Phu

 
Jag är helt slut och sjuk. Det har varit ett helvete de här två veckorna som jag varit borta från bloggen. Jag kan inte skriva om allt, det blir ett för långt och deprimerande inlägg. Bara idag är nog. Mådde otroligt dåligt imorse, hudvudvärk, feber och allmänt nere. Men jag hade två fyra timmars pass, pengarna man hade förlorat då är lite svårt att leva med... Nu är jag väldigt tveksam till att det var värt det. Min första kund bodde ca 30 min bort, och det var otroligt skitigt. Stress, feber och huvudvärk är inte den bästa kombinationen. Lägg till två männskor som hets-sms:ar mig om nycklar  på det och man är nära bristningsgränsen. Orkar inte med det kaoset. Oturligt nog hade jag dock en nyckel som någon skulle ha och det var tydligen mitt fel. Jag blev så less. När jag fick smset om att jag var tvungen att åka och lämna nyckeln kände jag bara:NEJ. JAG ORKAR INTE!!! Jag var som sagt i en stad 30 min bort, sedan skulle jag vidare till en stad 25 min bort från kunden jag var hos vilket jag precis skulle ha hunnit. Ringde den ansvariga (låter så enkelt men hade sjuk ångest) och hon skyllde också på mig och bara "Ni får lösa det" .... Tack för stödet och hjälpen liksom. Ville bara bryta ihop. Men det var bara att åka och lämna den där jävla nyckeln. Det vart jättemärkligt. När hon hade fått nyckeln hållde hon liksom fram armarna och sa nåt, hörde inte. Jag ba "va?" och tänkte "menar hon att jag ska stänga bildrörren efter henne eller va?" jag såg helt frågande ut och hon ba "Alltså kram" HAHA. Pinsamt, kunde jag aldrig tänka mig. Jag känner inte människan överhuvutaget. Öhm, första gången jag fått en kram typ. Vilken tur att hon inte frågade "hur mår du?" också för då hade jag brutit ihop.
 
Sedan åkte jag vidare till nästan kund, där jag jobbade ihop med tre andra. Det tog en timme dit istället för 25 min. Jag blev alltså 1 timme sen, den ångesten. Väl där fanns det typ inget att göra, som vanligt när man är flera. Sedan gick de två andra när det var en timme kvar. Jag och en till skulle tydligen vara där 1 timme extra(?) Allt var dock klart då, och vi bara stod där ungefär. Jättejobbig stämning. Jag blev så besviken på mig själv, för hon frågade lite och så och jag bara svarade. Jag frågade inget tillbaka, hon måste ha tyckt att jag var jättekonstig. Jag hade ju värsta chansen att öppna mig lite och i bilen tänkte jag ut allt jag hade kunnat sagt. Hon kände ju inte mig, jag kunde ha spelat lite social, så som jag vill vara. Inte den blyga, tysta. Fan.

 
Jaja. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Nästa vecka jobbar jag fruktansvärt mycket mån-ons, sedan är jag äntligen lite ledig. I alla fall i två dagar. Men hela den här julgrejen ger mig ångest så jag kommer inte kunna slappna av känner jag, men man får väl försöka bita ihop och slappna av någonstans däremellan.






Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback