Vad som gör mig frustrerad:Rasism, orättvisa, diagnoser, våld och en (blå!) klänning

 
 
Driver människor med mig eller vad är det här? Klänningen ÄR ju blå och svart?!! Min syster är en av de som bestämt hävdar att den är vit och guldig. Men NEEEEEJ? Gaaah, det här gör mig så orimligt frustrerad...
 
Jag fick en sån bisarr tanke på grund av det här (innan jag läste den obegripliga förklaringen) -tänk om alla ser alla färger olika? Typ om jag har en lila tröja, ser vissa den som gul? Tänk om alla hade tagit för givet att alla såg samma färger och därför har ingen kommit på tanken att vi kan se olika? Det HADE ju faktiskt varit lite roligt om vi kom på det nu.

Men fina människa

 
Det borde ju vara det normala att göra det han gjorde men sorgligt nog blir man ju förvånad... Men jag vill inte tro att dom andra saknar empati men dom kanske inte riktigt visste vad dom ska göra(?) Och ja, jag borde plugga nu men sitter och gråter till det här istället (ja jag är överkänslig). Jag måste få något vettigt gjort idag för en gångs skull, ekvationer var det...

We just go in circles

 
 
 
Deprimerande text (på bilden alltså) som jag inte vill tro på men jag vet ju att känslan av att inte passa in, av att alltid vara utanför, ensam, fel, konstig, biter sig fast och är oerhört svår att bli av med... Det kanske hörs att jag inte riktigt är i min bästa period just nu. Allt känns som en kamp på något sätt, som att dagarna bara passerar obemärkt förbi och den där ångesten av att inte göra något åt det, att inte leva sitt liv på det där sättet som man önskar -den finns ständigt närvarande. Jag vill inte låta ångesten och rädslan ta över. Det är som att jag går runt i cirklar, cirklar som det är höga murar runt. På något sätt känner jag mig hemma i det, trygg, på grund av att jag varit i det så pass länge men det är sjukligt destruktivt. Det går inte att blunda för allt som gör ont hur länge som helst eller att, i evigheter, låtsas som att man inte har några problem när hela ens själ skriker efter hjälp. Jag vet att livet i den här cirkeln kommer att bryta ner mig fullständigt tillslut. Om jag inte tar mig ur den.
 
Ikväll är en i mängden när jag inte tror att jag kommer att klara det, en kväll när jag bara vill blund för allt som känns så fruktansvärt svårt och hopplöst. Jag tror att allt man kan göra då är att gå och hämta ett glasspaketet ur frysen och bara äta... nejförlåt, jag menar givetvis gå och lägga sig och hoppas på att man vaknar upp nästa dag med lite mer hopp och styrka. Det måste vända någon gång, man har ju egentligen inget annat val än att våga tro på det.
 
I'm going away for a whilem
But I'll be back
Don't try to follow me
'Cause I'll return as soon as possible
See, I'm trying to find my place
But it might not be here where I feel safe

We all learn to make mistakes
And run from them, from them
With no direction
We'll run from them, from them
With no conviction

'Cause I'm just one of those ghosts
Travelin' endlessly
Don't need no roads
In fact, they follow me
And we just go in circles

And now I'm told that this is life
That pain is just a simple compromise
So we can get what we want out of it

Would someone care to classify?
Our broken hearts and twisted minds
So I can find someone to rely on
And run to them, to them
Full speed ahead
Oh, you are not useless
We are just

Misguided ghosts
Travelin' endlessly
The ones we trusted the most
Pushed us far away
And there's no one road
We should not be the same
But I'm just a ghost
And still they echo me
They echo me in circles

I know it's only in my head

 
 
 
När man är trasig känns alla andra så oerhört hela och normala. Det är svårt att tro att någon kan känna på samma sätt, vara likadan... Ingen går ju runt med sin själ i famnen men även om någon berättar om sin egen trasighet tycker jag att det är svårt att greppa, alla känns så mycket starkare, normalare och helare än en själv.

We can meet in paradise each time we close our eyes

 
Jag upptäckte xov för ett par veckor sedan, lyssnade sönder låterna lite men jag gillar dem verkligen. 
 
Senaste månadens läge:Jag försöker plugga men det går sämre än någonsin. Om jag ska vara ärlig går det inte alls. Jag har därför ångest över matten som nu börjar om mindre än en månad. Som jag måste klara. Som jag förmodligen inte kommer klara. Som jag inte får tänka att jag inte kommer klara för då kommer jag definitivt inte klara det.
 
Det är som det brukar med andra ord. Jag och min ångest mot världen.

Vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig

 
 
 
Jag lyssnar på låten och tänker på den 9-åriga flyktning pojken som blev utsatt för övervåld av en vuxen man. Jag tänker på barnen som flyr från krig och blir behandlade som om de inte vore något värda. Barnen som ingen ser, som ingen bryr sig om. Barnen som bara kan försvinna utan att någon letar. Jag tänker på tiggarna med ögonen fyllda av vädjan som sitter på marken och ber oss om hjälp. Varje dag, varje timme, varje minut av dagen. I minusgrader. De som alla går obemärkt förbi. 
 
Jag tänker på alla i Sverige som anser att utsatta människor inte har något här att göra, och det gör mig så obeskrivligt uppgiven. Jag förstår inte, sedan när blev det något unikt att kunna känna empati för utsatta människor? Det är väl det som är det normala? Jag själv kanske reagerar lite starkare än majoriteten på grund av att jag själv har varit osynlig under i princip hela min uppväxt. Den som alla har gått obemärkt förbi och som ingen, till synes, har brytt sig om. Jag har förståelse för att alla inte känner med dem lika starkt, man blir ju den man blir och känner som man gör genom sina erfarenheter. Men det jag tänker på är människor som har helt omvända åsikter, som tycker att dessa människor inte är värda någonting överhuvutaget. De som tycker att de ska stanna i landet där de föddes -ett land där de lever i misär och i värsta fall riskerar att dö i på grund av krig. Frågan är om det beror på att de inte kan sätta sig in i andras människors situationer, eller om de bara inte bryr sig? Jag vet inte om jag vill veta. Tankarna på det här gör en verkligen inte hoppfull.
 
Obs. Jag hoppas inte att det låter som att jag ser ner på dem som har en annan syn eller åsikt än jag själv. Det kan ju lätt hända när man skriver om sånt här, och jag vill därför bara påpeka att jag absolut inte känner på det sättet -jag blir bara uppgiven och sorgsen av rasism och brist på medmänsklighet. Det finns ju givetvis också många människor som kan känna medmänsklighet till dem, som bryr sig och hjälper även om det är svårt att se ibland, hatet har ju en tendes att ta över. Jag hoppas att det går att förstå mig någorlunda i alla fall, även om det blev lite flummigt.
 
Mvh hon som bara tänkte skriva några få rader men som misslyckades totalt.

Livet är orättvist

 
Jag vill ha en sån där↑ (eller gärna två,tre,tio) MEN det finns inte att köpa där jag bor. #detärsyndommig

Jag var nog aldrig menad för en sån här kall värld

 
 
 
 
Kommentarerna över är från ett inlägget på facebook som jag "la mig i" (Jag är alltså den lila och ja, jag blev lite upprörd och uppgiven) angående vakten som brotta ner 9-åringen. Inlägget har över 300 svar så jag har endast kopierat några få av dom+alla mina. Det är för mig fullständigt obegripligt hur människor kan förminska våldet genom att, bland annat, hävda att det är barnets skrik som gör att det SER ut som övervåld. Oavsett vad någon anser om händelsen syns och hörs det ju att 9-åringen var skräckslagen. Jag får ont i magen av vuxna som tar sig rätten att förlöjliga barns känslor och upplevelser. I synnerhet om barnet befinner sig i en utsatt situation. 
 
Det är inte ofta jag ger mig in i debatter för det slutar i princip alltid med att jag känner mig uppgiven för att jag inte når fram. Det går ju tyvärr inte att förändra människors tankesätt. Men då och då kan jag inte låta bli att försöka, blir så oerhört upprörd när det gäller utsatta människor eller djur. Jag mådde illa när jag såg videon med vakten och barnet, och när jag sedan läser människors kommentarer på nätet skriker hela jag bara: NEJ, VÄNTA, STOPP, SLUTA, TÄNK OM. Vad är det för fel på vissa människors tänkande? Jag tycker att det är sinnessjukt. Då tänker jag främst på alla rasistiska kommentarerna, åsikterna om att barn kan förtjäna att bli utsatta för våld, förminskingen av händelsen och utsatta barn. Det gör mig både ledsen, förbannad och uppgiven. Jag levde tidigare i tron att i alla fall 90% av människorna i Sverige var överens om att det inte är okej att använda våld mot barn, men jag hade uppenbarligen fel.
 
Frågan man kan ställa sig är om internet gör att människor tappar sin empati och blir fullkompligt galna, eller om vissa måste intala sig att barnet förtjänar våldet för att slippa erkänna den tragiska sanningen? Eller om det är åsikter och hat som alltid funnits som blivit synligt på grund av sociala medier? Jag har ingen aning, det enda jag vet är att det är förjävligt.
 
Jag känner att Astrid Lindgren skulle behöva komma och stryra upp Sverige lite. Ta en och annan lite försiktigt i örat och läsa sitt tal mot våld så lugnt och bestämt som bara hon kan... ↓en liten del ur talet.
 

Till alla trasiga hjärtan på alla ♥ dag

 

Då var den resan slut

 
 
 
Inte dom vackraste bilderna men man ser ju i alla fall skillnaden. Första fotot är precis när jag satt in tandställningen, den andra kanske är 1 år och 6 månader efter och den sista är, som ni nog förstår, precis efteråt.
 
Jag var ju lite orolig för att ta ut den och ja, jag är glad att jag inte behöver uppleva det igen... (även om det egentligen inte är värre än alla 100-tals tandläkarbesök under åren med tandställning) Jag hade oturen att få en nybörjare så det tog 1 timme för henne att bara göra rent tänderna, för att sedan limma dit tråden bakom... Jag gapa nog minst 2 timmar i sträck. Det kanske inte låter så jobbigt men tillslut får man liksom kramp och känner hur man börjar fundera på att ge upp livet, eftersom att man håller på att dränkas i saliv. Att hon sedan gick ifrån och sa "kommer snart" för att sedan vara borta minst 15 minuter ett antal gånger, medans man satt där med ungefär 10 verktyg i munnen var ju inte jätteroligt.
 
Men nu ska jag inte klaga, jag överlevde och är faktiskt nöjd. (nej, ni hallucinerar inte) Det känns som en oerhört stor skillnad mot förut. Jag hade sån ångest över mina tänder tidigare, framförallt under gymnasiet, så det är en lättnad att det är fixat nu. Även om tänderna är långt ifrån perfekta, ena tanden under är lite sne också (hade inte tandställning där) men det behöver ju inte vara perfekt. Det viktiga är att det känns bättre för en själv, lite, lite bättre självförtoende kanske det här kan ge mig. Jag är framförallt glad över att få slippa den nu, det har varit rätt jobbigt även om man vänjer sig. 

Sista dagen med tandställning

 
 
Jag har haft tandställning i drygt 3 år så det känns verkligen konstigt att det är dags att ta ut den nu snart. Trodde aldrig att den dagen skulle komma, men imorgon klockan 10 ska den bort, och det tar tydligen runt 3 timmar?! Jag är ganska livrädd, det gjorde så ont bara dom tog bort ett fäste och nu ska ALLA bort. Plus att dom ska slipa tänderna .m.m. Jag har ju lite av ett kontrollbehov så jag blir nervös av att inte veta allt dom kommer göra, om det kommer göra ont osv, det kanske är lika bra det i och för sig... Det jobbiga är också att jag inte tycker att det ser 100% rakt/bra ut än, så jag är lite orolig över att jag kommer känna mig besviken. Det är ju betydligt bättre än från början men samtidigt har den orsakat så pass mycket lidande att man vill ju att det ska bli perfekt. Jag kommer få någon plastgreja+tråd bakom också, jag hoppas verkligen att jag bara behöver ha plastgrejen på natten. Vissa behöver ju ha den jämt, vore jobbigt!
 
Men det blir nog bra, hoppas jag. Om jag överlever får jag fixa före och efterbilder!