Jag vann över ångesten idag

 
 
Om man tänker bort båda benen på kyckligen (Ja jag vet, brutal tanke...) då är det en väldigt bra bild över hur jag i princip alltid känner mig. Men idag tog jag på mig dom där vingliga benen...
 
Det är inte många dagar jag kan säga det ska ni veta. Men idag gjorde jag det, jag gick på min första arbetsintervju... Jag ville bara springa därifrån och gjorde inte direkt världens bästa intryck, men jag sprang åtminstonde inte därifrån. Mer om hur det gick snart, jag tänkte bara berätta något jag aldrig skrev på bloggen när det hände. Nämligen att jag blev kallad till arbetsintervju samma dag som jag avslutade sista kursen jag skulle gå på komvux. Alltså samma dag jag gjorde matteprovet. Det är nästan så att man börjar tro på ödet... Vad jag gjorde? Jag blev glad först, trodde aldrig att jag skulle bli kallad. Sedan fick jag en sån oerhörd ångest, som jag faktiskt inte kan beskriva med ord... I sista minuten nästan, skickade jag därför iväg ett mejl och tackade nej till intervjun (om jag hade varit tvungen att ringa/om det inte fanns något mejl hade jag aldrig vågat göra det) Jag kände ett sånt enormt misslyckande och någon slags skam... Det var hemskt. Och då har jag misslyckad väldigt, väldigt många gånger med sånt jag har planerat att göra. Men det finns någon oskriven regel om att man inte får tacka nej till arbetsintervjuer, och jag hade ju sökt jobbet men klarade inte ens av att gå till intervjun. Ingen rolig känsla.
 
Men igår fick jag en ny chans. Jag fick ett mejl om jag kunde komma till en arbetsintervju - äntligen en arbetsgivare som insett att det är onödig att ringa när man kan mejla - till min stora förvåning och lättnad, jag har tyvärr oerhört svårt att prata i telefonen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag har social fobi... I alla fall, jag fick mejlet dagen innan jag skulle gå. Med andra ord hann jag inte tänka speciellt länge, jag kände bara att jag verkligen inte kunde tacka nej med tanke på vilken ångest jag fick av att tacka nej till en chans till ett eventuellt jobb sist. (även om jag hade intalat mig själv om att jag aldrig skulle kunna få det) Jag kände mig faktiskt tvungen att gå, sedan VILL jag ju ha ett jobb även om jag kanske inte nödvändigtvis ville ha just det här. Men allt jag kan tänka på är den där jäkla intervjun man måste klara av... Det är ren plågeri om man har social fobi.
Det handlade inte ett drömjobb direkt utan ett städjobb. Samtidigt kändes det lite lättare på grund av det, eftersom det faktiskt inte krävs så mycket av en för att klara av det. Jag menar då att man inte behöver vara social osv, utan att det är mer fysiskt krävande. Jag tänkte att hon kanske inte hade så höga förväntningar på mig som jag var tvungen att leva upp till. I det läget gäller det verkligen att ge ett bra första intryck, kunna tala för sig och svara på frågor (Läs: inte få en blackout) Jag behöver kanske inte påpeka att det i min värld i princip är en omöjlig uppgift. Men jag tackade som sagt ja, och eftersom jag var väldigt osäker på vägen dit, samt att det var i en annan stad åkte jag väldigt mycket för tidigt... Märkte jag. Så där stod jag 1 och ½ timme för tidigt och funderade på varför i helvete jag tackade ja. Fasen alltså, DÅ började överanalysera och tänka katastroftankar. Jag var nog inte långt ifrån att spy och kissa på mig samtidigt. Jag började i allt känna mig som världens fulaste människa vilket inte direkt hjälpte.... Det var ett helvete men jag KUNDE ju inte gärna åka hem igen så in gick jag - samtidigt som jag försökte intala mig själv om att oavsett om jag gör bort mig totalt - har jag lyckats bara genom att våga mig in. När jag gick in genom dörren såg jag ingen människa överhuvutaget och fick lite panik över att jag bara stod där, jag borde kanske ha gått rakt in och sagt något till närmaste person...? Inte jättelyckat att ge dåligt intryck innan man ens börjat inervjun...
 
Det kändes som en evighet men det kom någon gående till mig efter kanske en halv minut, det var hon som skulle intervjua mig. Jag hade panik vid det laget och kände verkligen att det här kommer gå åt helvete, litar inte direkt på mig själv i sådana lägen... MEN frågorna hon ställde var inte så farliga och även om jag inte gjorde världens bästa intryck eller sa så mycket kändes det inte som en katastrof, och de var uppenbarligen i akut behov av personal då hon ville att jag skulle börja på måndag(!) Jag kanske inte behöver nämna att jag hamnade i chock, jag är nog fortfarande i det stadiet. Det hade jag verkligen inte väntat mig som ni nog förstår, de brukar väl höra av sig efteråt om man fått jobbet? Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det, jag tänkte bara göra det som en övning - för att inte behöva känna mig misslyckad som inte ens tog mig dit. Men som sagt - de var helt uppenbart i stort behov av personal, jag kanske till och med är tvungen att pendla till andra städer eftersom de inte har personal nog och det känns mindre kul eftersom jag fortfarande känner mig osäker framför ratten... Samt hittar VÄLDIGT dåligt. På måndag måste jag dit och skriva på avtal, osv, och jag vet ärligt talat inte om jag hittar dit igen, på den nivån är det. Ångest.
 
 
Intervjun gick väldigt snabbt (Läs:tog bara några minuter?!) allt känns väldigt svart, det måste verkligen ha märkts att jag var nervös eftersom jag i själva verket hade panik... Det måste ha hörts också, men jag orkar inte tänka på det eftersom hon i alla fall måste ha tänkt att jag kan klara av jobbet. Det jobbiga är som sagt att inervjun är svart, minns knappt någon hon sa och jag har ett sjukligt kontrollbehov så det känns oerhört jobbigt att knappt veta vad som väntar mig... Det som fastnade var dock att någon kommer gå med mig de första dagarna och ja, det känns verkligen jobbigt. Då förväntas man ju vara social och prata med den människan... Det känns också jobbigt att man ska åka till olika platser hela tiden, jag hittar som sagt väldigt dåligt. Lär bli väldigt stressigt... Det vore ju katastrof om man inte hittade dit man ska städa, gud vilken ångest det vore. Tanken på att inte klara av det här enkla jobbet skrämmer mig.  Orolig själ, jag? Nej, inte alls...
 
Bara... lite. Jag är så van vid att bara vara hemma med mina småtassar, vi mot världen. Typ. Senaste 3 åren har jag bara behövt gå iväg för att göra prov. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är orolig över hur det här ska gå. Jag är lite rädd att jag kommer må skit av det här också, man kan ju inte bara sluta då liksom... Men jag ska försöka att inte börja tänka på allt som kan gå fel nu. En inkomst vore ju inte helt fel, även om man måste jobba ett bra tag innan man får en lön som jag uppfatta det(?) men jag får försöka att tänka på pengarna när det känns kämpigt. Men jag känner nästan lite panik av tanken på att jag inte kommer ha samma frihet längre, och då har jag inte ens börjat än... Det känns som jag är helt fast i det här nu. Men det ÄR jag ju faktiskt inte, jag kommer inte ha det här jobbet hela livet och oavsett hur jobbigt det här blir så kommer det inte att bli mitt liv. (Läs:Jag försöker lugna mig själv lite, helt överdrivet panikslagen för tillfället) 
 
Det jag ville få fram under all oro var mest bara att det GÅR att gå emot sin ångest, om någon är i samma situation. Det GÅR att ta sig framåt, lite i taget, om man "bara" ger sig fan på att ångesten inte ska få vinna. Jag har en väldigt, väldigt - VÄLIGT lång väg kvar innan jag ens är i närheten att fungera som en "normal" människa - vad det nu är - men idag tog jag i alla fall ett litet steg framåt. Det är en fantastisk känsla precis efteråt när man gjort något man aldrig trodde att man överhuvutaget skulle våga eller klara av. Sedan kommer dessvärre nästa ångest väldigt snabbt för mig, som ni märker, men jag ska försöka andas lugnt och klara av det här... Det blir kanske helt okej trots allt.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback