Årsresume 2015

 
 
                

Jag har inte riktigt haft energi att blogga senas tiden. Det har varit lite (Läs:väldigt) tungt på jobbet. Jag orkar inte ens tänka på eländet som varit. Nu vill jag bara glömma det och se framåt eller nja. Just nu vill jag inte tänka alls, vilket jag faktiskt inte behöver på i alla fall fyra dagar eftersom jag är ledig. Julen var helt Ok i övrigt, det är så roligt att göra människor glada. Jag älskar att ge bort julklappar, allt kändes dessutom lyckat förutom en julklapp kanske men det får man ta. Det är ju framförallt tanken som räknas. Nu är det snart nytt år och det är med blandade känslor jag går in i det nya året. Jag är lite rädd att fastna i det här som jag inte riktigt trivs med. Då får jag en sådan framtidsångest, jag har ju ingen aning om vad jag ska plugga till... Åh.
 
Jag tänkte ge på på att skriva en kort årsresume. Allt känns svart faktiskt så jag har varit tvungen att gå tillbaka lite i bloggen. Insåg att det faktiskt var i år jag klarade matematik 2, det kändes som att det var jättelängesen?! Det var verkligen en enorm ångest. Jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Nu har jag absolut inte några superbra betyg, med tanke på att jag i princip "bara" fick E under gymnasiet. När jag har pluggat själv har jag fått bättre betyg men ja, i snitt är jag långt ifrån i toppen. Men jag har i alla fall slutbetyg nu. Då ingick ju egntligen i matematik 2, utan jag fixade det i efterhand för att det krävs till de flesta utbildningar. Så det var något positivt åtminstone.

Något annat positivt är att min lilla tax (Läs:ja, det blir väldigt random och flummigt nu) har kunnat börja gå lös i skogen, det trodde jag aldrig för 1 år sedan. Jag har nte vågat testat överhuvudtaget men när jag gjorde det lyssnade hon på mig rätt bra. Det är väldigt härligt att hon blivit rätt lydig i alla fall, även om det är på hennes villkor... Hehe.

Sedan tog jag faktiskt ur min tandställning som jag har haft i ca 3 år, otroligt skönt att få bort den och jag blev faktiskt nöjd. Det har varit en hel del ångest också, det har varit mindre bra. Jag bodde själv en del i sommar också vilket var otroligt skönt. Längtar tills jag kan flytta hemifrån, har utbildning och ett jobb jag tycker om. Just nu känns det väldigt långt borta men man måste ju försöka ha tro på det i alla fall. Livet blir ju väldigt tungt annars.

Det största händelsen var trots allt att jag gick på en arbetsintervju. Väldigt spontant. Alltså, den ångesten var en klass för sig. Herrejääääävlar. Något av det värsta jag gjort, det var ju inte så jättefarligt väl där men jag hatar verkligen att bli granskad på det sättet. Jag känner mig patetisk och dum. Men jag klarade det ju trots allt och fick jobbet. Sedan har det jobbet tagit över mitt liv en hel del, vilket har märkts på bloggen. Det har varit ett evigt kämpande och jag har knappt haft ork för något annat. Något positvt med det (Läs:bortsett från lönen) är att jag har också lärt mig köra långa sträckor själv, vilket jag innan var livrädd för. Speciellt att köra på motorvägar. Nu är jag faktiskt nästan bekväm med det.

Tufft har det varit och jag har brutit ihop många gånger på vägen, bokstavligt talat också, men någonstans har jag insett att jag faktiskt klarar mer än jag tror. På det sociala planet har det inte hänt så mycket däremot, jag har känt mig rätt bortgjort eller/och utanför i sociala sammanhang och det har varit otroligt jobbigt. Usch.

2015 var, generellt, ett skitår. Bortsett från att jag tjäna pengar och även lyckats sparat en del. Det är ju bra. Men ja, det har varit kämpigt. Jag vill inte tänka på mål och liknande för 2016, det får bli som det blir. Det är bara att hoppas att 2016 blir ett bättre år. Jag ska försöka tro lite mer på mig själv och ta för mig lite. Det är viktigt. Vi är bra! 


Vi har inte krafter men vi ser ändå framtid

 
Jag har lyssnat rätt mycket på den här låten i veckan, den är faktiskt fin. Älskar melodin.

Julen är här igen...

 
Nu har jag äntligen fixat alla julklappar, ni ser nästan alla på bilden. Alla de färgade är till min syster (plus 2 till) Hehe, Inte alls överdrivet men det är inget dyrt. Jag köpte några smågrejor+kläder. Jag har köpt julklappar som min syster också kan ge bort för hon har inga pengar, jag har faktiskt alltid gjort det även om hon brukar kunna betala mig för att jag fixar allt med det. Jag tycker det är rätt roligt att köpa julklappar men en hel del pengar går det ju åt, det är det värsta. Det här månaden fick jag inte speciellt mycket lön, men jag får försöka spara mer nästa månad istället. Jag har lite ångest över julklapparna som vanligt men jag hoppas att det blir bra... Det blir skönt när julen är över.

Men alltså, det här med att det snart är 2016 käns inte bra. Jag får framtidsångest.

Phu

 
Jag är helt slut och sjuk. Det har varit ett helvete de här två veckorna som jag varit borta från bloggen. Jag kan inte skriva om allt, det blir ett för långt och deprimerande inlägg. Bara idag är nog. Mådde otroligt dåligt imorse, hudvudvärk, feber och allmänt nere. Men jag hade två fyra timmars pass, pengarna man hade förlorat då är lite svårt att leva med... Nu är jag väldigt tveksam till att det var värt det. Min första kund bodde ca 30 min bort, och det var otroligt skitigt. Stress, feber och huvudvärk är inte den bästa kombinationen. Lägg till två männskor som hets-sms:ar mig om nycklar  på det och man är nära bristningsgränsen. Orkar inte med det kaoset. Oturligt nog hade jag dock en nyckel som någon skulle ha och det var tydligen mitt fel. Jag blev så less. När jag fick smset om att jag var tvungen att åka och lämna nyckeln kände jag bara:NEJ. JAG ORKAR INTE!!! Jag var som sagt i en stad 30 min bort, sedan skulle jag vidare till en stad 25 min bort från kunden jag var hos vilket jag precis skulle ha hunnit. Ringde den ansvariga (låter så enkelt men hade sjuk ångest) och hon skyllde också på mig och bara "Ni får lösa det" .... Tack för stödet och hjälpen liksom. Ville bara bryta ihop. Men det var bara att åka och lämna den där jävla nyckeln. Det vart jättemärkligt. När hon hade fått nyckeln hållde hon liksom fram armarna och sa nåt, hörde inte. Jag ba "va?" och tänkte "menar hon att jag ska stänga bildrörren efter henne eller va?" jag såg helt frågande ut och hon ba "Alltså kram" HAHA. Pinsamt, kunde jag aldrig tänka mig. Jag känner inte människan överhuvutaget. Öhm, första gången jag fått en kram typ. Vilken tur att hon inte frågade "hur mår du?" också för då hade jag brutit ihop.
 
Sedan åkte jag vidare till nästan kund, där jag jobbade ihop med tre andra. Det tog en timme dit istället för 25 min. Jag blev alltså 1 timme sen, den ångesten. Väl där fanns det typ inget att göra, som vanligt när man är flera. Sedan gick de två andra när det var en timme kvar. Jag och en till skulle tydligen vara där 1 timme extra(?) Allt var dock klart då, och vi bara stod där ungefär. Jättejobbig stämning. Jag blev så besviken på mig själv, för hon frågade lite och så och jag bara svarade. Jag frågade inget tillbaka, hon måste ha tyckt att jag var jättekonstig. Jag hade ju värsta chansen att öppna mig lite och i bilen tänkte jag ut allt jag hade kunnat sagt. Hon kände ju inte mig, jag kunde ha spelat lite social, så som jag vill vara. Inte den blyga, tysta. Fan.

 
Jaja. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Nästa vecka jobbar jag fruktansvärt mycket mån-ons, sedan är jag äntligen lite ledig. I alla fall i två dagar. Men hela den här julgrejen ger mig ångest så jag kommer inte kunna slappna av känner jag, men man får väl försöka bita ihop och slappna av någonstans däremellan.


No one ever said it would be this hard


(Ja jag strör salt i såren och lyssnar på coldplay ikväll....) 

Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are

I had to find you
Tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets
And ask me your questions
Oh, let's go back to the start

Running in circles
Coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard

Oh, take me back to the start

Running in circles
Chasing our tails
Coming back as we are

Nobody said it was easy
Oh, it's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard

I'm going back to the start

När man lägger sitt hjärta i handen...

 
 
Den här veckan har nog faktiskt varit en av de värsta under tiden jag har jobbat. Alla dagar i veckan har jag fått åka till andra städer, hat på det. Sedan har jag varit nära att inte hittat, kunder har varit hemma, klagomål och så vidare... I torsdags skulle jag egentligen ha jobbat i staden jag bor i, såg fram emot att slippa åka långt iväg, men sedan fick jag ett sms om att mitt schema ändrats... Givetvis var jag tvungen att åka långt iväg även då. Det har varit ett extra helvete för lamporna på bilen har "inte fungerat". (Läs:jag har inte fattat vilka lampor man ska sätta på) så jag har inte sett något alls på morgonen/kvällen när jag kört. I ett länge så tänkte jag:Nu ger jag upp, jag bara släpper ratten:det kommer ändå gå åt helvete) Det bara rann svett om mig. Phu. Men jag tror att jag löst det nu... Med betoning på tror.

Jag hatar att få schemat ändrat för då har man redan ställt in sig på något annat, hänt flera gånger den här veckan. ALLTID till det sämre också. I fredags hände det igen, mejlet jag fick lät ungefär "Schemat är ändrat, kunden ville ha en större städning "Sara" kommer hjälpa till, ni kan samköra (Läs:"sara" har inget körkort) Det var lite droppen på veckan. Ångest deluxe. Nu kommer jag avslöjas, nu kommer ännu en inse att jag är konstig, onormal. Det började okej under första minuten, sedan kom den pinsamma tysnaden. Det blev värre. Jag pratade för lite. Det är verkligen inte lätt att gå ifrån någon man alltid varit:den tysta. Jag blir så deprimerad för någonstans vill jag ju känna mig trygg med andra människor, men jag känner mig väldigt liten, utdömd och konstig. Samtidigt pratade jag ju lite i alla fall, någonstans får man kanske vara nöjd med det lilla. Just nu.

Imorgon är jag ledig i alla fall, så veckan börjar ju Ok. Om jag nu inte får mejlet som börjar bli tradition på måndagar - nämligen med klagomål. Det jag fick i måndag kändes skit att få eftersom att kunden alltid är hemma en timme på morgonen, och jag stressar sönder när de väl gått. Jobbig stäning att komma dit på fredag när de klagat på mig, det känns skitjobbigt. Jag skickade ett mejl och frågade om jag inte kunde få ta det passet på eftermiddagen istället, beskrev problemet ganska detaljerat. Jag tycker det är väldigt jobbigt, för risken är ju att man blir besviken när man öppnar sitt hjärta. Ja, nu skrev jag ju inte direkt precis som det var utan lite mer ur jobb synpunkt men jag var ändå öppen med ett problem. (Läs:jag har väldigt svårt för sådant) Dessvärre fick jag ett iskallt svar på någon rad. Ingen förståelse alls. Det var riktigt jobbigt.

Jag ville säga upp mig. vilket jag å andra sedan velat sen jag började men ja. den känslan blir inte direkt mindre. Men jag hjärntävttar mig själv om att det kommer att vara värt det: PENGARNA. PENGARNA. PENGARNA.

På allt lyckades jag missa att både Adele och Coldplay kommer hit, så jag fick inte biljetter till någon. Ingen Håkan blev det heller, jippie... Inget att se fram emot nästa år med andra ord, än sålänge i alla fall. 

Skorna jag köpte↓ på black friday men färgen på convorsen luras, de är mörklila och inte åt det röda hållet.