Music is my escape

 
       
 
Ny låt av Birdy, jag älskar den - hennes röst.
 
Min vecka har varit okej, bortsett från tre händelser... (Läs:jag har inte så höga krav på en okej vecka) Den första mindre lyckade händelsen inträffade i tisdags när min GPS visade att jag skulle köra rakt igenom ett hus. Alltså - paniken när klockan är 8:00 och en ska vara där 8:00 och gps:en visar helt galet fel. Vafan gör man? Jag bröt ihop och visste inte vad jag skulle ta mig till. Tillslut gick jag ur bilen och knacka på hos några hus, sprang runt som en galning... Ni hade nog aldrig kunna tro att det var jag när jag sedan ser en människa och sprnger till honom... Där kan vi prata desperation. Han förklarar då någon som var helt omöjligt att förstå. Jag kände bara hur allt kommer att gå åt helvete. Men när jag väl vänder börjar GPS:en visa rätt?! Men det visste jag ju inte innan jag var framme, så det var verkligen ångestfyllt. Jag blev över 30 min sent.
 
Sedan i torsdags var det ett nyckelmöte någon annanstans, så jag fick en väldig ångest över det. Jag vet inte exakt varför jag kände så men det påverkade hela dagen, och jag kände hur jag hållde på att svimma och spy samtidigt under hela dagen, helt kallsvettig. Usch, mådde verkligen skit. I fredags delade jag pass med en människa under 6 timmar, det var otroligt jobbigt. Det kändes inte som vi klickade alls och som att hon tyckte jag var allmänt konstigt (som det känns som alla tycker men ändå, finns ju olika skalor) Under sista timmen kom kunden hem och är fullständigt galen... "Har någon av er varit här förut??!!" Nej, det hade ju ingen av oss, och han hade tydligt sagt till att han ville att samma skulle komma. "Det är obehagligt att ha människor här jag inte vet vilka det äääääääärrrrr!!" "Får jag nyckeln!!" Alltså... Det är ju inte direkt vårat fel att dom sagt att vi ska åka dit? Vi slet som sjutton där och så får man värsta utskällningen? Aja. Tacksamt jobb detta, som sagt.
 
Imorgon har jag ett jobbmöte där tydligen facket kommer vara med på kvällen, jag är jättenervös för jag vet inte vad det handlar om. (Läs:kontrollbehov)  Om en måste prata och svara på frågor eller hur det fungerar... Det är bara att hålla tummarna för att man försvinner lite i mängden där men usch, det känns inte roligt alls. Jag har lite svårt att varva ner på två dagar under helgen känner jag - jag skulle behöva en månad minst för att kunna andas någorlunda normalt igen.

We are broken in a way that I can't change

 
                
 
 Dancing around the dark

The walls that ground us shaking
Time feels like it's standing still
Still my mind is racing

We are broken in a way that I can't change
And it hurts too much to hold another day
With a heart wide open the hardest thing to say
Is sometimes you can't save what can't be saved
We are broken

Tender hands on mine
Drawing me out of a daydream
Falling out of control
Falling in was so easy

And I don't wanna let you down
But I know too much to turn back now

Dancing around the dark
As the dark is fading

We are broken in a way that I can't change
It hurts too much to hold another day
With a heart wide open the hardest thing to say
Is sometimes you can't save what can't be saved


Jag står och samlar mod, samlar mod för att fråga

 
 
"Är du klar med moppen?"
 
Jag har seriöst haft ångest över att fråga "Är du klar med moppen" och liknande... I min värld är det vardag men jag förstår ju hur konstigt det låter för de som inte har socialfobi. Det kanske till och med låter konstigt för dem. Jag vet inte varför jag får sån ångest, om jag är rädd för att de ska säga typ "Nej, men är du inte klok?!! Ska du ta moppen och moppa golvet?!?! Städa?!?! NU?" Nemen.. Jag tror att jag är rädd för att bli ignorerad eller snarare att de kanske inte ska höra mig, eller jag vet fasen inte vad jag är orolig för egentligen. Allt och inget. Ibland känns det som att rösten inte ska hålla, det kanske är det jag är rädd för. Ett "Va?" eller "Vad sa du?" är ungefär det värsta jag kan tänka mig. Jag har fått höra de orden så fruktansvärt många gånger under min uppväxt - det är starkt förknippat med ångestfyllda situationer. Det är inte roligt alls när någon så enkelt, något så självklart blir så fruktansvärt jobbigt. Att prata, att synas, att ta plats - att finnas. Det är svårt för mig. Jag är inte van vid det.
 
Det tar verkligen all min energi att arbeta ihop med andra. Det känns som alla tycker jag är jätteskum och konstigt. Otroligt jobbig när vi blir klara runt en timme tidigare, vilket hände i fredags. Och så bara stod vi bara där och stirrade ut i luften ungefär, pinsam stämning... Jag förväntas ju typ prata men jag får någon låsning, det känns som att människor tycker jag är konstig om jag säger något men det är ju precis tvärt om... Men det sitter kvar sedan uppväxten, om man sedan har varit tyst länge blir det så märkligt om man börjar prata. Och vad ska man överhuvudtaget säga? Ja herregud, jag orkar inte med mina problem... Men tidigare i veckan när jag faktiskt frågade något och fick ett längre svar kändes det så otroligt konstigt på ett positivt sätt, liksom att jag kommunicerade med ett människa... Haha, ja, jag förstår att det låter märkligt för det är nog väldigt självklart för dem flesta andra men jag har trott, eller snarare intalat mig själv om att jag inte kan det. 
 
Det var en tjej som slutade i fredags, hon skulle lämna nycklar hos mig. Hon ska tydligen börja plugga till grundskollärare och flytta till uppsala... När jag hörde det fick jag en sådan ångest, jag fick en känslan av att vilja följa med... Hehe. Lämna allt och komma någonstans i livet, det känns som att det med utbildning alltid ligger som en sten någonstans där inne någonstans. Ångest. Jag måste ju utbilda mig till något, och det är så jobbigt att inte veta vad man vill /klarar av och den där tviveln som jag har om jag överhuvutager kan klara en utbildning. Men jag får nog försöka blunda för det ett tag, det blir lite mycket att ha ångest över det också... Nu hoppas jag bara på att den här vecka blir lite mindre ångestfylld, jag ska i alla fall bara dela pass en enda gång. Visseligen är det passet 6 timmar långt men det borde nog gå bra. Jag har ju faktiskt överlevt hittills.

I’ve got a war in my mind


Don’t break me down, I been travelling too long
I been trying too hard, with one pretty song

I hear the birds on the summer breeze, I drive fast
I am alone at midnight
Been trying hard not to get into trouble but I
I’ve got a war in my mind
So I just ride
Just ride

Dying young and playing hard
That’s the way my father made his life and art
Drink all day and we talk till dark
That’s the way the road dogs do it - light ‘til dark

Don’t leave me now, don’t say goodbye
Don’t turn around leave me high and dry

I’m tired of feeling like I’m f*cking crazy
I’m tired of driving ‘til I see stars in my eyes
It’s all I’ve got to keep myself sane, baby
So I just ride, I just ride

Been trying hard not to get into trouble, but I, I’ve
Got a war in my mind


Från jobbet till affären

 
När en liksom bara känner att en är värd det... Idag kände jag faktiskt att jag var det för en gångs skull. Den här dagen har jag haft så oerhört mycket ångest inför. Först skulle jag gå på nyckelmötet, sedan dela pass med någon jag aldrig träffat tidigare... Och på eftermiddagen skulle jag dela pass med personen jag skrev om i mitt tidigare inlägg+ en till ny. (Läs:det hade å andra sidan varit jobbigare om det bara var vi två) Plus att andra passet var i en annan stad, så det blev väldigt stressigt samt jobbigt med motorvägen. Men jag klarade av dagen och jag kände bara att jag var värd det på bilden då, trots att jag egentligen ätit för mycket socker i helgen... Och den lilla detaljen att jag har ca 100 kr kvar att leva på till den 25e. Men jag orkar inte bry mig om det. Nu är det förhoppningsvis bara torsdag och fredagsseftermiddagen som blir sådär extremt ångestfyllda, pga att jag delar pass. Det ena passet delar jag med personen som utbilda mig (om ni minns?) och det känns verkligen extremt jobbigt.
 
Det är bara att försöka stå ut, efter den här veckan är det ju bara helgen+två dagar kvar till jag får min första lön. Jag hoppas att jag får minst 10 tusen, jag borde nog få det men jag har ingen större aning. Första veckan räknas inte tror jag, och jag får bara lön för första månaden men jag kan inte räkna så jag ska nog inte ens försöka - får bli en överraskning. Jag ska köpa massvis av hundben, hundgodis, en ny sele, jobbbyxor som jag inte tappar (Läs:det känns som ett extra jobb att dra upp dem jämt, skärp hjälper inte?!) säsong 3 av bates motel och en väckarklocka som liksom lyser istället för låter. Och sedan ska jag försöka spara så mycket som möjligt, lycka till säg... Jag längtar verkligen tills jag får pengarna - det positiva med att jobba.
 

Jag var bara inte gjord för dessa dar (eller detta liv)

Lite måndagskärlek från en främling efter första passet. Precis innan jag läste lappen hade en kund sagt "Jag har ju sagt att de ska skicka hit någon som kan" efter att ha tittat på mina skjortor jag strykt (vilket visserligen var en katastrof) Stunden när det blir lite för tragikomiskt och en skrattar istället för gråter...  #uppskattadpåjobbet 
 
Jag kände mig lite träffad av den här boken.
 
Pimpade min jobbryggsäck lite.
 
Det blev verkligen ett helvete måndag - tisdag. Resten av veckan var väl ganska överlevningsbar, bortsett från att jag inte hittade till en kund, var tvungen att knacka på hos x antal människor men hittade ändå inte, drabbades av panik och bröt ihop lite. Lika stabil som vanligt. Men om vi hoppar över allt förutom den helt otroligt sjuka händelsen... På måndagseftermiddagen skulle jag dela ett pass med en medarbetare, en jag aldrig träffat förut. När jag kommer är personen i fråga redan där, vi kan kalla honom Markus. Han säger att kunden har sagt att vi inte ska städa i vissa rum vilket jag, givetvis, inte tvivlar på. Det var  världens jobbigaste stämning att städa ihop med honom, ville sjunka igenom jorden ett par hundra gånger men jag klarade det - trodde jag. Dagen efter fick jag nämligen ett mindre trevligt mejl från chefen där hon skrev att kunden hade varit otroligt missnöjd(!!!) - nära att säga upp avtalet. Inte direkt det man vill höra. Då skrev jag att Markus sagt att kunden inte ville att vi skulle städa vissa rum - och att det kanske skett något missförstånd. Då skriver människan att Markus påstår att jag hade sagt att jag inte ville att vi skulle städa vissa rum - och att det alltså var därför kunden var missnöjd, att allt var mitt fel. Alltså...
 
...ibland blir man verkligen mållös, det var ett sådant ögonblick... Jag blev faktiskt också ledsen, bröt ihop ett par gånger under dagen... Jag är lite (Läs:mycket) för känslig för mitt eget bästa men jag kan inte hjälpa det, jag vet inte hur man blir en sådan där stark människa. Min reaktion berodde nog på att jag blev så orhört besviken på mänskligheten - hur någon kan ljuga på det sättet, och ge någon annan skulden för att rädda sig själv. Det känns så empatilöst, och det är något som får mig att tappa min tro till människor. Det gjorde nog lite extra ont eftersom jag faktiskt tyckte att han verkade helt okej. (Läs:han var inte var otrevlig/elak - jag har inte så höga krav på människor) Och även om han eller Chefen inte känner mig känns det jättejobbigt att de ens tänkte tanken att jag skulle kunna säga något sådant, att jag ungefär vägrade jobba och försökte dra med mig någon annan i det(!?) Det är så långt ifrån något jag skulle göra... Inte roligt alls, och det här med att jag måste jobba med honom nästa vecka igen ger mig inte lite ångest. Jag tycker att det är lite obehagligt. I min värld gör man bara inte som han gjorde oavsett om en får panik och hittar på en dålig ursäkt, man står bakom varandra - man försöker inte putta ut varandra från stupet... Den här ständiga besvikelsen på mänskligheten kommer göra att jag går under en dag, har jag en känsla av.
 
Det har hänt en del andra saker jag inte skrivit om - personerna på det här jobbet gör nästan att jag aldrig mer vill se en människa igen. Tappat lite hopp. Och framförallt får jag en känsla av att jag aldrig kommer att kunna lita på någon, och att lita på människor var inte direkt min starka sida innan det här. Det var en katastrof men någonstans hade jag ändå ett hopp. Det här jobbet känns inte riktigt som något jag behövde... Bortsett från pengarna då (räknar ner till den 25e nu, jag har verkligen 0:- på kontot) Jag vet ju, långt där inne någonstans, att alla är idioter ibland och att det finns fina människor. Ibland är det bara så väldigt svårt att se något annat än mörker - och då kan jag inte hjälpa att jag bara vill gå och gräva ner mig någonstans. 

Tar ett djupt andetag

 
 
 
Måndag och tisdag, framförallt, kommer att bli ett svårt hål av ångest. Imorgon ska jag på ett nytt nyckelmöte i min stad, jag vet knappt vart det ligger någonstans och en massa nya människor. Jag vet inte vad jag ska göra och det ger mig ångest... Sedan har jag ångest för att mina nycklar jag behöver inte ska finnas där, så jag måste ringa till kontoret. Om jag nu överhuvudtaget hittar dit. Om det nu löser sig har jag ångest över att jag inte ska klara att stänga av larmet som finns på första passet. Dessutom har jag ångest över sista passet som jag ska dela med någon. Fyra timmar. Jag. orkar. inte. På tisdag vet jag att en kund är hemma. Jag vill inte, jag kan inte men jag måste på något sätt klara av det.
 
Den stressen, den paniken gör mig helt kraftlös. På allt är jag orolig för den där kontrollen, framförallt att jag inte ska höra när det ringer... Det verkar vara något fel med min Iphone, ibland. Tjänstefel ekar i mitt huvud. Ibland är det oerhört svårt att tänka på pengarna - ibland funderar jag på om det verkligen är värt det. Att ha en ständig ångest, vara stressad, orolig och ha en känsla av panik i hela kroppen. Men jag får försöka att kämpa på, blunda och hålla andan. Vi ses på andra sidan - förhoppnigsvis. 

Had I not created my own world, I would certainly have died in other people's

 
Ibland (Läs:väldigt ofta) känns det som på texten på bilden. Då brukar jag läsa kommentarerna jag fått på den här bloggen, eller mejlen... Då inser jag att det finns fina människor. På riktigt alltså. Det betyder så mycket mer än någon kan ana. Låten är min pepplåt som jag brukar lyssna på när jag känner mig fullständigt misslyckad och min energi är slut, vilket är lite för ofta. Jag skulle nog behöva lyssna på den dygnet runt... Det jag vill få fram är att jag skulle vilja att du som läser det här lyssnar på låten, gärna varje dag, och tänker att den handlar om dig - du är så mycket bättre än du tror! 

Människor som inte kan läsa mellan raderna

 
 
 
 
Visst är det väl inte bara jag som förstår att jag menar att det inte alls går bra att hämta henne, att jag typ dör av ångest av bara tanken - att jag hellre skulle ta en avlivningspruta om alternativet fanns? Ja okej, det kan hända att jag var lite otydlig men jag vill inte bli sedd som oschysst för att jag har socialfobi (o.s.v.) Lägg gärna märke till hur jag kommer på ett diskret sätt att ställa samma fråga igen, ville helst bara skriva "FÖR I HELVETE, SVARA!!"... Jag klarar inte när människor som inte svarar på sms. (Dubbelmoral eftersom jag ofta inte svarar men det är för att jag inte vet vad jag ska svara, får prestationsångest) Jag klarar inte av att leva i ovisshet, jag har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara veta, så att jag kan vänja mig vid tanken av att exempelvis hämta en främling, köra henne, jobba med henne... Och så vidare.
 
Hur det gick? Jag överlevde. Det är ungefär så det gick. Varken jättedåligt eller jättebra. Men jag hatar den där tystnaden som blir, det känns som jag förväntas eller snarare SKA säga något men jag vet inte vad. Jag får bara en sån oerhörd ångest... Jag blir handlingsförlamad - tyst. Om man frågar min medpassagerare hur det gick hade hon förmodligen svarat att det var en nära döden upplevelse. Men alltså, ibland glömmer jag bara bort högerregeln och då är det lätt hänt att man är en centimeter från att köra ihjäl sig, och de andra eventuella personerna i bilen. Jag tror inte att hon kommer vilja åka med mig igen. Hoppas. (Förlåt, men jag var nära att dö av ångest - jag gjorde nog t.o.m. det ett tag) 
 
Ja annars var jag så trött igår att jag satt ner och dammsög. Krafterna tog slut, om jag någonsin haft några... Det har varit den värsta veckan på länge. Nu ska jag försöka koppla bort jobbet (gud, vad konstigt det känns att skriva, har jag verkligen ett jobb? Ett riktigt? Hur gick det till? Hur klarar jag av det? Eller gör jag det överhuvudtaget?) och försöka att bara ta det lugnt och äta.
 

Det går bra nu

 
 
Tänk att man egentligen kan åka vart som helst - bara försvinna, men väljer att åka till något som ger en ångest (Läs:jobbet) - varje dag? Det är lite märkligt eller tja, man har ju inte direkt någonstans att ta vägen och man "måste" ju tjäna pengar... Men tanken på att bara åka iväg är ju väldigt lockande. Om man bara kunde.
 
Mitt flyt den här veckan fortsätter... Jag var tvungen att lämna en nyckel väldigt tidligt imorse, hos en person jag ska arbeta med på fredag. Då frågade hon om jag kunde köra henne fram och tillbaka till kunden. Jag kunde givetvis inte säga nej men åh, jag håller på att dö av ångest. Jag ska alltså inte bara sitta i en bil med en främling, jag ska KÖRA också(!) Det känns som ett mirakel om jag klarar av det. Dagen fortsatte i lite det spåret. Min första kund bodde i en annan stad, det spöregnade (Läs:som vanligt när jag ska köra längre sträckor) och jag är livrädd för att få vattenplaning. När jag tillslut kommit fram öppnade en man med morgonrock och såg väldigt frågande ut... Det visar sig att de inte väntade/ ville ha någon städning. Det var bara att åka tillbaka igen, med väldigt mycket mindre bensin... Jag blev ju dock lättad eftersom det hade varit väldigt jobbigt att vara där när de var hemma men man förlorar ju väldigt mycket pengar... På eftermiddagen var jag dock hos en kund där hela familjen var hemma, ångest på den... Gud, vad barnen bråkade. Lite befriande ändå att se att inte alla har det alldeles perfekt. 
 
Hoppas, hoppas att ingen klagar på mig den här veckan. Jag orkar inte det.

När man inte orkar längre

 
 
 
Det kunde ha varit jag. Jag har inget jätteflyt nu direkt, även idag fick jag ett trevligt mejl från chefen. Det stod att jag måste svara när det ringer, att det är tjänstefel annars samt att jag skulle åka till en stad någonstans och lämna en nyckel nu. Jahapp tänkte jag och bröt ihop en aning. Det var tydligen så att när man fått ett klagomål ska någon komma och kontrollera städningen, gud som om att det inte räckte med ångest?! Och den människan var tydligen hos mig (snacka om chock) men eftersom jag dammsög hörde jag faktiskt inte att det ringde. Jobbigt läge. Nu kommer den människan någon annan gång istället, när har jag ingen aning om. Imorgon? På torsdag? Fredag? Usch, ÅNGEST deluxe. 
 
Och det här med att jag både måste hämta och lämna nycklar till alla andra anställda hela tiden..? Det fungerer ju inte alls det där. Jag har ingen nyckel alls jag behöver imorgon och är helt stressad över det också nu. Nu är jag helt hatad av alla på det där arbetet också. Toppen #närmaninteorkarlängre #migrän #skjutmig

Maybe together we can get somewhere, any place is better, starting from zero got nothing to lose

 
Jag har alltid älskat den här låten. Det är den där längtan bort, till något bättre, som alltid finns där inne någonstans.
Sorgligt och hoppfullt på samma gång.

You got a fast car
I want a ticket to anywhere
Maybe we make a deal
Maybe together we can get somewhere
Any place is better
Starting from zero got nothing to lose
Maybe we'll make something
Me myself I got nothing to prove
 
You got a fast car
I got a plan to get us out of here
I been working at the convenience store
Managed to save just a little bit of money
Won't have to drive too far
Just 'cross the border and into the city
You and I can both get jobs
And finally see what it means to be living

You got a fast car
Is it fast enough so we can fly away?
We gotta make a decision
Leave tonight or live and die this way

So remember when we were driving driving in your car
Speed so fast I felt like I was drunk
City lights lay out before us
And your arm felt nice wrapped 'round my shoulder
And I had a feeling that I belonged
I had a feeling I could be someone, be someone, be someone

You got a fast car
Is it fast enough so you can fly away?
You gotta make a decision
Leave tonight or live and die this way

Måndagspepp från chefen

 
 
Ja vad ska man säga - det var ju verkligen vad jag behövde höra efter att min GPS visat helt fel och jag virrat runt i 30 min innan jag hittade rätt (vääääldigt nära att bryta ihop) samt att en hel familj var hemma... I exakt det ögonblicket kom det här mejlet och jag ville bara gå (Läs:springa) ut genom dörren och skita i det här jäkla jobbet. Ja i hela livet egentligen. Visst måste det väl finnas en särskild plats i helvetet för alla som klagar på städare? Orka ringa och klaga?! Nemen... Förlåt **** (och alla andra som har ringt städarens chefen och klagat på en städning). Jag ska inte vara bitter, bara det att jag visst gjorde rent spisen+ att det redan  från början var skinande rent så man kan verkligen undra hur han kunde anse att det var smutsigt. Ångrar nu att jag putsa en del fönster för att jag hade tid över... Klagomål var tacken man fick för det liksom.
 
Jag ska försöka att inte bli livrädd för att alla ska klaga nu (ett klagomål känns ju okej att ha, om det blir 2-3 blir det LITE jobbigt) det känns ändå ganska otroligt att det bara är en som har klagat på 4 veckor, känns ju liksom som att jag leker städare och inte är det på riktigt... Låtsas städa, även om det bara sitter i mitt huvud. Tror jag.
 
Herregud - vad sysslar jag ens med? Identitetskris påväg.
 
 

"Det känns inte som att jag känner dig..."

 
Jag på motorvägen när jag plötsligt fick panik över att jag glömt bort man växlar/bromsar - kör bil... Stabilt.
 
Den här månaden har det hänt så otroligt mycket i mitt liv, mer än på flera år. Jag har gjort saker som jag ALDRIG(!) trodde att jag skulle klara av. Nu låter det kanske som att jag är stolt över det men jag känner faktiskt inte alls så, eftersom att anledningen är att jag känt mig tvungen - jag har inte kunnat backa. Det är otroligt ångestfyllt men jag tror att det är bra också, att gå emot det. Men jag trivs ju inte riktigt om vi säger så, det är alldeles fruktansvärt. Jag är inte riktigt där än. Det känns som jag är väldigt vilse men det måste få vara okej att få vara ett tag tänker jag, man måste inte veta vad man vill och vart man ska. Det får bli som det blir, nu får nummer 1 bli att tjäna pengar och allt annat får jag lägga lite åt sidan - eftersom att energin till det inte finns. Det är vad jag försöker intala mig själv om men samtidigt har jag en enorm ångest av att inte veta vad jag vill och ska göra i framtiden - vad jag klarar av och hur det kommer bli. Det skrämmer mig.
 
Den här veckan har verkligen varit ett test. Jag orkar inte riktigt gå in på  allt, det känns bara som att jag inte vill (Läs:orkar) tänka alls på helgen. Men det är så orhört obbigt när människor från början antar att jag är "normal" sedan känns det som om de avslöjar mig som konstig. Det kanske bara är en känsla, men jag känner den speciellt när jag jobbar tillsammans med någon... Nästa vecka ska jag bara göra det på fredag (om det inte blir någon ändring) Hoppas inte att så många kunder är hemma nästa vecka. Den här veckan har nästan alla varit hemma och det är verkligen jobbigt. En kund sa "Det känns inte som att jag känner dig" Jag ville säga att det inte är någon som känner mig. Jag hade bara varit där en minut men det kändes som en anklagelse, som jag gjort något fel. Som att jag var fel, sedan ville hon givetvis sätta sig ner och prata med mig. Vilket flyt jag har. Orkar. Inte. Men jag klarade det utan att bryta ihop eller liknande, man får försöka se det positiva.