tror att hon är lika bra som alla andra efter alla år i skolan, skriver vi en hälsning som tar bort den känslan/det självförtroendet och självkänslan som finns kvar" (?!)
 
Texten står på första sidan i en bok jag fick av mina lärare när jag tog studenten. Mellan raderna står det ju bokstavligen att jag inte är en av de bästa fåglarna människorna. Jag minns att jag läste om texten flera gånger och tänkte vad sjutton de menade med det, känslig som jag var tog jag ganska illa vid mig. Men jag kan skratta lite åt det idag, tragikomik. Min mentor menade givetvis bara väl... Precis som när hon hävdade att jag trivdes med att vara i bakgrunden och iaktta. (Läs:vara utanför) På sätt och vis stämde ju det, jag ville vara osynlig -allra helst försvinna helt och hållet men samtidigt skrev jag i min dagbok, gång på gång, hur förjävla ont det gjorde när ingen hade sagt ett ord till mig på flera dagar. Jag ville nog inget hellre än att bli just sedd, innerst inne. Om det så bara var med ett "Hej" på morgonen... Det blev helt enkelt väldigt fel.
 
Men det var ändå oerhört klumpigt skrivet tycker jag. Jag må vara känslig men de kunde väl ha tagit ett citat som inte hintade om att jag var annorlunda/en mindre bra människa..? Det blev för mig som ett bevis på att de verkligen såg mig som annorlunda och fel. Allt jag inte ville vara eller bli sedd som. Jag själv bar med mig den känslan konstant, av att vara fel. Någonstans visste jag ju att andra såg mig som det också (åtminstone som annorlunda och konstig) men vissa stunder blev det så tydligt som när jag fick den här texten. Jag försöker dock påminna mig själv om att de aldrig kände mig. Ingen kände mig nog någonsin under alla mina år i skolan. De visste ingenting om mig, eller vem jag var där bakom den tysta masken. Jag var för sjutton helt apatisk, trasig och tom. Oerhört jobbig tid som jag gärna vill försöka lägga bakom mig helt och hållet. 
 
"Vi vill att du ska bära med dig följande ord" Tack men jag tror att jag river ur den sidan.

When you've been fighting for it all your life, that's how a superhero learns to fly

 
Jag var i Stockholm på The Scripts konstert i Tisdags. Tror jag i alla fall, det känns lite som jag drömt allt för hela resan gick så otroligt snabbt... Men om vi utgår från att jag var där var dom riktigt bra live, även om jag hade en jobbig känsla över mig under hela resan. Jag kunde inte riktigt slappna av. Det började med att tåget stannade (Läs:SJ)  Efter 30 min sa de att man skulle ta sig dit man skulle på något annat sätt, om man kunde... Tack för paniken. Men tillsluts började i alla fall tåget rulla igen, dock stannade det igen en bit ifrån centralen. Man fick gå av där om man ville, det gjorde vi. FEL VAL. Vi blev helt förvirrade när vi kom ut någon annanstans -visste inte ens vilket håll vi skulle gå åt. De som bor i Stockholm måste ju vara underbarn, själv hittar man knappt ut genom centralstationen. Paniken blev ett faktum och jag var nära att bryta ihop får erkännas... Jag har ett sånt kontrollbehov att jag blir överdrivet upppgiven i situationer där jag inte har en aning om vad jag ska ta mig till. Det är en sida av mig själv som jag hatar, jag vill vara en såndära avslappnad, cool och "allt löser sig" människa. Men konserten skulle ju strax börja, hade nog varit något lugnare annars... Eller inte.
 
Det slutade i alla fall med att vi tog en taxi. Jag ogillar verkligen stunden man sitter där med en främling+orimligt dyrt. Vi kom fram till hotellet tillslut åtminstone. Men när det börjar så illa blir det inte riktigt bra. Det är så typiskt när man ska göra något kul för en gångs skull och sedan känner man att man inte riktigt kan slappna av, då får jag sån ångest för att jag inte njuuuuter och lever inuet. Själva konsteren var i alla fall bra, även om jag har en tendes att jämföra alla konster med Ron Popes nu för tiden, och den går nog inte att slå. Det var värt det trots att jag fick tinnitus.
 
På tal om att resa... Tidigare hade jag en föreställning om att min ångest skulle släppa om jag bara kom bort, bort härifrån. Det var verkligen jobbigt för mig att inse att det inte riktigt var så enkelt. Min sociala fobi följer med mig, den går inte att fly ifrån. Jag brukar låta min syster säga det mesta och så vidare men jag checka åtminstonde ut själv+beställde muffins. Jag vet att det absolut inte är något att skryta om, det låter bara otroligt löjligt och jag skäms för att det nästan känns som att jag har åstadkommit något stort. I alla fall sekunden efteråt. Men så små grejor får jag ångest av att göra, när det gäller kontakt med människor... Det är lite jobbigt att erkänna båda för sig själv och att skriva öppet, även om inte så många läser.
 
Jag hatar att något så oerhört enkelt kan kännas så fruktansvärt svårt för mig, men jag gjorde det i alla fall. Den här gången.

Har du också fattat till slut att den enda som kan rädda dig är du?

 
 
Har du också tänkt sista gången
och gjort samma miss om och om sen
har du också legat vaken hela nätter
panik, massa press, pressat tänder

Har du också lovat dig själv
att imorrn tar jag tag i mig själv
har du också provat deras norm
sen fattat att du inte är som dom

Har du också satt dig i en bil
bara kört tills du inte har bensin
har du också tänkt om jag flyr
kommer allting bli bra inuti

Har du också fattat till slut
att den enda som kan rädda dig är du
du behöver inte bära allt själv
för jag har känt allt precis som du känt

Jag har också tappat ibland
och snabbt försökt komma ikapp
jag har också sett när du faller
och försökt bygga nytt ifrån marken

Jag har också vart nära min gräns
så jag fattar precis hur det känns
men jag lovar att allt kommer vända
om vi lovar att tro på oss själva

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
när du stupar nästa gång så vill jag bära dig
låt mig vara din soldat

Det här samhället gör mig uppgiven

 
Jag blev både ledsen och förbannad när jag tittade på uppdrag granskning... Människorna i reportaget skriker ju bokstavligen efter hjälp. Det är så oerhört sorgligt att hjälpen uppenbarligen inte finns, att faktiskt ingen bryr sig om dem. Förjävligt rent ut sagt, hur vissa människor tillåts ha det. När man är så pass långt nere på botten behöver man ju hjälp och stöd för att ta sig upp, ska det verkligen vara så svårt att ge? Jag blir så ledsen, arg och uppgiven av att se människor i misär som omvärlden väljer att blunda för. Det är inte humant. Jag har hört så många berätta om hur de blivit utsparkade från psykiatrin eller som inte fått hjälp med sitt missbruk... Det finns verkligen inga ord för hur fel det är att neka en människa som mår dåligt hjälp och stöd. 
 
Varför inte satsa på att hjälpa dem? Och varför gav ingen av poliserna på plats den gråtande kvinnan på marken lite förståelse, varför inte en kram? Istället för att kallt hävda att det inte är deras ansvar och dumpa henne liggande på marken. Vad kostar det att visa lite medmänsklighet? Jag förstår verkligen inte varför inte det här tas på större allvar och prioriteras... Det finns inga ord för det, annat än att det är åt helvete. Reportaget går att se på svtplay.

Då börjar vi om igen

 
Ja då är mattekursen igång igen. Jag vet att jag är tjatig om den men det är den hela mitt liv kretsar kring just nu, och det är en sån oerhörd ångest... Jag hatar verkligen matte för jag har så svårt för det. Förmodligen beror det mycket på att jag hade väldigt hög frånvaro i grundskolan och under högstadiet hade jag ingen matte överhuvudtaget. (fråga mig inte varför för det har jag ingen aning om) Jag förstår nada när jag ska försöka lära mig. Men jag vill ju verkligen klara det, jag måste göra det men åh, vad jag INTE tror på mig själv. Tappat självförtroende och prestationsångesten är inte den bästa kombinationen.
 
Något positivt är i alla fall att jag börjat på en rallylydnadskurs, lite ångest hade man ju i vanlig ordning (läs:social fobi) men jag känner mig relativt bekväm i den miljön. Ingen förväntar sig att man ska prata massor och ingen gör det heller vilket nästan får mig att känna mig normal och således inte utanför, vilket är väldigt ovanligt. Vi är ju där för att träna hundarna, och jag måste få säga att min hund var otroligt duktig! (nåja, det finns kanske delade meningar om det men hon nosa inte i marken konstant under två timmar åtminstone, vilket är otroligt för min lilla myrslok) 

Glöm förfan inte bort att du är underbar

 
..precis som du är.

Tomhet

 
Ibland kan jag verkligen känna mig helt tom, stirra rakt upp i luften och tänka -vad gick fel, egentligen? Hur hamnade jag där jag står nu i mitt liv, hur blev det såhär galet? Det är en riktigt jobbig tanke. Jag vet ju svaret där inne någonstans men jag vill helst inte tänka på min resa hit alls. Jag orkar inte. Då kommer känslan av tomhet och uppgivenhet.
 
Jag är så full av längtan bort till något annat, något bättre eller egentligen vad som helst förutom det här -mitt liv. Jag känner mig så redo att förändra mitt liv MEN jag vågar inte, jag kan inte... Och det är så fruktansvärt frustrerande. 

Verklighetens SAW?

 
 "Vet du varför det blöder om tandköttet?" -Tandläkaren.
 
Jag vet inte MEN om jag får gissa, kan det kanske vara för att du just tryckte in ett sylvasst föremål i det? Det hade jag velat svara men det vågade jag givetvis inte, men nog hade det varit lite roligt att se tandläkarens min då... Det komiska var att hon sedan inte gav något svar på det själv. Jag förstår verkligen inte varför de måste trycka in den där vassa metall grejen runt HELA tandköttet(?) Jag kan inte alls förstå syftet, om det inte är för att orsaka obehag eller om de tycker blod är lite festligt... Jag är väldigt härdad gällande smärta i munnen, jag har ju haft tandställning men AJ vad ont det gjorde. Men med tanke på frågan jag fick förstår jag ju nu att det inte ska börja blöda (vilket jag alltid trott på tidigare besök, det känns ju liksom som det logiska när någon trycker in ett vasst föremål i det) men tandläkaren gör ju inget åt det eller så, utan verkar bara vilja konstatera att det blöder? ... "Nu ska jag titta på tandköttet också. (trycker in en kniv i det, typ) Nu blöder det! Massor! Ser du? Titta här!" Ehm, ja? Och? Vad ska jag göra åt det? Eller va? Jag förstår ingenting. Jaa, det är sånt här jag funderar på en fredagskväll, hehe...

När det känns som du har väntat sen du var barn, på att någonting ska hända -på att det ska vända

 

När det känns som du har väntat sen du var barn
På att någonting ska hända, på närkontakt av något slag
När det känns som om du gjort allt sagt allt men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod
Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam

Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas
Det här är nåt som händer varenda dag
Det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland
Vi är levande döda, stapplar fram hand i hand
Och alla här vill leda
Men vi följer ändå blint
I ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in
Över gatorna och torgen när butikerna har stängt
Upp för väggar genom fönster och ner i vår säng

Jag vill resa och se världen vem vill ha ett vanligt liv
Men jag älskar bara pengarna för pengar gör mig fri
Ta mig till refrängen nu
Åh känner du igen dig?

Det är fler än du & jag
Som förlorat nån vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam


När dagen inte riktigt blir som man tänkt sig

 
 
Imorse fick jag idén att gå upp lite tidigare än vanligt, eftersom att jag tänkte att jag för en gångs skull skulle få lite matte gjord innan jag gick långpromenaden med vovvarna. Så jag gick upp, jag hann dock bara gå tre steg innan mina planer stoppades. Vad såg jag? Jo, fyra enorma bruna fläckar. (läs:diarré från min ena vovve). I det ögonblicket vill man ju bara backa tillbaka till sängen, blunda och låtsas som ingenting. Alternativt skrika efter hjälp. Men det var bara att torka upp, och det hade liksom fastnat och torkat in i trägolvet, tog mig därför drygt en timme att få bort allt. Sedan såg jag att hon satt sig på ALLA mattor+ i min säng+på mina sängkläder eftersom att allt var fullt med bajsfläckar. Mysigt. Det var bara att börja tvätta (tack gud för att tvättstugan var ledig). Innan dagens slut hann hon bajsa ner i princip alla mattor. Först nu har jag tvättat klart så det blev inte mycket mer gjort idag... (jajo, det är givetvis synd om min vovve också, men hon har varit pigg så det är nog ingen fara)
 
På det fick jag en tandläkartid, som inte längre är gratis eftersom att jag tydligen blivit vuxen(?!) 700:- kr för att titta in i min mun ska dom ha numera... Det tycker jag är helt orimligt, men precis som med bajset är det ju bara att försöka gilla läget. Nu kan man ju tänka att det räcker med elände för en enda dag men nej...  Jag fick nämligen en shopping psykos också (beror med största sannolikhet på att allt kändes allmänt skit, då har jag en tendens att självmedicinera mig med nätshoppning) beställde lite (läs:väldigt mycket) för mycket, för pengar jag egentligen borde spara. Men det är ju bara att skicka tillbaka...
 
...om jag kommer göra det? Förmodligen inte. #jagbehöverhjälp 

Breaking your own heart

 
3 Mars. Jag hade ju gärna skrivit ett positivt inlägg om att våran är här nu och jag känner mig allmänt peppad på livet men... Det snöar ute och livet känns allmänt jagorkarinte. Det enda jag kan tänka på är att min kurs snart börjar. Den jag har haft ångest för i över en månad eller ja, egentligen betydligt längre än så (läs: flera år) men det blev på något sätt starkare efter att jag hoppade av senaste mattekursen eftersom att jag hamnade efter (o.s.v.) Ångest, ångest, ÅNGEST. 
 
I helgen sökte jag två sommarjobb och jag hade inte väntat mig att det skulle kännas så oerhört jobbigt. Jag insåg någonstans att det aldrig kommer att gå vägen. 1, jag har bara en gymnasieutbildning och då inte i något speciellt program. 2, jag har ingen arbetserfarenhet, alls. 3, om jag mot all förmodan får komma till en intervju kommer det att gå åt helvete där. (det kan låta negativt och ja, det är negativt tänkande men det känns som ett faktum...) 4, Alla skriver att de söker någon med stor social förmåga och tja, just nu är jag inte den socialaste personen. Jag har ju varit så isolerad de senaste åren på grund av distans studerandet bland annat, vilket har gjort mig (om möjligt) ännu osäkrare i sociala situationer.
 
Jag fick en sån ångest av att skriva mina ansökningar att jag faktiskt var tvungen att pause en stund... Allt positivt jag försöker skriva om mig själv känns som en lögn, jag har lust att bara skriva "Jag ÄR värdelös men jag behöver det här, så SNÄLLA ge mig en chans" Men det låter nog lite väl desperat, och skulle förmodligen som högst ge mig ett nummer till psyk. Världens sämsta självförtroende, det har nog jag det. Jag hatar hur allt, verkligen allt, känns så fruktansvärt jobbigt för mig.