Åh herregud

 
Idag har jag klarat av första dagen på jobbet, fast det är inte första riktiga dagen utan någon slags utbildning där någon går med mig. Den första riktiga dagen är på torsdag, nu hade jag som sagt en handledare och det är givetvis rätt jobbigt, jag har ju social fobi... Jag skulle nog ha pratat mer osv, men jag gjorde mitt bästa för att verka normal... Det gick nog inte jättebra men man ska inte vara för hård mot sig själv. Jag är verkligen helt slut. Åkte hemifrån klockan 7:00 imorse, till en stad ca en timme bort... (Läs:två timmar med alla felkörningar,även om jag har GPS) Jag fick två fingrar pekade mot mig i början av resan och en tutning, vilket inte precis gjorde att det kändes lättare. Gud, jag är så känslig. Borde tänka "Jävla idiot" men jag bryter som ihop, tar det lite överdrivet personligt... De tyckte väl jag körde för sakta men det spöregnade verkligen, jag såg ingenting alls. Sjukt läskigt. Och att sedan försöka köra in i rätt avfart med mera, det var ett helvete. Körde fel flera gånger och när jag väl hittat någorlunda rätt hittade jag inte huset jag skulle till. Klockan 9:10 hade jag fortfarande inte hittat, den ångesten alltså... Visste ju att handledaren väntade på mig klockan 9:00. Av en ren slump hörde jag henne prata i telefon om att jag inte var där, hon stod en bit bort. Usch det var inte roligt. Men jag hittade ju tillslut... Men jag skulle aldrig ha hittat om inte hon gick med till huset. Bröt ihop fullständigt ett par gånger under resan och även när jag kom hem. Väldigt lyckat, verkligen.
 
Det kändes verkligen sådär allting, framförallt med alla resor jag insett att det kommer innebära men nu har jag ju skrivit på avtal osv, måste ju göra det här nu... Värst känns som sagt bilkörningen, eftersom att jag är så osäker och tror att jag kommer dö ca hela tiden. Och att inte veta vart man ska och försöka hitta är också helt hemskt tycker jag, det är så stressigt och ångestfyllt. Om jag kunde åka tillbaka i tiden hade jag aldrig svarat på det där mejlet om arbetsintervju, visste ju inte att det var i olika städer eftersom det inte stod i deras annons och hon sa det som om det var väldigt sällan, och bara nu när det är semester... Men på torsdag-fredag ska jag åka runt som en tok i alla städer som finns, känns det som. Imorgon ska jag också köra långt och hitta till något hus mitt ute i ingenstans, det känns verkligen illa det här. Det vore verkligen jobbigt om jag inte hittade eller körde ihjäl mig... Nu skriver jag det som om det är lika illa men det känns faktiskt ganska likgiltigt. 
 
Men det är bara att försöka klara av det, jag kan ju inte direkt bara sluta nu. Det får man ju inte. Ja jag vet att jag är helt negativ, men jag skriver ju av mig här på bloggen och det känns ärligt talat skit... Det står också i avtalet att jag ska jobba 25%, vilket bara är 10 timmar vecka men på mina två scheman jag fått för de närmaste två veckorna jobbar jag 7-18, antar att det är för semestern så det kanske blir bättre sen...? Jag som tänkte att det var bra att börja lite mjukt men det blev ju helt tvärt om nu. Måste bestämma vad jag ska göra av mitt liv/vill jobba med/klarar av så att jag kan börja plugga igen... Jag har dock ingen aning eller jo, jag vet ju lite vad som intresserar mig men inte vad som skulle passa mig och blir bra... Det hade varit riktigt skönt att jobba hemifrån men det finns ju i princip inga jobb där man gör det. I alla fall inga som är lätta att få.
 
Om jag nyss sökte 5 nya jobb i ren desperation? Ja. Jag måste försöka hjärntvätta mig själv med att det blir bättre och en dag i taget, nu läser jag på två scheman samtidigt och allt känns bara alldeles för övermäkigt. Inte rätt taktik för att må bättre i det här direkt... Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hittar bättre imorgon.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback