...........

 

Trauma

 
Phu.. Den här veckan alltså, allt har gått fel. I tisdags när jag skulle hem till en kund som var hemma hade jag verkligen panik. Det tar verkligen på krafterna att vara på helspän hela tiden, jag kan bara inte slappna av. När jag sedan råkade välta någon form av zebra av trä(?) och ena örat ramla av, då höll jag på att dö. På riktigt, mitt hjärta stannade. Jag insåg i det ögonblicket att jag tidigare faktiskt inte hade något att vara oroad över (eller jo, men om man jämför) Jag vågade inte säga något. Väldigt dåligt av mig, jag vet... Men ärligt talat - hur många hade gjort det? Alla normala människor? Ja okej, men jag tordes bara inte... Vem vet hur hon hade reagerad, hon kunde ju ha blivit helt galen. Den går ju att laga, det är ju inte hela världen men det kändes så då. Jag höll bokstavligen andan tills jag gick ut därifrån, gud vad jobbigt om hon hade sett att den var trasig medan jag var där och frågat om det. Usch, det var det värsta jag varit med om hittils på jobbet. 
 
Till dagen efter då... Jag var vaken i princip hela natten på grund av smärta (Läs:mensvärk) så jag var ju inte riktigt på topp kl 6:00 på morgonen om jag uttrycker mig milt. Jag har ju dock inget annat val än att gå upp kl  kämpa mig iväg till jobbet, hade känts värre att ringa och sjukskriva sig. (Läs:telefonfobi+en slags ångest över att människor ska bli irriterade) Jag har ju bara jobbat där tre veckor... I alla fall, jag körde till mitt pass ca 20 min bort. Väldigt vingligt kändes det, trodde jag skulle dö där på motorvägen. Men jag lyckades på något sätt ta mig dit, men väl där hände något som jag verkligen inte var beredd på. Jag låste upp dörren och det började tjuta, VÄLDIGT HÖGT. Larm. Panik. Det började tjuta ännu högre medan jag stod där och tänkte på va sjutton jag skulle ta mig till, jag stängde därefter dörren i panik och tog upp mobilen för att ringa till kontoret. Det hade varit en bra lösning om det inte vore för att pengar på mobilen var slut. Vad gör man? Jag kunde inte gärna bara åka hem igen. Jag försökte knacka på hos de få grannar som fanns inärheten (Läs:för att låna telefonen - då förstår ni nog hur panikslagen jag var) Jag sprang till de två närmaste husen, som inte var speciellt nära. Ingen öppnar. Fan. Fan. Fan. Klockan var då 8:30, jag började kl 8:00. Jag gick då tillbaka till huset, hörde att det hade slutat tjuta och där måste jag ha drabbats av någon form av sinnesförvirring för då fick jag för mig att gå in igen?! Precis som om att jag trodde att det hade slutat för alltid(?) Men det börjar tjuta igen, givetvis... Där var jag oroande nära att bryta ihop. Men det var inte riktigt läge för det, det var bara att försöka bita ihop. Jag satt mig i bilen och körde iväg till ett hus längre bort, jag sprang upp på gården och det var något staket runt hela huset?! Jag fick ju ett larm trauma där så jag vågade inte gå in genom grinden, i rädsla att det skulle börja tjuta där också... Jag kunde se rubrikerna framför mig "Tjej från hemfrid lyckades sätta på alla larm i området" ...
 
Då gick jag tillbaka till bilen, och precis när jag satt mig ner och allt kändes som mest hopplöst då kom hon gående där - ängeln! (nåja, det kändes så då i alla fall) Jag har nog aldrig blivit så glad över att se en människa. Då förklarade jag läget och fick låna en telefon. Det är en märklig känsla när panikångesten tar bort den sociala ångesten... Den finns ju där men paniken inför vad som händer om jag inte löser det här NU är större. Det slår mig verkligen vilken stabil människa jag är när jag skriver det här inlägget. Då fick jag i alla fall den där jäkla koden till larmet tillslut. Tack för det liksom, kunde jag inte fått den typ innan jag åkte..? På det kom kunden hem när det var en timme kvar, jag kände bara snälla, vänd igen, jag orkar inte! Men det gjorde hon inte, givetvis... Eller de, det var tre stycken och de var ju inte precis glada över det med larmet. Det kändes som om de var irriterade på mig eller de var det. Fast det var ju inte mitt fel att ingen sagt att det fanns larm(?) Nu blev det ännu något att ha ångest inför, larmen. Jag får verkligen panik när det börjar tjuta. Då känns det verkligen som om att man inte borde vara där, jag förstår inte riktigt varför de inte bara kan stänga av larmet den dagen men ja, det är mycket jag inte förstår.
 
I torsdags såg jag nästan lite fram emot att gå till första passet (Läs:första gången) varför? Jo för kunden hade katter. (Jag gillar katter, okej?) Men när jag kommer in inser jag att där inte finns några katter Den besvikelsen är inte att leka med alltså... Jag ville ju gosa. Men det som syndes var bara spåren efter dem, det vill säga kattsand, kattskit och hår över HELA lägenheten. Och lukten på det. Det var inte roligt alls... Men det är faktiskt i regel överasskande rent hos alla man ska städa hos, de flesta har det renare än jag någonsin har haft det. Det känns lite... "Vi behöver inte städhjälp men vi har det för att vi har råd". Det gör att det känns väldigt meningslöst, och jag får känslan av att bara vilja stöka ner istället... Hehe. Jag har en ond sida.

Det blev ett långt inlägg men jag behövde skriva av mig den här jäkla veckan. På allt det här fick jag veta att jag inte får lön förens nästa månad, det var ju en lagom rolig överraskning när man redan från början var lagom less på det här livet... Snälla någon, jag orkar inte - låt nästa vecka flyta på bättre. 

Stunder när man bara vill försvinna

 
 
 
 
 
Gud, förra veckan alltså...Om jag ska beskriva den med ett enda ord blir det ångest. Usch, jag hade jättesvårt att hitta och har fått enorm ångest över det nu. Och det har varit mycket problem nyckellås.(Läs:det har inte gått att öppna eller/och låsa dörren, tillslut har jag dock lyckats...) Jag har haft panik. Det är något med tomma och tysta hus/lägenheter som är lite kusligt - det gick upp för mig när jag var hemma hos någon som hade städgrejorna en trappa ner i en mörk källare. Den där ångesten att någon kan komma hem också, det känns som om man gör något fel när man är hemma hos nån random människa och städar i deras hus/lägenhet... Och så har jag ju lite (dagens underdrift) svårt för det sociala. I torsdags hade jag stora problem att hitta till båda lägenheterna jag skulle till. Panik. Sedan i sista huset var jag verkligen tvungen att gå på toa, tar ju max 20 sekunder tänkte jag... TROR NI INTE DOM KOMMER HEM NÄR JAG SITTER DÄRINNE?! Jo... Inte alls jobbig stämning. Typ dog.
 
Det här med nycklarna är verkligen ett enormt problemet, jag fick åka runt som en galning förra veckan och hämta nycklar. Vissa i den här staden har tydligen ordnat ett eget nyckelmöte, eftersom dom är missnöd med att behöva åka till en annan stad 60 min bort klockan 6 på morgonen(!) Inte jättekonstigt men det tycker tydligen chefen som sa att jag inte skulle blanda mig i det när jag skrev att jag hade hört om ett nyckelmöte här i staden.Typiskt. Jag som blev lättad när jag hörde det, orkar fan inte åka enda dit varje måndagsmorgon... Det är farligt att köra bil. Jag är fortfarande i chock efter min nära-döden-upplevelse på motorvägen förra veckan. Idag körde en lastbil om mig i spöregn, trodde jag skulle dö eftersom den körde så nära mig. Jag hatar att känna att jag inte har kontroll, jag hatar att köra bil. Jag litar varken på mig själv eller andra i trafiken. 

Jag har verkligen ingen energi till något längre, det tar på krafterna att jobba och köra runt som en tok, ha ångest och panik om vart annat. Otroligt stressigt. Det blir inte mycket bloggande. Men det är saker jag vill skriva om som jag ska försöka få energi till i veckan. Imorgon ska jag åka till en annan stad, och städa hos en människa som är hemma... (Läs: de flesta är ju tack och lov inte det) Jag behöver kanske inte nämna att jag håller på att dö av ångest? Varför måste personen vara hemma... Jag orkar inte med den ångesten också, räcker med den att inte hitta dit... eller den om att dö på vägen. Minns inte om jag berättade om förra veckan när en person var hemma? Han hade i alla fall värsta förhöret med mig, men det var bara ett två timmars pass så det kändes som jag kunde överleva det men nu är det alltså hela 4 timmar med en främling. Livrädd att personen kommer kritiska hur jag gör nåt, prata med mig hela tiden, osv... Åh, jag vill bara ha morgondagen gjord.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så skulle du få den


Jobbig dag idag, började 7:00 (Läs:måste gå upp kl 5:00) åkte och hämtade nycklar hos en person först och städade sedan hos två olika familjer 4 timmars pass, det tog inte alls sålångtid så det blev väldigt segt. Och då får jag ångest över att de ska komma hem, och börjar tänka på mina resterande dagar och vill bara försvinna. Inte roligt alltså.
 
I måndags gick allt fel, började med att jag skulle hämta nycklar i en stad ca 50 min bort (väldigt rimligt...) Tror ni inte bilen framför mig åkte rakt in i staketet på motrvägen?! Jag blev så otroligt chockad bara. Det flög bitar från bilen... Det kändes så overkligt, händer det här verkligen? Jag blev så rädd, fattade knappt vad som hände. Men personen i bilen klarade sig. (Läs:Jag och bilen också) Sedan när jag väl kom dit fick jag bara två nycklar av typ 10?! Jag var tvungen att ringa runt och hämta nycklar hos människor hela dagen... Otroligt stressigt. Jag som hatar att ringa också. Det är knappt att jag klarar av det. Och när jag skulle till en kund lite senare sa personen att hon avbokad, så jag åkte hem igen... Det skulle jag tydligen inte ha gjort, jag skulle ha ringa till kontoret fick jag veta efteråt i ett inte allt för trevligt mejl. Tog åt mig lite onödigt mycket av det, men jag kunde väl inte veta det?! Nu känns det som alla tycker jag är helt konstig och besvärlig. Det är också på grund av att jag frågat om jag kan få byta med någon på torsdag nästa vecka när kunden bor x-antal timmar bort. Men jag sökte ju faktiskt jobb i staden jag bor i... Det märkliga är också att ingen har sagt att de också byter nycklar i staden jag bor i på måndagar, det är väl en ganska viktig detalj?! Jag fick veta det av en jag hämtade en nyckel hos.
 
Imorgon skulle jag ta med id kort till första kunden... Märkligt(?) Det måste vara någon som är lite paranoid. Men det betyder i alla fall att personen måste vara hemma... Ångest. Och på fredag ska jag städa ihop med en främling i 5 timmar, det har jag verkligen ångest inför. Jag är inte så bra på att prata och vara normal... Det hade verkligen varit skönt om man kunde sluta oroa sig över vad andra tänkte om en, men det går bara inte.
 
Det går inte så bra att tänka en dag i taget känner jag...

Jag får inte bryta ihop

 
 
Herregud, vilken vecka... I tisdags (som exempel, kan ju inte dra alla dagar) hade jag sån oerhörd ångest, jag skulle köra själv till ett ställe ca 60 min bort. Jag körde fel och hittade ingenstans att vända, drappades av panik... Jag lyckades i alla fall hitta tillslut, men handledaren som jag inte riktigt visste vart jag hade i måndags visade sig då vara väldigt... Jag vet inte vad jag ska kalla det, oförstående...? Hon påpekade allt jag gjorde fel och hackade verkligen på mig (läs:kändes det som) sa att det gick för långsamt, att det inte var tillräckligt bra gjort samt hotade varannan minut med att kunderna skulle ringa till kontoret och klaga?! Det var liksom min andra dag, och jag visste inte ens vad/hur jag skulle göra. Om jag var själv skulle jag ju ha vågat göra mer men jag var rädd att göra fel. Livrädd. Och hon förstärkte verkligen min rädsla. Jag var nära att bryta ihop flera gånger, jag var tvungen att verkligen säga till mig själv du får bryta ihop i bilen, I BILEN. Verkligen inte nu.  Det hade ju blivit lite pinsam stämning om jag bröt ihop... Minns känslan så väl från skolan. Känslan av att bara vilja (läs:behöva) gråta, men man får inte. Grät på vägen hem både på tisdag och onsdag, kände mig fullständigt värdelös och det kändes bara åt helvete allting. Jag kan verkligen inte ta kritik, jag tar det för personligt... Men det är ju personligt.
 
Det är så sjukt stressigt det här jobbet, både att hitta överallt i tid och att städa allt enligt schemat jag fått. Även om 3-6 timmar känns som långtid är det verkligen massor man måste hinna göra och många hus/lägenheter är enormt stora. Livrädd för att någon ska ringa och klaga på att det inte är tillräckligt bra städat. För övrigt måste jag säga att det är väldigt obekvämt att städa i andras hem - det känns som man är en inbrottstjuv, någon som egentligen inte borde vara där. I torsdags på eftermiddags passet kom två killar hem, såååå pinsamt och obekvämt. Dör. Skäms lite över att vara städare känner jag, känns som alla jag städar hos tycker synd om mig. Men det kanske bara är en känsla... Jag har verkligen ångest för att kunderna ska komma hem när jag städar, eller redan vara hemma. Jag hoppas verkligen inte att det händer nästa vecka... Måste gå upp kl halv 5 imorgon för att hämta nycklar, och sedan ska jag åka och städa hos någon i 6(!) timmar. Jag som är världens morgontröttaste känner mig verkligen mer levande än död på morgonen. Gud, vad jag inte hade tackat ja till det här jobbet om jag visste det jag vet nu.
 
Men det finns inget att göra. En dag i taget, jag ska klara det här! 

Sometimes I wish that I was dead

 
Den här låten berör mig verkligen... Det känns som att den handlar om mig, vilket väldigt många låter känns som men det är något i låten som verkligen träffar mig. Musiken gör att jag känner mig förstådd och inte lika ensam, jag hade mått så mycket sämre om den inte fanns. På något sätt känns det som den här låten peppar en också. Många har sagt till mig under min uppväxt att jag är fel och onormal på olika sätt, även om det inte alltid varit bokstavligen... Låten ger mig kraft att vilja kämpa för att bli något, bli någon. Någon man ser och inte bara ser rakt igenom. Jag ska fan inte låta min ångest vinna... Jag vill vara lite lycklig ibland, någon gång. Jag vill inte må dåligt resten av livet för att min uppväxt gett mig sår i själen. Jag ska visa alla att jag faktiskt inte var ett hopplöst fall. - så känner jag när jag lyssnar på den här låten. Samtidigt kastar den mig tillbaka till tider jag helst bara skulle vilja glömma... Åh livet, varför behandlade du mig alltid så illa.

There's a war inside my head
Sometimes I wish that I was dead, I'm broken
So I call this therapist

And she said girl you can't be fixed just take this
I'm tired of trying to be normal
I'm always overthinking
I'm driving myself crazy
So what if I'm f*cking crazy
And I don't need your quick fix
I don't want your prescriptions
Just 'cause you say I'm crazy
So what if I'm f*cking crazy
Yeah I'm gonna show you

Loco, maniac, sick bitch, psychopath,
Yeah I'm gonna show you
I'm gonna show you,
I'm gonna show you,
Mental out my brain, bat sh*t go insane,
Yeah I'm gonna show you
I'm gonna show you
I'm gonna show you

I've been searching city streets
Trying to find the missing piece like you said
And I searched all only to find

There's not a single thing that's wrong with my mind
Yeah, I'm tired of tryna be normal
I'm always over thinking
Driving myself crazy
So what if I'm f*cking crazy
And I don't need your quick fix
I don't want your prescriptions
Just cause you say I'm crazy
So what if I'm f*cking crazy
Yeah I'm gonna show you


Åh herregud

 
Idag har jag klarat av första dagen på jobbet, fast det är inte första riktiga dagen utan någon slags utbildning där någon går med mig. Den första riktiga dagen är på torsdag, nu hade jag som sagt en handledare och det är givetvis rätt jobbigt, jag har ju social fobi... Jag skulle nog ha pratat mer osv, men jag gjorde mitt bästa för att verka normal... Det gick nog inte jättebra men man ska inte vara för hård mot sig själv. Jag är verkligen helt slut. Åkte hemifrån klockan 7:00 imorse, till en stad ca en timme bort... (Läs:två timmar med alla felkörningar,även om jag har GPS) Jag fick två fingrar pekade mot mig i början av resan och en tutning, vilket inte precis gjorde att det kändes lättare. Gud, jag är så känslig. Borde tänka "Jävla idiot" men jag bryter som ihop, tar det lite överdrivet personligt... De tyckte väl jag körde för sakta men det spöregnade verkligen, jag såg ingenting alls. Sjukt läskigt. Och att sedan försöka köra in i rätt avfart med mera, det var ett helvete. Körde fel flera gånger och när jag väl hittat någorlunda rätt hittade jag inte huset jag skulle till. Klockan 9:10 hade jag fortfarande inte hittat, den ångesten alltså... Visste ju att handledaren väntade på mig klockan 9:00. Av en ren slump hörde jag henne prata i telefon om att jag inte var där, hon stod en bit bort. Usch det var inte roligt. Men jag hittade ju tillslut... Men jag skulle aldrig ha hittat om inte hon gick med till huset. Bröt ihop fullständigt ett par gånger under resan och även när jag kom hem. Väldigt lyckat, verkligen.
 
Det kändes verkligen sådär allting, framförallt med alla resor jag insett att det kommer innebära men nu har jag ju skrivit på avtal osv, måste ju göra det här nu... Värst känns som sagt bilkörningen, eftersom att jag är så osäker och tror att jag kommer dö ca hela tiden. Och att inte veta vart man ska och försöka hitta är också helt hemskt tycker jag, det är så stressigt och ångestfyllt. Om jag kunde åka tillbaka i tiden hade jag aldrig svarat på det där mejlet om arbetsintervju, visste ju inte att det var i olika städer eftersom det inte stod i deras annons och hon sa det som om det var väldigt sällan, och bara nu när det är semester... Men på torsdag-fredag ska jag åka runt som en tok i alla städer som finns, känns det som. Imorgon ska jag också köra långt och hitta till något hus mitt ute i ingenstans, det känns verkligen illa det här. Det vore verkligen jobbigt om jag inte hittade eller körde ihjäl mig... Nu skriver jag det som om det är lika illa men det känns faktiskt ganska likgiltigt. 
 
Men det är bara att försöka klara av det, jag kan ju inte direkt bara sluta nu. Det får man ju inte. Ja jag vet att jag är helt negativ, men jag skriver ju av mig här på bloggen och det känns ärligt talat skit... Det står också i avtalet att jag ska jobba 25%, vilket bara är 10 timmar vecka men på mina två scheman jag fått för de närmaste två veckorna jobbar jag 7-18, antar att det är för semestern så det kanske blir bättre sen...? Jag som tänkte att det var bra att börja lite mjukt men det blev ju helt tvärt om nu. Måste bestämma vad jag ska göra av mitt liv/vill jobba med/klarar av så att jag kan börja plugga igen... Jag har dock ingen aning eller jo, jag vet ju lite vad som intresserar mig men inte vad som skulle passa mig och blir bra... Det hade varit riktigt skönt att jobba hemifrån men det finns ju i princip inga jobb där man gör det. I alla fall inga som är lätta att få.
 
Om jag nyss sökte 5 nya jobb i ren desperation? Ja. Jag måste försöka hjärntvätta mig själv med att det blir bättre och en dag i taget, nu läser jag på två scheman samtidigt och allt känns bara alldeles för övermäkigt. Inte rätt taktik för att må bättre i det här direkt... Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hittar bättre imorgon.

Jag vann över ångesten idag

 
 
Om man tänker bort båda benen på kyckligen (Ja jag vet, brutal tanke...) då är det en väldigt bra bild över hur jag i princip alltid känner mig. Men idag tog jag på mig dom där vingliga benen...
 
Det är inte många dagar jag kan säga det ska ni veta. Men idag gjorde jag det, jag gick på min första arbetsintervju... Jag ville bara springa därifrån och gjorde inte direkt världens bästa intryck, men jag sprang åtminstonde inte därifrån. Mer om hur det gick snart, jag tänkte bara berätta något jag aldrig skrev på bloggen när det hände. Nämligen att jag blev kallad till arbetsintervju samma dag som jag avslutade sista kursen jag skulle gå på komvux. Alltså samma dag jag gjorde matteprovet. Det är nästan så att man börjar tro på ödet... Vad jag gjorde? Jag blev glad först, trodde aldrig att jag skulle bli kallad. Sedan fick jag en sån oerhörd ångest, som jag faktiskt inte kan beskriva med ord... I sista minuten nästan, skickade jag därför iväg ett mejl och tackade nej till intervjun (om jag hade varit tvungen att ringa/om det inte fanns något mejl hade jag aldrig vågat göra det) Jag kände ett sånt enormt misslyckande och någon slags skam... Det var hemskt. Och då har jag misslyckad väldigt, väldigt många gånger med sånt jag har planerat att göra. Men det finns någon oskriven regel om att man inte får tacka nej till arbetsintervjuer, och jag hade ju sökt jobbet men klarade inte ens av att gå till intervjun. Ingen rolig känsla.
 
Men igår fick jag en ny chans. Jag fick ett mejl om jag kunde komma till en arbetsintervju - äntligen en arbetsgivare som insett att det är onödig att ringa när man kan mejla - till min stora förvåning och lättnad, jag har tyvärr oerhört svårt att prata i telefonen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag har social fobi... I alla fall, jag fick mejlet dagen innan jag skulle gå. Med andra ord hann jag inte tänka speciellt länge, jag kände bara att jag verkligen inte kunde tacka nej med tanke på vilken ångest jag fick av att tacka nej till en chans till ett eventuellt jobb sist. (även om jag hade intalat mig själv om att jag aldrig skulle kunna få det) Jag kände mig faktiskt tvungen att gå, sedan VILL jag ju ha ett jobb även om jag kanske inte nödvändigtvis ville ha just det här. Men allt jag kan tänka på är den där jäkla intervjun man måste klara av... Det är ren plågeri om man har social fobi.
Det handlade inte ett drömjobb direkt utan ett städjobb. Samtidigt kändes det lite lättare på grund av det, eftersom det faktiskt inte krävs så mycket av en för att klara av det. Jag menar då att man inte behöver vara social osv, utan att det är mer fysiskt krävande. Jag tänkte att hon kanske inte hade så höga förväntningar på mig som jag var tvungen att leva upp till. I det läget gäller det verkligen att ge ett bra första intryck, kunna tala för sig och svara på frågor (Läs: inte få en blackout) Jag behöver kanske inte påpeka att det i min värld i princip är en omöjlig uppgift. Men jag tackade som sagt ja, och eftersom jag var väldigt osäker på vägen dit, samt att det var i en annan stad åkte jag väldigt mycket för tidigt... Märkte jag. Så där stod jag 1 och ½ timme för tidigt och funderade på varför i helvete jag tackade ja. Fasen alltså, DÅ började överanalysera och tänka katastroftankar. Jag var nog inte långt ifrån att spy och kissa på mig samtidigt. Jag började i allt känna mig som världens fulaste människa vilket inte direkt hjälpte.... Det var ett helvete men jag KUNDE ju inte gärna åka hem igen så in gick jag - samtidigt som jag försökte intala mig själv om att oavsett om jag gör bort mig totalt - har jag lyckats bara genom att våga mig in. När jag gick in genom dörren såg jag ingen människa överhuvutaget och fick lite panik över att jag bara stod där, jag borde kanske ha gått rakt in och sagt något till närmaste person...? Inte jättelyckat att ge dåligt intryck innan man ens börjat inervjun...
 
Det kändes som en evighet men det kom någon gående till mig efter kanske en halv minut, det var hon som skulle intervjua mig. Jag hade panik vid det laget och kände verkligen att det här kommer gå åt helvete, litar inte direkt på mig själv i sådana lägen... MEN frågorna hon ställde var inte så farliga och även om jag inte gjorde världens bästa intryck eller sa så mycket kändes det inte som en katastrof, och de var uppenbarligen i akut behov av personal då hon ville att jag skulle börja på måndag(!) Jag kanske inte behöver nämna att jag hamnade i chock, jag är nog fortfarande i det stadiet. Det hade jag verkligen inte väntat mig som ni nog förstår, de brukar väl höra av sig efteråt om man fått jobbet? Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det, jag tänkte bara göra det som en övning - för att inte behöva känna mig misslyckad som inte ens tog mig dit. Men som sagt - de var helt uppenbart i stort behov av personal, jag kanske till och med är tvungen att pendla till andra städer eftersom de inte har personal nog och det känns mindre kul eftersom jag fortfarande känner mig osäker framför ratten... Samt hittar VÄLDIGT dåligt. På måndag måste jag dit och skriva på avtal, osv, och jag vet ärligt talat inte om jag hittar dit igen, på den nivån är det. Ångest.
 
 
Intervjun gick väldigt snabbt (Läs:tog bara några minuter?!) allt känns väldigt svart, det måste verkligen ha märkts att jag var nervös eftersom jag i själva verket hade panik... Det måste ha hörts också, men jag orkar inte tänka på det eftersom hon i alla fall måste ha tänkt att jag kan klara av jobbet. Det jobbiga är som sagt att inervjun är svart, minns knappt någon hon sa och jag har ett sjukligt kontrollbehov så det känns oerhört jobbigt att knappt veta vad som väntar mig... Det som fastnade var dock att någon kommer gå med mig de första dagarna och ja, det känns verkligen jobbigt. Då förväntas man ju vara social och prata med den människan... Det känns också jobbigt att man ska åka till olika platser hela tiden, jag hittar som sagt väldigt dåligt. Lär bli väldigt stressigt... Det vore ju katastrof om man inte hittade dit man ska städa, gud vilken ångest det vore. Tanken på att inte klara av det här enkla jobbet skrämmer mig.  Orolig själ, jag? Nej, inte alls...
 
Bara... lite. Jag är så van vid att bara vara hemma med mina småtassar, vi mot världen. Typ. Senaste 3 åren har jag bara behövt gå iväg för att göra prov. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är orolig över hur det här ska gå. Jag är lite rädd att jag kommer må skit av det här också, man kan ju inte bara sluta då liksom... Men jag ska försöka att inte börja tänka på allt som kan gå fel nu. En inkomst vore ju inte helt fel, även om man måste jobba ett bra tag innan man får en lön som jag uppfatta det(?) men jag får försöka att tänka på pengarna när det känns kämpigt. Men jag känner nästan lite panik av tanken på att jag inte kommer ha samma frihet längre, och då har jag inte ens börjat än... Det känns som jag är helt fast i det här nu. Men det ÄR jag ju faktiskt inte, jag kommer inte ha det här jobbet hela livet och oavsett hur jobbigt det här blir så kommer det inte att bli mitt liv. (Läs:Jag försöker lugna mig själv lite, helt överdrivet panikslagen för tillfället) 
 
Det jag ville få fram under all oro var mest bara att det GÅR att gå emot sin ångest, om någon är i samma situation. Det GÅR att ta sig framåt, lite i taget, om man "bara" ger sig fan på att ångesten inte ska få vinna. Jag har en väldigt, väldigt - VÄLIGT lång väg kvar innan jag ens är i närheten att fungera som en "normal" människa - vad det nu är - men idag tog jag i alla fall ett litet steg framåt. Det är en fantastisk känsla precis efteråt när man gjort något man aldrig trodde att man överhuvutaget skulle våga eller klara av. Sedan kommer dessvärre nästa ångest väldigt snabbt för mig, som ni märker, men jag ska försöka andas lugnt och klara av det här... Det blir kanske helt okej trots allt.