Som ett spöke i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan

 
Jag gör inte så jättemycket på dagarna, går ut med hundarna och lagar mat... Och äter. Det är dagens händelser, det låter kanske skönt(?) Och ja, jag försöker att intala mig själv att det kan få vara okej. Men det går inte att komma undan att det känns som att jag slösar bort min tid och står väldigt stilla i livet. Jag har trampat på samma ställa sålänge och jag vill komma framåt. Jag har ångest över pengar också, och att jag köper sådant som jag kanske egentligen inte borde lägga pengar på i nuläget. Men jag tänker att man måste få göra något som gör en lite lycklig, om så bara för en stund. Vill tänka att allt löser sig tillslut. Jag försöker leta lite jobb också men det är inte många jag kan söka... Om jag sedan blir kallad till en intervju får jag ta det då.
 
Fått några erbjudanden om att vara hundvakt också, man tjänar ju inte jättemycket men det är ganska enkla pengar att få även om man blir väldigt låst gör det mig inte så mycket - jag har ju två hundar redan. Det jobbiga är när man träffas första gången (som en liten arbetsintervju, väldigt avslappna sådan dock) men det får jag försöka klara av utan att få en hjärtattack, hehe. 

Vilket jävla mörker

 
Precis som oss andra var hon, Lisa Holm, sedan blev hon plötsligt efterlysningar och mordrubriker. Det är svårt att greppa hur människor kan vara så otroligt sjuka i huvudet att de kan ta livet av en annan människa. Obegripligt. Jag vill bara skrika rakt ut. Det här får inte hända. Jag har som många andra följt detta under veckan och man hade ju hoppet uppe, när jag sedan hörde att de hittat henne avliden fick jag en klump i magen, en kniv i hjärtat och kände mig alldeles tom. Jag vill bara gråta av förtvivlan. Varför? Den meningslösheten. Vissa händelser griper tag i en speciellt mycket, och det berör en så otroligt även om man inte känner personen i fråga. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på hur det känns för hennes familj och vänner. När jag senare på dagen också läste att en liten 4 åring och hennes pappa och exploderade till döds i en bil, och nu på kvällen om Magnus Härenstam som gått bort av cancer kändes livet för jävla mörkt. Jag är uppenbarligen inte gjort för att klara av att följa det som händer i det här landet... Ondska, sjukdomar och döden tar ingen hänsyn.
 
I alla tragedier får vi försöka tänka på hur många som bryr sig, hur många som letade efter Lisa, hur många som visat/visar sitt stöd och sin kärlek. Ljuset finns där i allt mörker, inte just nu, inte på ett bra tag framöver men vi lever inte bara i ett mörker där människor är monster - även om det lätt kan kännas så ibland. Ta hand om er ♥

♥Emapthy vs sympathy

 

Varför är jag så rädd?

 
 
Om jag går in djupare på den frågan vet jag ju faktiskt svaret. Jag har reflekterat ganska mycket över det senaste åren. Men jag ställer mig ändå den frågan... Det känns så meningslöst men ändå sitter rädslan - ångesten där som en liten djävul. Igår började jag på en hundkurs, det är inte första gången jag är på en men skillnaden här var att vi började inomhus... Vadå då tänker nog ni, men jag känner mig mer naken då. Det man säger hörs så mycket tydligare, inga hundar som skäller eller vind som surrar. Inget som kan ta uppmärksamheten från en. Tyst. När intruktören plötsligt säger - Först ska vi presentera oss, då kommer paniken. Jag har varit på kurser förut och varje gång har man fått presentera sig och sin hund så det var egentligen ingen överraskning, men jag hoppades ändå på att man den här gången skulle få slippa. Jag försöker snabbt i huvudet tänka ut vad jag ska säga, samtidigt som hjärtat slår fortare och fortare. Tänk om jag inte får fram ett ord? Tänk om jag pratar för tyst? Tänk om jag gör bort mig så pass att jag får skämmas resten av kursen? Tänk om de tänker att jag är en konstig människa? Du ska bara säga ditt namn och presentera din hund - sluta överreagera. Men jag klarar inte av att tänka logiskt i sådana situationer, hur många gånger jag än försöker intalar mig själv om att det inte är någon fara. Jag blir panikslagen.
 
Var och en presentera sig medan jag bara ville sjunka igenom stolen, ner i marken. Det kändes som att jag satt där i flera timmar när det i själva verket bara var någon minut till min tur. "Jag heter .... och jag har en tax, vi har tidigare gått valpkurs och rallylyndadskurs...."  Jag känner hur jag rodnar men försöker intala mig själv om att det inte syns (Läs:smink). Efteråt kommer tankarna tillbaka: Pratade jag för tyst? hörde de överhuvutaget vad jag sa? Hur kunde jag missa att säga hundens namn?? Verkade jag normal? Tittade hon där inte lite konstigt på mig? Sluta nu - gå vidare. MEN VAD TÄNKTE DE OM MIG?
 
Gaaah, jag blir galen på mig själv. Men jag vet att det enda som hjälper är att gå emot det man tycker är jobbigt i små, hanterbara, steg. Jag gjorde det i alla fall den här gången, jag fick fram orden... Det är ju ingen bedrift men det känns lite så, för mig var det kanske det ändå. Ångesten och rädslan har inget logiskt tänkande. Snälla - bara försvinn ur mitt liv.

Here we go again

 
 Text från tv programmet "Svenska fall för FBI del 5" i TV4.
 
Jag blir lika förbannad varje gång när jag ser vilka fördommar det finns mot människor med olika funktionsnedsättningar. Vi alla har olika styrkor och svagheter - diagnos eller inte. Varför lägga värderingar i det? Det gör gör mig riktigt uppgiven när jag gång på gång läser eller hör om hur människor generaliserar, ser ner på och dömer ut människor med exempelvis autism som psykopater. När sedan människor som är emot detta kontrar med "Alla med .... (valfri funktionsnedsättning) är underbara människor!" Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. I mina ögon är det lika illa, eftersom att man gör människor med en specifik diagnos till en egen art. De är människor som alla andra - individer. Ingen människa ÄR sin diagnos. Jag klarar inte längre av att läsa diskussioner på nätet där man ser att människor har såna fruktansvärda fördomar. Att det här överhuvudtaget sändes säger väldigt mycket. Om vi byter ut "autistiska" mot "rödhåriga" hade det aldrig fått sändas. Det är oerhört kränkande att peka ut en grupp människor som eventuella psykopater. kan bli fixerade vid exempelvis att mörda. Vidrigt.
 
Om jag ska prata diagnoser också när vi ändå är inne på ämnet... Jag tycker inte riktigt om den här hysterin som blivit, fler och fler barn blir diagnoserade. Det delar in människor i fack och sätter eiketter på dem - som det skapas fördomar kring. Många har uppenbarligen svårt att se människan bakom en diagnos. Enligt min uppfattning är det också många som känner en hopplöshet på grund av sin diagnos, att det exempelvis inte är någon mening att försöka få vänner för enligt diagnosen har jag ingen social kompetens (Läs:övertydligt, påhittat exempel) Så fort någon berättar om sina problem, eller bara en tanke så föreslår människor diagnoser - precis som att diagnosen i sig är en lösning. Jag tänker också att många symtom (som ofta är beteenden när det gäller neuropsykiatriska diagnoser) på diverse diagnoser kan vara tecken på något helt annat, som att man har det jobbigt hemma eller i skolan av andra anledningar. Organisationen maskrosbarn skrev om det för någon månad sedan, att många barn och ungdomar diagnostiseras och får tabletter istället för att ta reda på och behandla det riktiga problemet. Det blir ju hur fel som helst, och det är så lätt att bli feldiagnoserad. Nu pratar jag framförallt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, det känns som det får större konsekvenser för individen om det sätts en felaktig diagnos då. Men det finns givetvis också fördelar att ha namn på svårigheter, det blir lättare att prata kring det då, ibland är det lättare att få hjälp och många känner nog en lättnad av att få diagnos för att de då inser att man inte är ensam om en specifik svårighet. Problemet är att beskrivningar på diagnoser är väldigt specifika medan människor är så väldigt olika oavsett funktionsnedsättningar - vilket många tycks ha svårt att förstå... Jag har väldigt svårt för fördommar har jag märkt.
 
Nu reagerade ganska många på uttalandet över och det är ju positivt. Men vad som verkar vara mer accepterat, men som jag reagerar lika mycket på, är när det pratas i media om att hitta botemedel mot olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (Läs: de går inte att bota) HALLÅ! Det är ingen sjukdom. Och de som lever med med en sådan diagnos vet redan att det inte är önskvärt att vara annorlunda, ska de behöva få det upptryckt i ansiktet? Att de inte duger? Att de inte får finnas i samhällets ögon? Jag tycker att det är vidrigt att människor försöker hitta botemedel eller till och med vill hitta sätt att redan i magen se om barnet har en  funktionsnedsättninga - så föräldrarna har chansen att göra en abort. Och att dessutom pratar öppet om det. Jag tycker att vi ska försöka hitta ett botemedel för samhället istället, problemet ligger där och inte hos individer som i människors ögon är annorlunda. Jag tycker att alla borde få den hjälp de behöver oavsett om de har en diagnos eller inte. Men så ser ju inte samhället ut i nuläget, det är dessvärre långt ifrån alla som får hjälp trots diagnos. En funktionsnedsättning uppstår ju först när en människa vistas i en miljö och ett sammanhang som inte tar hänsyn till personens funktionsnedsättning. Samhället skapar det. Många menar att diagnoser ger andra förståelse för andras svårigheter men jag upplever att det är precis tvärt om. 
 
Nu vet jag att många inte alls håller med mig angående det här men det är okej. Det finns inga rätt eller fel. Alla har sina erfarenheter. Men även om jag har väldigt negativa erfarenheter från diagnoser själv finns det givetvis positiva aspekter också. Jag vill bara att alla ska känna att de har samma värde, att ingen ska känna sig utdömd, bli orättvist eller illa behandlad. Jag tänker framförallt på alla barn och ungdomar som ofta inte har något att säga till om. 

Social fobi, introverthet och blyghet

 
 

Nu när jag inte har något pluggande att tänka på har jag rätt mycket tid över, och då börjar jag lätt känna en meningslöshet över att jag i princip inte gör någonting... Så för att hålla mig sysselsatt vill jag gärna skriva om sådant som jag tycker är viktigt, något jag brinner för och som berör mig. Jag är en sådan där djup människa. Nackdelen är att inläggen har en tendens att bli långa då, men jag hoppas att någon orkar läsa och att det inte blir allt för osammanhängande. Allt började med att jag tittade på mina katergorier och såg att jag skrivit social fobi/blyghet som en kategori, jag har ändrat nu för jag vill inte att någon ska tänka att det hör ihop. Det är verkligen två skilda begrepp, samtidigt som det kan vara svårt att skilja på. Social fobi är mer som en "sjukdom", medan blyghet kan vara ett personlighetsdrag. Sedan började jag tänka på skillnaden mellan introvert och blyg också, tillslut även på skillnaden mellan social fobi och selektiv mutism - något som jag har velat skriva om länge. (Läs:eftersom det redan som det är blev ett långt inlägg, tar jag upp selektiv mutism i ett eget inlägg) Jag blir själv lite förvirrad av allt men om jag ska försöka förklara det låter det såhär: (även om det givetvis kan skilja sig mellan människor)
 
Social fobi - Ångest & osäkerhet i sociala sammanhang/ångest inför en sådan situationer, kanske även efteråt/undviknanden av sociala situationer. Om man tänker på hur många människor med t.ex. ormfobi beter sig bland ormar (exempelvis) så är det nog lättare att förstå vilken oerhört ångest det innebär att ha en fobi. Vi med social fobi är lite bättre på att dölja våran ångest bara, det är ju inte riktigt socialt acceptabelt att skrika till eller springa iväg när det kommer fram en människa, hehe...
 
Introvert - Det är en personlighet, ett sätt att vara på. Som introvert har man ingen ångest i sociala situationer men man är inte den som har behovet av att höras mest och jämt. Man trivs med att vara lite i bakgrunden i större grupper (Läs: nu menar jag inte vara utanför) och får energi från att vara ensam. Precis som att extroverta människor får sin energi från andra. Många idag verkar tro att ensam är synonym med olycklig, men så måste det ju faktiskt inte vara om ensamheten är självvald. I det privata, med människor man känner, kan man ju fortfarande vara öppen och framåt. Att vara extrovert eller introvert är neurologiskt, det är något man föds med. Det är alltså ingenting man kan välja om man vill vara eller inte. Det handlar inte om att man inte vet hur man ska umgås - det handlar om att man inte alltid känner det behovet.
 
Blyghet - Alla människor är blyga ibland (tror jag?) som barn får man ofta höra att det är något som växer bort och det kan det absolut göra om blygheten beror på exempelvis osäkerhet. Men för vissa personer är det en del av personligheten, vissa är mer försiktiga än andra som personer och har inte behovet av att höras mest. Ofta är man kanske blyg till att börja med för att sedan bli trygg i en situation eller med en människa. Jag tror att hur man utvecklas beroende mycket på hur man bemötts under uppväxten. Dessvärre ses blyghet idag nästan som en sjukdom, när det i själva verket är ett personlighetsdrag. Jag skulle beskriva det som ett mellanting mellan att ha social fobi och att vara introvert. Man är inte helt bekväm i alla sociala situationer men man har inget direkt undvikande beteende. Blyga personer är inte mindre sociala och osäkerhet är inte synonym till blyg - två vanliga missuppfattningar. Jag skulle tro att många som är blyga också är introverta. 
 

 
Jag känner igen mig i beskrivningar gällande att vara introvert - det är jag utan tveken. Om jag är blyg som person eller blivit det med tiden, det vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är att min osäkerhet framförallt kommer från att vuxna och även barn i min omgivning under min uppväxten har pressat och tvingat mig till saker jag inte varit bekväm med att göra. De påpekade också ofta att jag var blyg. Jag fick många pikar över att jag var så pass tyst som jag var i skolan, vilket bara gjorde att jag drog mig undan mer - jag blev blygare och hamnade tillslut i ett utanförskap. Efter en tid utvecklades min blyghet till social fobi. (en väldigt kort förklaring på en lång historia) Jag tror dessvärre inte att jag är ensam om den utvecklingen. I dagens samhälla är idealen att vara superextrovert - TALA HÖGT! TA PLATS! Vi lever i ett samhälle där social kompetens är det finaste man kan ha, att vara utåtriktad är den personlighet som dyrkas. Jag tycker idealen för hur vi ska vara, våra personligheter har hamnat i skymundan. Allt fokus är på idealen för våra utseenden, som givetvis också är viktigt att ta upp men i vårat undermedvetna tror jag dessa ideal ger oss minst lika mycket ångest. Jag har i princip alltid känt att det är något fel på mig, jag har haft känslan av att jag jämt måste ändra på mig för att passa in. Det är något jag ofta inte har klarat av att göra.
 
De vuxnas bemötande av mig som person var den största anledning till att jag tillslut blev en hemmasittare. (Läs:namn på elever med hög frånvaro, som inte vågar eller förmår sig gå till skolan även om de vill) Det är ofta reslutatet av ett utanförskap som har pågått under en lång tid. Jag hade aldrig hört begreppet förens för ca 1 sedan(?) Nu börjar det plötsligt pratas väldigt mycket om hemmasittare vilket är positivt(!) men jag gillar inte att fokus ligger på att hitta fel hos eleverna och föräldrarna istället för i skolan. Det är ofta där problemet ligger. Varje dag blev för mig en kamp för att slippa gå till skolan som samtidigt var en kamp för att ta mig dit. Den sistnämnda kampen var dessvärre en som jag ofta förlorade. Jag orkade inte längre. Vardagen bestod av bråk, gråt och skrik. Mina föräldrar tvingade mig till skolan så gott det gick, givetvis av välvilja men det blev väldigt ångestfyllt. Jag ville - som alla barn - göra dem stolta, inte ledsna och besvikna. Den ångesten man känner både av att vara i skolan men också av att vara hemma, när man vet att man borde vara där - den går inte att beskriva i ord. Du vet att du borde gå, att du måste men du klarar inte av det. De vuxna kallade det för skolk, förståelse var inget som jag blev bekant med under min skolgång. Slutsatsen som alla per automatik tog var att det var mig som det var fel på.
 
Min motivation när jag gick till skolan var att slippa bråk, att inte behöva vara orolig över att bli utskälld. Att faktiskt lyckas få betyg i alla ämnen var något jag hade gett upp för längesen vid en ålder av 13, vilket inte var så konstigt med tanke på att jag tillslut bara hade några få ämnen. Jag tänkte inte framåt överhuvutaget vad jag kan minnas - jag hade fullt upp med att överleva. Jag brydde mig inte om en sån världslig sak som betyg. Det kom egentligen först när jag slutade gymnasiet, när jag kunde andas ut. Då slog det mig plötsligt - betyg, BETYG?! Det var alltså det som jag egentligen skulle ha skaffat mig under skolåren. Lite så. Jag fick istället för betyg med mig sår i själen från mina 12 år i skolan. 
 
Att vara hemma från skolan i långa perioder är en biljett rakt in i utanförskapet - kanske för resten av individens liv. Det borde verkligen tas på allvar, och det innan det hunnit gå så pass långt att barnet känner en hopplöst inför att ta sig tillbaka. Det är så oerhört viktigt att inte ge upp dem. Jag kände tyvärr att många vuxna hade gjort det gällande mig.
 
Ursäkta nu blev det ett litet sidospår... Typiskt mig. Tillbaka till ämnet:
 
Det gör mig väldigt frustrerad och ledsen när människor skriver eller pratar som att blyghet och introverthet är en sjukdom hos en människa, något som borde botas. Nu menar jag givetvis inte personer som är blyga och introverta, man kan lätt se det som ett problem och det kan vara oerhört jobbigt... MEN jag hävdar att det är samhällets fel om man känner på det sättet. Att vara blyg och introvert är, precis som att vara utåtriktad, ett sätt att vara på - ett personlighetsdrag. Så otroligt många gånger som jag har känt mig fel under min uppväxt för att jag varit blyg, för det är ju inte så man ska vara. Jag var alltid den blygaste i klassen, vilket gjorde att jag alltid kände mig underlägsen alla andra, eftersom att jag alltid var blygast, och det hade ju vuxna sagt eller på andra sätt visat var något dåligt. Jättedåligt. Det är inte det sättet som uppskattas att om man är på, vilket barn lär sig sorgligt tidigt. Det gör mig förbannad. På riktigt. Hur vuxna, mellan raderna, eller bokstavligen säger åt ett barn att de är fel och borde ändra på sig. Jag hatar när människor slänger ur sig kommentarer som att introverta eller blyga är tråkiga, aldrig pratar, är konstig med mera. Varför inte ta sig tid att lära känna någon istället för att döma? När en ny elev sa något till mig under högstadiet (ja det var så exotiskt som jag fick det att låta) sa en gammal "klasskompis" Det är ingen ide, hon pratar inte - det går inte att lära känna henne. Om man tar sig tiden och är nyfiken istället för dömande tror jag att de flesta introverta och blyga släpper in en, och förmodligen är inte personen alls som man föreställt sig. Nu hade just jag stängt av hela mig känns det som nu i efterhand (Läs:jag var inte bara blyg) Samtidigt vet man ju inte, om någon gav det tålamod hade det kanske gått att nå fram till mig också. Men jag hade förmodligen behövt en hjälte betydligt tidigare.
 
 
 
Tysta barn ses som ett problem. Introverta ses ofta som blyga. Och blyga får inte vara blyga utan att hela tiden få bekräftat för sig att det är ett problem. De blir ständigt tillsagda att “prata mer”, “ta för sig mer” osv. Vilket givetvis ökar barnens känsla av att det är något fel på dem. Vuxna försöker tvinga på dem ett behov de inte har. "Jag måste ha många kompisar, jag måste tycka om att ha kalas, jag får inte tycka om att vara ensam en fredagskväll" osv. Varför kan inte alla bara försöka sluta se blyghet och introverthet som en defekt på en människas personlighet och något personen bör skämmas för och göra allt för att arbeta bort? Jag har googlat många gånger under min uppväxt på "träna bort blyghet" och så vidare. Om skolan och samhället gör det till ett problem, som många gör, blir det ju det även för individen. Visst, hade det varit enklare om man var utåtriktad i det här samhället. Men nu är ju inte alla det, vad ska vi göra åt det? Hur gör man för att bli någon annan? Nu utvecklades just min blyghet till en oerhört stor osäkerhet och jag blev väldigt inåtvänd, slutade prata, jag slutade gå till skolan - det var ett stort problem som jag hade behövt hjälp med. Jag hade ångest och en tappad livsgnista. Det borde inte behöva gå så långt innan man får hjälp hållde jag på att skriva... Men hjälp, det fick jag ju faktiskt aldrig.

Jag tror personligen att man blir blygare desto fler gånger någon kallar en blyg och tyst, man får en stämpel på sig och alla förväntar sig att man exempelvis inte pratar. Varför inte bara sluta påpeka hur andra är och beter sig? Det skapar bara ångest och ger en trasig självbild, och det blir svårt att ta sig ur en roll som man kanske inte vill ha eller känner att man passar in i... Tänk om ingen hade pressat mig eller påpekat för mig, gång på gång, att jag betedde mig "annorlunda", inte var normal, borde räcka upp handen och ta mer plats, mm. Tänk om jag hade fått gå igenom min uppväxt och trots allt ha känt att jag dög - oavsett hur jag betedde mig. Då hade jag kanske aldrig utvecklat social fobi, jag hade kanske aldrig blivit en hemmasittare i perioder och jag hade kanske klarat skolan när det var tänkt. Jag hade kanske aldrig känt ett behov av att starta den här bloggen, där jag i princip bara skriver av mig min ångest. Svindlande tanke - hur mycket andra människor kan påverka en.

Blyga kan absolut behöva stöd för att våga ibland, precis som alla andra människor, men ingen kommer att övervinna sina hinder genom att känna skam, skuld och misslyckande över sin existens. Och ingen kommer heller att bli mindre blyg av att ständigt få höra att det är ett problem. Genom att pressa och tvinga barn framåt, gör man i regel bara att de backar ännu mer. Om barn pressas till att prata blir de naturligtvis inte trygg i att göra det. Tillslut kan man ha fått ett barn att backa så långt att de inte vågar ta ett enda steg framåt. Människor föds unika - varför inte låta det vara så? Hur tror vuxna att det känns att hela tiden få höra att den du är, när du är dig själv, inte är rätt? Jag vill bara säga åt alla lärare, alla föräldrar - alla vuxna, att sluta. Bara sluta. Tänk om. Låt blyga och introverta barn vara. Ge dem stöd vid behov. Och när ni ändå håller på - ta bort betygskriterierna som inkluderar hur mycket plats barnen tar, hur mycket de pratar och tar för sig i klassrummet. Muntliga delar i betygen är något som inte ens alla klarar av medan andra är naturligt lagda för det. Det är inte rätt. Ge inte barnen som grund känslan av att vara fel, inte duga och den sönder trasade känslan av att inte passa in. Låt de hitta sin röst, sin plats i sin egen takt.
 
Jag drömmer om ett samhäller där ingen lämnas utanför, där alla blir respekterade och accepterade. Där ingen känner sig fel. Jag skulle vilja se ett samhälle där alla känner att de får finnas. Ingen borde behöva känna sig som en främmande fågel som inte hör hemma här. Den raden skriver jag samtidigt som jag får upp en bild i huvudet. Bilden föreställer 16 åringen som tog sitt liv av den anledningen förra året. Det berörde mig starkt, jag kunde se mig själv i henne. Jag kommer att kämpa för att ingen någonsin ska behöva känna på det sättet, i min närhet. Tillsammans kan vi förhindra det på ett större plan.