Sverige sviker

 
Det är så otroligt bra att unga får komma till tals, och att skulden läggs på samhället, inte på ungdomarna som det i princip alltid gör annars. Det är en så otroligt märklig känsla när man i hela sitt liv har levt med övertygelsen om att det är en själv som är misslyckad, fel osv. Men det är faktiskt skolan som gjort fel när det går åt helvete så tidigt som när man är i 12-15 årsåldern. De borde ta frånvaro på allvar och göra något åt det i tid. Innan den där känslan av hopplöshet kommer i vägen. Jag blir så frustrerad, alla är värda hjälp och stöd. Ingen ska behöva vara så osynlig som många barn och unga är i skolan.
 
Jag skulle själv kunna platsa i i programserien. Jag hade i princip inga betyg överhuvutager i högstadiet, jag var i princip aldrig i skolan 8-9an. På samtliga utvecklingssamtal: "Frånvaron är väldigt hög, om du bara är här blabla" Men uppenbarligen hjälpte inte tjatet, eftersom att jag vantrivdes i skolan. Det jag tycker att man borde ha gjort i det läget, är att låta mig plugga hemma. Visst, det vore bättre om det gjordes något åt situationen i skolan men det är väldigt svårt när det gått så långt. Om jag fått pluggat hemma, då skulle jag i alla fall ha fått en chans. En chans att inte hamna 3 år efter alla andra i min ålder. Det förstör ju väldigt mycket, både för självkänsla, självförtroende och framtid.
 
Men som tur är gav jag inte upp, snart har jag betygen jag skulle ha fått för över 2 år sedan. För de flesta är det kanske ett misslyckade, 2-3 år efter... Men jag har hatat skolan, jag har verkligen hatat allt med den och jag har tvivlat otroligt mycket på mig själv. Jag både ogillar skolan och tvivlar otroligt mycket på mig själv fortfarande, så att jag har tagit mig igenom kurs efter kurs -det är lite av ett mirakel för mig. Och det räcker, även om jag skämms lite över att berätta för människor att jag fortfarande pluggar upp gymnasiet (undviker att berätta det om jag kan) när man inte vet historien bakom är det lätt att få förutfattad meningar, vi människor dömer varandra så snabbt.
 
Här kan ni titta på programmet "Sverige sviker" Ordet "Hemmasittare"stötte jag på för första gången för bara någon år sedan, och det var SÅ SKÖNT att känna att man inte var ensam om att ha varit det. Att det till och med fanns ett ord för unga som stannade hemma från skolan, av olika anledningar. Det som förvånade mig mest var att skulden då las på samhället. Jag mådde så dåligt av att känna att jag skolkade, var misslyckad -att alla skällde på mig, det var fruktansvärt jobbigt. Jag orkade ju bara inte längre. Ångest är ett ord som kan beskriva hela högstadiet, även gymnasiet. 
 
Det finns även ett antal program på samma ämne som man kan lyssna på HÄR. Bläddra ner för att lyssna fler program i serien, jag tror även det kommer sändas fler så håll koll! 
 
(jag skriver på mobilen, min dator är på lagning så om inlägget ser konstigt ut eller något, så är det därför)

Plus och minus

 
+Jag hittade till provsalen (...bara det liksom) Jag dog inte heller av ångest -det kändes som att provet gick okej. Inte bra men jag tror att jag kan få godkänt, men man vet ju aldrig. (Hej, världens sämsta självförtroende) Jag har alltså inte fått något resultat än, men jag får förmodligen minst C i kursen oavsett med tanke på betygen jag fått på uppgifterna... Det känns ganska okej, jag trodde ju överhuvudtaget inte att jag skulle klara kursen. Nu har jag klarat av både Svenska 2 och 3, som jag hade så mycket ångest inför. Det är alltid lika skönt när man lyckats motbevisa sig själv, även om jag är helt hopplös och börjar ha ångest för nästa kurs direkt. Jag försöker dock tänka att det med största sannolikhet kommer gå okej, med tanke på att jag hittills aldrig har misslyckats med en kurs som jag påbörjat.
 
-Jag har ganska många poäng kvar innan jag kan få ett slutbetyg. Det känns tungt just nu, jag är så förbannat trött på allt som har med skolan att göra. Varför kan det aldrig ta slut? Jag vill att det ska ta slut, nu.
-Det var inte tillräckligt många som anmälde sig till den nya kursen som börjar på måndag, vilket betyder att jag måste byta distansskola till Infokomp igen. Nej, nej, nej neeeej. Jag vill inte. Det är verkligen sämre än Jensen på alla sätt, det känns inte roligt alls. Nu måste jag dessutom göra minst en redovisning i skype. Jag. orkar. inte med. ångesten. det. innebär.
+Det går förhoppningsvis snabbt -kursen är på 100%, alltså 5 veckor. 
 
+Jag är inte så mesig som jag alltid har trott, som jag alltid intalat mig själv om och som jag kanske alltid har varit. Jag gjorde något för ett par dagar sedan som gjorde mig fruktansvärt förvånad, på mig själv... Där och då kände jag mig stark -för första gången i mitt liv. Varför får bli ett annat inlägg, jag har inte riktigt hunnit med att skriva om händelsen.
-Jag räddade inte världen. Det är bara jag som känner mig som världens svagaste människa, så det som inte är något i andras ögon är väldigt svåra och stora i mina. 
 
+Jag har lyckats sälja väldigt mycket på tradera. (Läs:jag har fått in mycket pengar, som ska sparas till den ev valpen)
-Jag har sålt nästan allt jag äger. Inklusive mina biljetter till Håkan Hellströms konsert. Det på grund av att det skulle bli för dyrt med tåg, hotell och allt. Ni kan nog aldrig gissa vad jag fick för två biljetter+bokat (inte betalat) hotell. Väldigt mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Men det är klart att det känns väldigt, väldigt tråkigt att behöva sälja dem, ville så gärna gå och hade sett fram emot det. Tråkigt tråkigt!
 
+Det finns jordgubbar att köpa nu.
-Jag har inte råd att köpa dem. (50/60 kr styck, är det ett skämt?)
 
+Jag har hunnit börja på Torey Haydens bok "Vackra barn" och den är såååå bra!
-Jag kommer snart inte ha tid nog för att läsa böcker. (förutom skolböcker då)
 
-Det tog drygt 2 timmar att få igång min dator idag och sladden har börjat glappa. Min nya kurs börjar på måndag, då är jag verkligen i behov av en dator så det är fruktansvärt ångestframkallande när den bara lägger av. Paniken är nära. Det finns en stor risk att bloggen kommer drabbas av detta, då jag förmodligen måste lämna in datorn och det brukar ta tid. Vääääldigt långtid. Jag hoppas på att man kan få låna någon dator, medans tiden men det har jag aldrig fått förut så det är mest ett önsketänkande. Det är så otroligt typiskt!
+Det finns nog inget mer positivt att säga för tillfället... 

Om ändå viljestyrka kunde räcka...

 
Med väääääldigt mycket tur kan en av valparna på bilden bli min. Det lär väl förmodligen inte bli så för det är en annan som måste säga nej då. Men man kan alltid hålla tummarna. ...nu måste jag plugga till provet, som är på onsdag. Nervöst!

Tiden läker inte alla sår

 
Idag är det ett år sedan jag såg min mormor i livet för sista gången. Tänk om jag hade haft den vetskapen då? Att hon inte skulle finnas två veckor senare... Det är så ofattbart, hur snabbt en människa kan gå från levande, glad och frisk till livlös. Jag kan verkligen inte ta in att det är ett helt år sedan, det känns som igår. Jag minns samtalet. Väntan, dagarna som stod stilla. Beskedet. Tomheten. Tårarna. Sorgen, sorgen som fortfarande finns där, som aldrig någonsin kommer att försvinna. Insikten om att jag aldrig mer kommer få träffa henne gör ont. Det går nästan inte att ta in, jag klarar bara inte av det. Det är så orättvist, ofattbart och gör så ont, så jävla ont... Mitt hjärta är uppenbarligen inte starkt nog för att klara av sorg.
 
Om jag bara kunde ta tillbaka dig en stund. Om jag bara kunde, om jag bara kunde skulle jag krama dig hårt. Jag hoppas vi ses igen, även om jag inte riktigt tror på det. Men jag vill ju så innerligt och den illustrationen måste jag hålla fast vid för att inte gå under. Jag glömmer dig aldrig, du finns i mitt♥ för alltid. Nu går du i en annan värld. Jag tror den kallas himlen och jag har aldrig varit där men när jag ser på alla stjärnor över himlen önskar jag att du var här.

It seems easier just to run away

 
This time her mind is made up 
Yeah, she's moving on 
Tonight her spirit's crushed 
It's 'cause she don't belong 

Maybe she thinks too much 
She thinks she's given enough 
Only now they'll know she's got a heart of gold 
Always looking for love 
She's beginning to think she's cursed 
On her looks she judged 
By the folks at work 

And she sings, I want to know what love is 
But it seems to come with so much pain 
If no one wants to show me 
It seems easier just to run away 
When I am gone it's just a penny for my soul 

But God he knows, I got a heart of gold 
Been coming 'round here 
Since she's a little girl 
But now the change is clear 
We live in a cynical world 

And she sings, I want to know what love is 
But it seems to come with so much pain 
If no one wants to show me 
It seems easier just to run away 

OKEEEEEJ?


 
*Jag har väääldigt sällan något att skryta om, och skriver väääldigt sällan om något positivt så håll till godo ;)*
 
Jag fick alltså A på både uppsatsen och det muntliga(?!!) Det trodde jag veeeerkligen aldrig! Den egoboosten behövde jag otroligt mycket. Nu får jag dock ännu mer prestationsångest inför provet... Men åhh vad kul att få så bra omdöme, det betyder verkligen mycket. Jag som inte ens trodde att jag skulle klara den här kursen, men jag har konstigt nog fått bra omdöme på alla uppgifter. Det är verkligen skönt att få någon slags bekräftelse på att man trots allt inte är helt värdelös!

Turen är som vanligt på min sida...

 
 
Jag har världens sämsta lokalsinne. Allvarligt talat -jag kan gå vilse på en rak väg. Och nu byter de alltså plats för provet?! VARFÖR? Nu måste jag ha ångest för att inte hitta också... Jag som tyckte det var så skönt att jag hade varit där en gång förut, så jag visste vart man skulle vara. Fan. Det är mindre än en vecka kvar nu, väntan är värsta plågeriet... Jag hoppas verkligen inte att det blir så att jag absolut inte kommer på något att skriva. Min mardröm.
 
Igår lämnande jag även in min uppsats (som jag ska få feedback på, och sedan förmodligen fortsätta med...) Jag har hållt på så mycket med den och är inte direkt den bästa på att ta kritik, tar det allt för personligt och får känslan att jag är helt värdelös om jag så bara får någon negativ kritik. Men uppsatsen blev ändå okej (tror jag) så den borde inte vara någon katastrof. Jag passade på att lämna in det muntliga också, kritiken på den ser jag inte heller fram emot... Åhh, jag skulle bara vilja elda upp alla skolböcker och skolarbeten. Avskyr skolan så innerligt (eller snarare ångesten som den medför).
 
MEN för att tänka positivt -det här är den sista obligatoriska kursen. Alltså sista kursen jag måste gå. Sedan har jag bara några poäng kvar tills jag har lyckats klara av gymnasiet. Jag har dock matte 2 kvar, den är inte obligatorisk men jag behöver gå den kursen för att söka till en utbildning jag ev tänkt söka. Matte är VERKLIGEN ångest, jag är sååå värdelös på det. På riktigt. Men det är ett tag kvar tills jag isåfall tänk gå den kursen så jag ska försöka att inte tänka på det redan nu. 

Det här med att spara pengar...

 
Jag skrev ju att jag skulle börja försöka göra det i min årskrönika. Hur det går? Tja, såhär när nästan halva året har gått (Hjälp, någon som kan stanna tiden?) kan jag konstatera att det inte har gått speciellt bra... Visst, jag har sparat tusen kronor i månaden, det är ju bättre än inget. Men samtidigt så skulle jag kunna spara i princip allt, eftersom att jag bor hemma. Det blir alltid att jag hittar något jag "MÅSTE" ha. Hela tiden. Det är så dumt att överhuvudtaget kolla runt men jag gör det automatiskt när jag har tråkigt/mår dåligt och vill försöka självmedicinera mig. Vid det här laget så borde jag ha lärt mig att jag inte blir lyckligare -jag får bara ännu mer ångest efteråt. Ändå så gör jag om det, för att må bättre i ögonblicket. Den ständiga jakten på lyckan. Det känns lite tragiskt men livet kanske kan få vara det ibland? Det blir förhoppningsvis bättre, när man är lite mer tillfreds med livet... Som man förhoppningsvis kommer bli någon gång i framtiden. (Varför blir det svårare och svårare att tro på den meningen?) Åh, ibland får man den där hopplösa känslan som inte vill försvinna.
 
Men det är allt roligt att få paket, det blir svårt att intala sig själv något annat. Allt är dessutom bara ett knapptryck bort. Jag antar att det gäller att försöka lära sig ha lite självdisciplin. Det är svårt, jag har köpt så otroligt mycket onödigt. Det får verkligen räcka nu -NU ska jag börja spara!! Säger hon som bara får pengar två månader till... Nåja, det är kanske bättre sent än aldrig. Jag ska verkligen försöka spara nu sista månaderna, det är egentligen inget val. Jag måste.
 
Å andra sidan har jag åtminstone lyckats sälja några saker på tradera nu senaste... Inte för att jag tjänar något på det, då jag tänker att jag kan köpa saker utan dåligt samvete då/utan att förlora pengar. Bara det att grejorna jag byter ut mot (Läs:köper) är DYRARE. Mycket dyrare. Jag är hopplös. Plan B. Jag gömmer min dosa och mitt kort (jag har fruktansvärt dåligt minne) så jag tvingas tänka efter innan jag köper något. Det kan kanske fungera. I värsta fall.

Torey Hayden -andras ungar

 
Ja nu har jag läst ut Andras ungar, den ena av Toreys böcker jag köpte för ett tag sedan. Åhh, den var så fin... Jag har blivit rörd till tårar flera gånger om vi nu ska vara riktigt ärliga. Jag vet att jag är heeeelt överkänslig men det är något med hennes böcker som berör mig ända in i själen, samt stundvis krossar mitt hjärta fullständigt... Det är alltså biografier.
Torey är en människa med ett otroligt stort hjärta, det är så rörande att läsa hur hon verkligen bryr som om barnen hon undervisar. Hennes engagemang är verkligen fantastiskt. Och barnens öden är så hjärtskärande, när de sedan på olika sätt öppnar sig för Torey blir man så glad och hoppfull. (och ja, väldigt rörd!!)
 
Just nu måste jag prioritera att läsa ett genom tråkigt häfte på minst 30 sidor, inför svenska 3 provet. MEN efter det ska jag belöna mig med att börja läsa en ny bok av henne... Längtar! 

Jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam

 
Jag tar tillbaka det där med att jag inte är sådär jätte-jätteförtjust i någon av kents nya låtar ↑den här låten är mitt nya beroende. Den blir bara bättre och bättre för varje gång jag lyssnar...
 
När det känns som du har väntat sedan du var barn
på att någonting ska hända, på närkontakt av nått slag
när det känns som om du gjort allt, sagt allt men inte får några svar
när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
när fördämningarna brister och du håller tillbaka en stor flod 
när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod

Dom säger allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
det är politisk propaganda från järnridån

Känner ni som jag sträck upp era händer
Det är fler än du och jag
som förlorat nått vi älskar i elden
som dansar för oss själva i mörkret
som om det inte fanns någon morgondag
jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?

Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas
Det här är nått som händer varenda dag
det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland
vi är levande döda, stapplar fram hand i hand
och alla vill leda, men vi följer ändå blint
i ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in
över gatorna och torgen när butikerna har stängt
uppför vägen, genom fönster och ner i vår säng

Känner du igen dig
Det är fler än du och jag
som förlorat någon vi äskar i elden
Fler än du och jag
som dansar för oss själva i mörket
som om det inte fanns någon morgondag.
jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam

Vad man inte vill höra från tandläkarstolen...

 
Min ordinarie tandhygienist till den jag av någon anledning har fått nu:
"Du har inte gjort det här förut va?"
Hon (praktikanten(?!): "Nej... Aldrig."
 
Det kändes verkligen tryggt när hon tog över mina tänder efter det uttalandet... Varje minut frågade hon min gamla tandhygienist "Kan du titta på det där?" "Kan jag göra det här?" "Gör jag rätt nu?" Missförstå mig rätt, det är klart att hon ska få öva men kanske inte på just mig(?!) Ett tag var jag övertygad om att hon skulle dra ut en tand på mig, när hon efter minst femte försöket försökte bryta loss ett fäste med en enorm tång... (alla som haft tandställning förstår) Ajaj... Det brukar vanligtvis ta max tjugo minuter, oftast runt femton men denna gång tog det över en timme. Hon stod som mest och stirra in i munnen på mig... Hon såg ut som ett stort frågetecken. Det var antagligen lika jobbigt för henne som för mig.
 
Det här med att hon spruta in 5 liter vatten i munnen på mig och förväntade sig att jag skulle överleva (utan trauman), var också lite jobbigt. Alltså... Jag var verkligen nära att kvävas. Det känns mindre roligt att jag ska ha henne nu, jag trodde inte att det var möjligt men nu har jag ännu mer ångest inför nästa besök. Usch, jag vill bara bli av med min tandställning nu!
 
Annars så flyter mitt liv i vanligt ordning på sådära smidigt som alltid... Jag tänker framförallt på det här med lägenheten jag lyckades hitta/tänkte hyra. Ägaren svarar dessvärre inte på mejl längre, förmodligen hyrde hon ut den till någon annan. Så typiskt. Jag som så innerligt ville flytta dit, och starta om... Jag lär aldrig hitta en så billig lägenhet igen. #jagorkarinte

I bleed when I fall down and I crash and I break down

 
Jag tror vi alla är lite ärriga, såriga och trasiga inuti. Det måste få vara okej att inte vara alldeles hel. Det måste få vara okej att må dåligt, gråta och bryta ihop... Det måste få vara okej att inte alltid orka med livet, att inte alltid vara stark. Jag tycker att det är otroligt tragiskt att det inte alltid känns sådär okej. Så jag tycker att vi lite naivt bestämmer här och nu att det är okej, att det inte är något att skämmas över -tvärt om. Om man tänker efter så ÄR det faktiskt rätt fantastiskt:
 
Vi forsätter kämpa oss framåt, vi håller oss fast vid en känsla av att det faktiskt inte är omöjligt. Vi har hoppet kvar (nåja, ibland i alla fall) och vägrar ge upp. Trots alla motgångar, trots ångest och en känsla av hopplöshet. Utanförskap, ensamhet, tomhet, sorg, eller vad det än handlar om. Vi har klarat oss hittills utan att gå under -DET är fanimig ett mirakel. Därför tycker jag att vi borde försöka vara stolta över oss själva och varför inte lite schysstare? Vem du än är, hur ditt förflutna än ser ut och vad du än går igenom just nu. Du är så otroligt fantastisk, faktiskt. JAG MENAR DET.
 
Livet kan vara så fruktansvärt svårt och tungt. Om man inte mår dåligt själv, kan man ju inte annat än att dö lite inombords när man hör om allt elände som händer överallt. Alla som mår dåligt. Alla som lider. Alla som förtjänar så mycket bättre. Jag är förmodligen inte den enda som i princip bär varenda människa på mina axlar, känslomässigt. Det gör så ont ibland. Just därför är det så otroligt. Därför är VI så fantastiska, som orkar. När allt, när jag, känner mig som ett enda stor misslyckade ska jag försöka tänka på det. Jag, vi är bara människor. Att jag överhuvutaget går upp ur sängen varje dag är en bedrift. Just nu. Livet är skit, just nu. Det måste få vara okej att känna så ibland. Det måste få vara okej att inte vara alldeles hel.
 
Mvh livskris.
 
 
I can hold my breath
I can bite my tongue
I can stay awake for days
I can fake a smile
I can force a laugh
I can dance and play the part
If that's what you ask
Give you all I am
I can do it

I can turn it on
Be a good machine
I can hold the weight of worlds
If that's what you need
Be your everything
I can do it
I'll get through it
 
But I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human

I'm only human
I'm only human
Just a little human