I just want to be fearless


 
 
I don’t want to look back in five years time and think, ‘We could have been magnificent, but I was afraid.’ In five years I want to tell of how fear tried to cheat me out of the best thing in life, and I didn’t let it.

I just want to write myself a world and go live in it


I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
Och slukar dyrbar bensin
Den producerar hopp
Och kastrerar drömmar ibland
När den säger stopp
Så känner du just ingenting

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta

Det går bra nu

 
Jag tappade det nog någonstans i mitten av andragradsekvationen... Det går inte jättebra med operation klara matten får jag erkänna, jag blir förvånad om jag klarar det nationella provet om några få veckor. Det vore ett mirakel känns det som. Ångesten på bara tanken att jag kan ha pluggat matte i flera månader i onödan går inte att beskriva i ord, det krävs ett långt lidsamt skrik.
 
Jag tänker inte ge upp, jag tänker verkligen göra mitt bästa. Frågan är bara om det räcker.

When your heart's a mess though you've given your best

 
Om jag sökt någon utbildning? Nej. Jag har inte ens kollat efter det idag. Om jag har ångest över det? Ja, det kan ni ge er på. Det känns lite som om hela världen driver med mig, eftersom att det dyker upp reklam om utbildningar överallt. Jag vill bara skrika: LÅT MIG VARA. Jag orkar inte. I maj slutar min sista kurs och då kommer jag få en enorm ångest över att jag inte har något att göra... Det handlar ju om en långtid framöver. Det är inte roligt. Men samtidigt går inte jorden under för man inte tar alla beslut i livet på än gång. Det är något som jag försöker intala mig själv om, att det kommer ordna sig ändå. Jag vill komma framåt, men det går ju inte när man inte vet vad man vill eller inte vågar tro och drömma, känna efter. Och när man knappt vågar säga ett ord till en främmande människa, hur ska man då klara av en utbildning med allt vad det innebär? Jag är väldigt naiv ibland. Men förhoppningsvis hittar även jag rätt en vacker dag, jag får försöka bli tryggare i mig själv under tiden jag väntar.

Vad kommer det bli av mig egentligen?

 
Åh vilken framtidsångest jag har för tillfället eller ja, det är väl egentligen en ångest som snurrar runt i mig konstant, om än bakom andra problem som lägger sig över. Sedan har jag tyvärr en förmåga att förtränga och fly ifrån det jobbiga. Det märks på bloggen, jag orkar inte riktigt tänka. Men ibland kommer tankarna om framtiden som gör att jag nästan får svårt att andas. Nu är det ca 2 veckor sedan jag fyllde jag 22 år. Ångest deluxe, känns som alla andra i min ålder har kommit så oerhört mycket längre än jag, som om jag borde ha hunnit så mycker mer och blivit tryggare i mig själv. Jag hatar verkigen att fylla år. (Otippat va?) En av anledningarna är att man blir så medveten om att åren går, och jag får känslan av att jag har låtit mitt liv passera förbi. Jag har inte gjort någonting ju, förutom att plugga och haft ångest över det som varit, det som är och det som kommas skall. Alltså framtiden. I någon sekund ibland kan jag känna längtan och hopp att det ska bli bra tillslut. Men mitt normala tillstånd är att vara livrädd för framtiden.
 
Det förväntas så otroligt mycket av en som vuxen, och jag känner mig fortfarande som 16 år. Det känns som alla andra redan har fixat utbildning, jobb, flyttat hemifrån och allt det där... Jag ska inte sitta här och trycka ner mig själv men ibland är det lätt hänt, men jag vet med mig att jag har kämpat som fan under hela mitt liv, och får försöka tänka att jag trots allt sitter här snart med helt okej slutbetyg. Men ändå, det är ju ingen som direkt tycker det är något otroligt... De flesta i min ålder har ju redan fixat det för x-antal år sedan. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra men det är iprincip omöjligt att tänka bort det faktumet.
 
Jag har ju pluggat upp mina betyg klart snart, och sista ansökningsdag till utbildningar är om några dagar och jag måste nästan söka något... Vad ska jag göra annars liksom? kommer aldrig kunna få ett jobb. Jag har tittat lite på utbildningar och jag började gråta för jag blir så uppgiven av det. Jag vet inte alls vad jag vill eller ska göra av mitt liv... Och hur kul vore det att gå en utbildning och sedan inse att det jobbet vill man inte ha, eller inte klarar av? Om jag överhuvutaget hade klarat av en utbildning, bara det känns vääääldigt osäkert... Jag orkar inte ens tänka på det här egentligen, det ger mig sån fruktansvärd ångest. Men jag måste ju tänka på det -vad vill jag, egentligen? Vad kan jag klara av att göra/jobba med, vad kommer jag lyckats med? Kan jag överhuvutaget klara av en utbildning? Åh, varför kan ingen bara berätta vad som blir bra? Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Just nu vill jag helst bara gräva ner mig någonstans, men jag måste ju tänka på det här för att komma fram till något. Men jag orkar inte, och tvivlar på att jag kommer att komma fram till vad som blir rätt ändå för det vet jag ju inte. Jag vet inte alls och vågar inte tänka framåt just nu, vill bara att allt ska lösa sig men jag vet samtidigt att det inte kommer hända. Jag är avundsjuk på alla som vet precis vad de vill, det hade varit oerhört ångestbefriande.
 
Det är verkligen ett plågeri att inte veta vem man är, vad man vill, vart man ska, hur det blir i framtiden. Och ja, nu blev det här ett väldigt deppigt inlägg men just nu känns allt väldigt svart, det får jag erkänna...