Du är min hjälte för du är precis så svag som jag


Dear Peter Pan...

 
...I left my window open, so please take me away to a good place. Take me on a adventure, take me away from all that I am.

"Det gäller för alla, du kanske missa den punkten"

 
 
 
Igår tog jag mod till mig och tittade igenom mina uppgifter i mattekursen jag går i nu. ÅNGEST. Trippel ångest när jag upptäckte att det är värsta redovisningsuppgiften, via skype. Jag vet ju att det ingår ett skype samtal, om man pluggar på distans via infokomp. Jag har gjort det ca 4 gånger, HEMSK upplevelse. Men ibland behöver man bara få feedback via skype, vilket jag hade hoppats på eftersom att det är en mattekurs. I de fall där man ändå behövts redovisa har det ändå varit okej att göra den uppgiften skriftligt, och få feedback via skype. Det viktiga är egentligen inte att man redovisar något, utan att man har ett samtal. De flesta lärare verkar inte ha något emot att man hoppar själva redovisningen (varför skulle de?) Men när jag frågade den här läraren angående det fick jag ett rätt otrevligt svar, ja rubriken. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det är så fyrkantigt "ALLA måste göra samma!". Då tar det ju ändå emot mycket att berätta att man tycker något är jobbigt, i alla fall för mig, och att då få det svaret tillbaka var ju inte jätteroligt. Jag tycker nog man borde ha lite mer förstående om man väljer att bli lärare... Men enligt mina tidigare erfarenheter, från skolan, är det uppgivande nog dåligt med den egenskapen.
 
Jag tycker så illa lärare som inte kan tänka lite utanför och försöka underlätta för elever som tycker något är besvärligt. Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska göra, hoppa av kursen eller inte? Det handlar liksom om ett 30 tal uppgifter, som hon alltså kräver att man ska redovisa muntligt, trots att det inte krävs för att nå målen i kursen. Det har ju mycket att göra med att jag är osäker i matte också, i någon annan kurs hade jag absolut kunnat redovisa trots ångest Jag menar, jag DÖR ju inte även om det är fruktansvärt jobbigt, Men att redovisa matte muntligt?! Det klarar jag nog inte av, att bara försöka göra uppgiterna skriftligt hade varit jobbigt nog. Matte har jag verkligen inget självförtroende i alls.
 
Usch såhär efter 3 dagars plugg har verkligen matteångest satt igång... Jag förstår ärlig talat ingenting. Vem kom ens på alla konstiga räknesätt? Det är ju helt ORIMLIGT, hehe... Det är bara att konstatera att allt det här blir oerhört jobbigt. Jag hoppas trots det att jag kommer klara det och inte ger upp, eller misslyckats, men just nu känns det väldigt tveksamt.

Jag ska inte klaga, man har ju faktiskt haft det värre...

Haha gud, hur ser jag ut?! Jag minns hur det brukade svida vid nästan när man var förkyld, då var det allt synd om mig. 
 
Jag är dålig på att uppdatera när jag skrivit ett inlägg om något, men nu tänkte jag för en gång skull göra det:samtalet gick okej för att vara mig och just det ser ut att ordna sig, tror jag i alla fall. Men det är svårt att beskriva vilken ångest jag har inför den här kursen (matte 2) ni som läst min blogg ett tag vet nog varför MEN jag har bestämt mig för att försöka, jag ska göra mitt bästa. Angående nästa år vet jag inte alls hur det blir med allt, men jag får ta en dag i taget framöver. Det får lösa sig på något sätt.
 
Ja annars känner jag mig allmänt uppgiven och sorgsen, inget ovanligt i och för sig men jag känner det lite starkare just nu, eftersom att jag har fått oerhört tråkiga nyheter. Men det får jag berätta om nästa vecka (eller senare) för det klarar jag inte ens av att tänka på utan att bryta ihop totalt... Fan att livet ska göra så ont, jämt.

Har jag nämnt att jag hatar komvux?

                           
                                
 
 
 
Idag har jag brytit ihop fullständigt, två gånger, på grund av dem... Ja nog för att jag är väldigt instabil just nu, men de är så fruktansvärt krångliga och otrevliga. Imorse fick jag tillbaka min ansökan om kurser jag sökt till nästa år. Om något var fel i ansökan? Nej, det var bara det att en studievägledare var tvungen att skriva under pappret. Trots att jag skrev att jag hade pratat med en... Dessutom skriver de "Sista ansökningdag är den 12 november" Jamen, tack för att ni skickar tillbaka den när det är försent att söka till nya kurser. Det är ju en katastorf för mig, jag får inga pengar och har inget att göra på två månader, när jag istället kunde ha fått mina sista kurser ur världen. Varför kan de inte vara lite schyssta och behandla min ansökan ändå? Var är medmänskligheten? Ja jag kanske drar det lite väl långt nu men jag blir less, kunde verkligen ingen av de tiotal studievägledare som jobbar där bara ha skrivit under mitt papper? Nej, då skickar de alltså tillbaka ansökan till mig. Jag har ingen aning om vad de tänkte att jag skulle göra med den nu, spara den som minne? ......
 
Det räckte ju inte med det heller givetvis. Jag ska börja en ny kurs imorgon och jag har inte fått någon inloggning till den kursen än... In i det sista har jag hoppats att jag ska få det men idag kände jag mig tvungen att kontakta infokomp, där jag ska plugga. Tror ni inte att de svarar att de inte har fått någon bekräftelse från min kommun, att jag ska gå kursen?! (vad gjorde jag egentligen i mitt förra liv?!! Var jag kanske självaste hitler?) Jag kontakta sedan komvux och då skriver de irriterat att jag ska ringa dit. Ja, det är ju lätt för den människan att säga, men jag blir fruktansvärt ångestfylld när jag ska ringa, speciellt när det är så avgörande. Jag vet inte om jag klarar av det, eller om det överhuvudtaget är värt det. Kursen börjar ju imorgon. Jag tycker nog att de borde ha hjälpt mig att lösa det när det faktiskt måste vara de som har gjort något fel, förmodligen har de missat att anmäla mig till kursen. Det skapar verkligen problem för mig om jag inte får gå kursen nu. Jag. orkar. inte.
 
Det känns någonstans som ångesten för att gå kursen hade räckt, ska jag behöva ha ångest för att jag inte ska få gå kursen/kurser nu också?! Jag har inte mått jättebra senaste tiden (dagens underdrift) av en mängd anledningar, och så kommer det här som en hård spark i magen. Jag riktigt känner hur den lilla kraft jag tidigare hade kvar rinner ur mig.

Är det jag som skrivit det där?

 
Ja alltså inte det på bildern utan en krönika som jag nyligen läste. Klicka här för att läsa den ←
 
Åh så sorgligt det låter, men det ÄR ju faktiskt så många känner. Titta bara hur många gånger krönikan är delad. "Alla" (känslan) har så fullt upp, med vänner, familj, jobb och gud vet allt. Och jag, ja jag... Vad gör jag egentligen? Det största som händer på en dag är när jag går ut med hundarna, eller går och handlar, lagar mat. Ja det kan visst vara skönt ibland men samtidigt påminns man så ofta, av omgivningen, av att något saknas i ens livet. Det är den där gemenskapen, även om jag egentligen aldrig har upplevt den. Men jag tror att man kan sakna det man aldrig upplevt också. Det som blir så oerhört svårt är ju när man samtidigt är fruktansvärt rädd för just den där gemenskapen... Vad gör man då? (Jag vet nog egentligen det men jag känner mig lite uppgiven för tillfället) Det blir verkligen komplicerat.
 
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva längre. Jag försöker tänka bort verkligheten för att kunna må bra men det är svårt. Det är inte sunt att tänka bort den heller för den kommer alltid ikapp tillslut, det vet jag ju. Men jag är fast i mig själv, inne i ett skal som dessvärre inte släpper någon för nära. Samtidigt vill jag inte tappa hoppet, det måste kunna bli bättre. Jag måste försöka vänja mg vid det jobbiga, och obekväma så det tillslut inte blir så ångestfyllt.
 
Med tanke på allt jag har kunnat vänja mig vid under min uppväxt, och att jag faktiskt fixade att ta mig genom det, då borde jag ju logiskt sätt kunna klara det här också. Jag vill så gärna tro på att framtiden ser ljusare ut för mig, än hur livet hittills varit.