I can see the sky falling

 
I found a picture in my basement
My face a hundred years ago
But I don't wanna do like he did
So full of pride and all alone

Escape is in my blood
Fear is in my bones
But I don't wanna walk that road
Please, help me?

Hold my hand,
I can hear the ghost calling.
Help me stand,
Even if the sky is falling.
And I want you to know,
I can't do it alone.
Hold my hand, my hand, my hand.

Hold my hand,
I can hear the ghost calling.
And help me stand,
Even if the sky is falling.
And I want you to know,
I can't do it alone.
Hold my hand

Studieångest

Jag har precis börjat en ny kurs nu, och som vanligt känns det SKIT. Om möjligt ännu värre än vanligt, eftersom att jag verkligen inte kan något i ämnet. När jag läste senaste uppgiften såg jag förmodligen ut som ett stort frågetecken. Jag känner mig så dum och blir rädd att jag är det, man ska ju liksom förstå. Tänk om jag inte klarar kursen? Nu när jag endast 200 poäng kvar till jag har behörighet också, guuuud... Det känns verkligen konstigt, och jag får sån ångest över vad jag ska göra sen. Vad ska jag plugga till? Vad klarar jag? Vart passar jag in? Vad kommer jag må bra av? VAD SKA JAG GÖRA? (ja jag befinner mig i en kris)
 
Men jag har även sökt "Matte 2a" som jag ska plugga innan också. Ni som har läst min blogg ett tag förstår nog att det är något som känns fruktansvärt jobbigt. Matte är verkligen inte alls min grej, jag kan knappt räkna till fem känns det som. Den tidigare matte kursen klarade jag knappt. Och då tittade jag i boken medans jag gjorde provet. (Läs:årets bekännelse) Nu måste jag dessvärre göra provet på plats, och det känns bara helt omöjligt allting. Jag känner ändå att jag måste försöka, eftersom att den kursen krävs för så många utbildningar. Det är inte lätt, men någonstans vill jag inte ge upp utan att ha gett det en chans. 
 
Nu ska jag försvinna in i dexters värld igen. Hejdå, verkligheten. 

Jag kände mig stark för första gången i mitt liv

 
 
Jag är ingen bra bloggare just nu, men jag har nog inte mått så bra senaste tiden. Då har jag en förmåga att stänga av mig själv en aning, orkar inte riktigt tänka överhuvudtaget. Men i alla fall. Det som inträffade för ett par månader sedan, har jag inte berättat om. Jag skrev att jag skulle göra det men det blev aldrig av. Dåligt av mig, men efteråt kändes det som att jag överdrivit det hela i mitt eget huvud. Jag har alltid en förmåga att förminska det jag själv har gjort, och för alla andra är det antagligen en väldigt liten grej. (Läs:för de som inte har social fobi) Då vill jag inte gärna berätta om det, som om att jag gjort något fantastiskt. Det gjorde jag inte. Men just då, eller snarare minuterna efter, kändes det faktiskt som att det jag precis hade gjort var rätt fantastiskt. -jag kände mig liksom stark och modig, för första gången i mitt liv. Och framförallt -jag pratade med främlingar, utan att någon tvingade mig till det. Jag vet att det låter konstigt, men för mig har det i princip aldrig hänt. 
 
Jag tänkte inte på vad jag gjorde riktigt, det var förmodligen det som gjorde att jag faktiskt agerade. Ångesten hann inte komma, jag blev sååå arg. Det här hände för drygt tre månader sedan. Jag var påväg till affären, när en kille i 12 årsåldern plötsligt kom springande emot mig. Han hade inga skor, höll en stor pinne i handen och tittade sig ängsligt omkring... Jag förstod direkt att det var något som inte stämde, han såg livrädd ut. Det visade sig ett par sekunder senare att jag hade rätt. Det kom då en kille i samma ålder efter honom, han skrek "Han är här!" till ett gäng killar som var ett par meter efter honom.
 
Ni är väl inte elaka mot honom, frågade jag killen som sprang närmast. Han säger givetvis nej, han berättar sedan att han är kampratstödjare och att något har hänt. Av någon anledning ser jag på honom att han ljuger. Så jag springer efter dem (Jag kunde inte bara släppa det). Den utsatta sprang in på skolgården igen, varav ena killen som sprang närmast efter mig säger:Vi kan fixa det här nu... Mjaa, tänkte jag, när jag såg att den livrädda killen hade klättrat upp i ett träd, och ett de andra killarna stod där under. Jag minns inte vad de sa till honom men det var något som fick mig att tänka:Min magkänsla var rätt. De sa alltså något elakt. Då blev jag sådär jävla arg igen, så jag gick dit och sa till dem. Sedan kom en lärare, som tyvärr inte såg allt för engagerad ut, som jag pratade med. (nåja, jag berättade i alla fall vad som hänt)
 
Det hade känts bättre för mig om läraren vore mer bemötande, det kändes nästan som att han blev lite irriterad på mig(?) Men jag överanalyserar väldigt mycket nu, det blev han förmodligen inte, hoppas jag. Jag gjorde ju trots allt rätt. Det är så hemskt, det som händer ute i skolorna, varje dag. Att så många barn ska behöva gå dit och må dåligt, bli trakasserade och ignorerande. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på.
 
Något som dock var lite roligt i det här tragiska, var att ena killen frågade om jag var den utsattas mamma... HAHA. Då känner man sig lite gammal. Men det tar jag som en komplimang, då jag alltid trott att jag ser ut som typ 12, men då måste han ha trott att jag var åtminstonde 15 år ;)
 
Hur som helst, jag kommer i alla fall bära med mig att jag inte är så jävla feg som jag alltid har trott. Ingen som jag träffat genom åren, i skolan skulle ha kunna tro att jag gjort det här. Men de kände inte mig, de viste aldrig vem jag var på riktigt.