När man lägger sitt hjärta i handen...

 
 
Den här veckan har nog faktiskt varit en av de värsta under tiden jag har jobbat. Alla dagar i veckan har jag fått åka till andra städer, hat på det. Sedan har jag varit nära att inte hittat, kunder har varit hemma, klagomål och så vidare... I torsdags skulle jag egentligen ha jobbat i staden jag bor i, såg fram emot att slippa åka långt iväg, men sedan fick jag ett sms om att mitt schema ändrats... Givetvis var jag tvungen att åka långt iväg även då. Det har varit ett extra helvete för lamporna på bilen har "inte fungerat". (Läs:jag har inte fattat vilka lampor man ska sätta på) så jag har inte sett något alls på morgonen/kvällen när jag kört. I ett länge så tänkte jag:Nu ger jag upp, jag bara släpper ratten:det kommer ändå gå åt helvete) Det bara rann svett om mig. Phu. Men jag tror att jag löst det nu... Med betoning på tror.

Jag hatar att få schemat ändrat för då har man redan ställt in sig på något annat, hänt flera gånger den här veckan. ALLTID till det sämre också. I fredags hände det igen, mejlet jag fick lät ungefär "Schemat är ändrat, kunden ville ha en större städning "Sara" kommer hjälpa till, ni kan samköra (Läs:"sara" har inget körkort) Det var lite droppen på veckan. Ångest deluxe. Nu kommer jag avslöjas, nu kommer ännu en inse att jag är konstig, onormal. Det började okej under första minuten, sedan kom den pinsamma tysnaden. Det blev värre. Jag pratade för lite. Det är verkligen inte lätt att gå ifrån någon man alltid varit:den tysta. Jag blir så deprimerad för någonstans vill jag ju känna mig trygg med andra människor, men jag känner mig väldigt liten, utdömd och konstig. Samtidigt pratade jag ju lite i alla fall, någonstans får man kanske vara nöjd med det lilla. Just nu.

Imorgon är jag ledig i alla fall, så veckan börjar ju Ok. Om jag nu inte får mejlet som börjar bli tradition på måndagar - nämligen med klagomål. Det jag fick i måndag kändes skit att få eftersom att kunden alltid är hemma en timme på morgonen, och jag stressar sönder när de väl gått. Jobbig stäning att komma dit på fredag när de klagat på mig, det känns skitjobbigt. Jag skickade ett mejl och frågade om jag inte kunde få ta det passet på eftermiddagen istället, beskrev problemet ganska detaljerat. Jag tycker det är väldigt jobbigt, för risken är ju att man blir besviken när man öppnar sitt hjärta. Ja, nu skrev jag ju inte direkt precis som det var utan lite mer ur jobb synpunkt men jag var ändå öppen med ett problem. (Läs:jag har väldigt svårt för sådant) Dessvärre fick jag ett iskallt svar på någon rad. Ingen förståelse alls. Det var riktigt jobbigt.

Jag ville säga upp mig. vilket jag å andra sedan velat sen jag började men ja. den känslan blir inte direkt mindre. Men jag hjärntävttar mig själv om att det kommer att vara värt det: PENGARNA. PENGARNA. PENGARNA.

På allt lyckades jag missa att både Adele och Coldplay kommer hit, så jag fick inte biljetter till någon. Ingen Håkan blev det heller, jippie... Inget att se fram emot nästa år med andra ord, än sålänge i alla fall. 

Skorna jag köpte↓ på black friday men färgen på convorsen luras, de är mörklila och inte åt det röda hållet. 






Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback