My mind is killing me I scream, but in silence instead

 
Walking round in circels
I don’t know where I am
I keep looking back
at the road that I ran
Two steps forward, one step back
Is there a way out of my mind
You can’t see me can you?
I have tried to find myself
searched for answers in the dark

I can’t find a way live
Been walking dead for so long
I read ”as long as you keep moving
you’ll end up where you belong”

Have to get out
out of my mind
teach me mortality
my mind is killing me

I’m so undone
Have to go on
I’m my own enemy
Show me reality
Observe me and keep me holy

There’s a tree grabbing hold of my shoulders
and a ghost flying over my head
A monster is crawling from under me
I scream, but in silence instead

Can someone come figure me out
I thought I was hidden so well,
but they found me somehow
They’re dragging me down
they’re making blind
Can someone take me out of my mind?

Antidepp

 
 
Det var verkligen längesen jag åt våfflor, har varit sugen jättelänge! Det var ju våffeldagen i tisdags, men jag försöker vara relativt nyttig i alla fall måndag-onsdag, så fick bli att vänta tills idag. Och herreguuuud, vad gott!! Nästa gång jag tvivlar på livet, så ska jag gå direkt iväg och köpa ett paket våfflor... Då inser man att det trots ALLT finns så mycket att leva för ;)
 
Jag måste också passa på att tipsa om "Berg & Meltzer i Amerika" som går på 5an kl 21:00 ikväll. Tittade på alla avsnitt (2 sända hittills) på tv 5 play i söndags, för att jag hade så otroligt tråkigt men det var faktiskt riktigt roligt! Jag vet inte om jag var väldigt uttråkad då men jag skrattade typ igenom hela programmet.
 
Det kan kanske vara för att jag känner igen mig så i Meltzer -jag vill så gärna säga ja till allt men vågar inte riktigt. När/om jag ändå vågar så blir jag jättepepp MEN när jag väl är där blir jag livrädd, inte alls sådär modig som jag vill vara... Jättejobbigt!

Hur illa är det när man önskar att man blivit galen?

 
Jag hoppas innerligt att jag bara inbillar mig det här, dessvärre så tror jag inte riktigt på det själv... När jag hör någon som lider av det här som jag misstänker mig ha fått, tänker jag: -HUR ÖVERLEVER DOM? Det verkar vara så frukatnsvärt jobbigt. En av mina värsta mardrömmar. Tinnitus. Ni vet, man hör något ljud -jämt. Ljudet jag har börjat höra är lite surrande (svårt att förklara ljud) Jag tror det började förra veckan. På ena örat. Men jag kanske haft det länge, om det blivit värre och värre. Jag lyssnar verkligen ALLTID på musik så det är inte omöjligt att jag missat det om ljudet varit svagare förut. Det är inte jättehögt men absolut, jobbigt. Jag hör det även när jag lyssnar på musik, hur irriterande som helst. Ibland känns det som att jag bara inbillar mig, samtidigt så hör jag ju verkligen ljudet. Annars skulle jag förmodligen inte tro att jag fått tinnitus. Och eftersom att det bara är i ena örat kan jag ju jämföra och som sagt -om det inte vore något skulle jag väl inte reagera? Om jag inte blivit heeelt galen... Jag skulle ju inte bli jätteförvånad om jag började höra röster snart också, om vi säger så.
 
Inte helt oväntat så började jag googla på mina symtom+tinnitus (VARFÖR LÄR MAN SIG ALDRIG?) Svaren som fastnade i minnet var följande: "Går aldrig över när man väl fått det" "Undvik konserter" "Du får aldrig mer uppleva total tystnad igen" Alltså... Paniken. Jag kommer ha otroligt svårt att acceptera om det här ljudet inte försvinner. Eller ännu värre -blir högre. Jag läste på någon sida att 1-2% har kronisk tinnitus. Det känns med andra ord som en väldigt otur om jag nu fått det. Visst, jag har lyssnat på lite väl hög musik ibland men vem har inte gjort det? Det känns bara så frustrerande om just jag fått det, som redan har nog med problem... Någon rättvisa får det väl ändå vara? (Nej, jag är inte bitter. Abolut inte...)
 
Låt oss försöka tänka positivt... Jag har trott jag har haft sköldkörtelcancer, en hjärntumör, diabetes, urinblåsecancer och mycket mer genom åren (minns inte ens allt) men jag lever, jag hade således inget av det, vad jag vet i alla fall. (Läs:Inte för man behöver dö av någon av sjukdomarna, men ni förstår kanske min poäng) Om man har det i baktanke, kanske jag trots allt bara inbillar mig/blivit lite galen? Vad det än är för något -hoppas, hoppas, hoppas att det försvinner. Helst typ NU. 

When it seems impossible and you stand on you're own look around for the things you need and you'll find them inside

 
When you're out on you're own
And you need some time to decide
Whether you're strong enough
Whether you should give up or try
When you stand on you're own
Here's hoping you'll find,

When it seems impossible
And you think that you might be lost
When you're feet start to run
And the shackles come off
Look around for the things you need
And you'll find them inside

I'm not living without hope
you can't tell me that i'm wrong,
try to teach how to come back to my senses, cause I won't
I'm not living without hope
You can't tell me that I'm wrong

Trading places with the person that I thought I was before
You can't tell me that i'm wrong, just as long as I survive

MEN GUUD VAD SKÖNT

 
 
 
 
Jag som var övertygad om att det bara var jag som var helt psyko ;) Men där ser man, jag är inte ensam!
 
Alltid när jag går över en bro här i närheten: "Tänk om jag skulle RÅKA kasta i mobilen?!!" och lägger ner den i fickan i säkerhetsskull. Det tar dock inte slut där, sedan kommer tanken:"Men tänk om jag skulle RÅKA hoppa i själv?!" ...
 
Liknande tankar kommer dessvärre också när jag kör bil: "Men tänk om jag skulle RÅKA styra bilen mot kanten?! Eller in i lastbilen där?" Såna här tankar (eller snarare psykoser) kommer också när jag ser en stor (ja den måste vara stor) sax... "Tänk om jag skulle RÅKA klippa av mig håret?!!" Jaa alltså, jag är en väldigt normal och stabil människa... Verkligen, jättestabil.

Jag tycker mig höra vad dom tänker "Är hon sådär jämt?"

 
Jaha, då var det en ny vecka... Som vanligt har jag ångest över uppgifter jag måste göra -tvivlar så oerhört mycket på min egen förmåga. Jag vill bara fly ifrån allt men det går ju inte... Det är bara att försöka fixa det här, det måste bara gå.
 
Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om.

Men hur tänkte dom nu?

 
 
Det här kan vara det sjukaste... Friends uppmanar alltså människor att sluta lägga ut foton på sig själva, och dessutom byta ut sin profilbild till en svart bild? De vill såklart bara väl men det här blir så otroligt fel.  Att säga: "sluta lägg ut bilder på er själva, då blir ni inte mobbade" Blir ju att lägga skulden på offren. Anledningen till hat och kränkningar är ju knappast människor utseenden. Och sedan: "Det är insidan som räknas" Det låter ju precis som att de tycker att mobbarna har rätt, att de som blir mobbade över sina bilder är fula? (och allt som nu mobbarna säger åt dem) Herregud, vad ogenomtänkt.
 
Jag skulle mer säga såhär:Lägg ut precis hur många foton du vill på dig själv. Låt ingen trycka ner dig. Håll huvudet högt. Framförallt, göm dig inte. Ta inte bort dina foton. Du har rätt att finnas och vara precis som du är -på insidan och utsidan. Vad andra människor säger åt eller om dig i negativ bemärkelse säger ingenting om dig. INGENTING. 
 
Visst, insidan är viktigast men i det här samhället har utsidan blivit en otroligt viktig del också. Tyvärr får man väl lov att säga... Om det nu går över styr och blir en fixering/något man mår dåligt över vilket av min erfarenhet är väääääldigt vanligt, framförallt bland unga tjejer. Att vara (Läs:KÄNNA) sig fin är väldigt viktigt för ens självförtroende. Det är väl jättebra att unga vågar lägga ut foton på sig själva, kanske trots elaka kommentarer. Att de trots allt har det självförtroendet. Att då säga åt alla utsatta att sluta lägga ut bilder på sig själva... Det är så fruktansvärt fel och tragiskt så jag dör lite inombords.

Här ska läsas i helgen!

 
Jag läste en del i yngre tonåren men plötsligt fick jag någon inre stress eller något -jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att läsa, börja tänka på annat istället... Men nu tänkte jag försöka börja igen! Hitta en del på bokrean (eller ja, ärligt talat så var det bara tänka snabbt och långsamt som det var rea på) Det blev inte så dyrt ändå, rätt billigt med pocketar.
 
Som ni kanske ser är det vissa böcker av samma författare och ja, det är en favorit! Jag har iofs bara läst en bok av Torey Hayden tidigare men jag fastnade. Jag gillade verkligen boken (Spökflickan) Den berörd mig något enormt. Jag minns den som lite långdragen ibland men otroligt läsvärd... Jag gillar även författaren, hon verkar bry sig så mycket om barnen hon jobbar med. Böckerna bygger alltså på hennes arbete. Berättelserna är ett sånt bevis på att miljö/uppväxt gör så mycket med barn. De är egentligen inte psykiskt störda, de är trasiga små människor som varit med om sånt ingen ska behöva uppleva. Och visar det på sina egna sätt. Väldigt läsvärda böcker! Jag ska recensera dem sen, om jag bara kommer ihåg det.
 
Så att ni ska förstå lite bättre vad jag pratar om lägger jag ut en besktivning på en av böckerna jag köpt:I Vackra barn har Hayden hand om en grupp barn med svåra psykiska störningar. Här ingår den åttaåriga flickan Venus, som sedan länge inte säger ett ord, inte kommunicerar på något sätt med omvärlden. Vi får en målande beskrivning om problemet med att nå kontakt med denna klass. Till slut tycker hon sig komma under skalet på Venus, men bara för att se henne glida tillbaka in bakom sin avskärmning igen. Hayden blir övertygad om att förklaringen till Venus tillstånd finns att söka i flickans hem.
 
En annan bok jag köpte var: "Den högkänsliga människan" Jag blev faktiskt tipsad om den på grund av en krönika jag skrev, vilket jag är väldigt tacksam över! Än sålänge har jag bara läst första kapitlet men jag tror att jag kommer gilla den mycket, jag känner igen mig en hel del redan. Några citat från boken:
 
"Tänk på vilket inflytande det har haft på dig att inte ha varit ideal för din kultur. (Exempelvis setts som blyg ur negativ bemärkelse) det måste ha påverkat dig -inte bara hur andra har behandlat dig, utan även hur du har behandlat dig själv"
 
Författarens ord om sig själv: "I skolan undvek jag sport,lekar och barn i allmänhet. Det var med en blandning av lättnad och förödmjukelse som jag upptäckte att min strategi lyckades -Jag blev fullständigt osynlig"
 
Och så berättar författaren om en tjej hon intervjuat angående hennes personlighet, där vuxna på olika negativa sätt sagt åt henne att hon inte var som alla andra. "Följderna av detta blev en flicka som trodde det var något fel på henne"
 
Ja, det är hög igenkänningsfaktor om man ses eller/och ser på sig själv som blyg,känslig,inåtvänd,introvert. Det ska bli spännande att fortsätta läsa! I slutet av vissa kapitel är det som uppgifter man ska tänka på. I första skulle man skriva ner 3 stora förändringar i sitt liv. Jag funderar på att kanske ta vissa passande uppgifter på bloggen, om de känns intressanta!

Wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older

 
Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can't tell where the journey will end
But I know where it starts
They tell me I'm too young to understand
They say I'm caught up in a dream
Well life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
I hope I get the chance to travel the world
And I don't have any plans
I wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life's a game made for everyone
And love is a prize

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

Toaletter i Japan

 
 
Ja alltså, jag fick upp en artikel (eller vad det nu var -fördjupa mig inte i den) om "Toaletter i Japan"  när jag sökte efter information till en debattartikel jag ska skriva i svenskan... Det går inte jättebra med andra ord. Jag blir lite irriterad över att man inte själv får välja vad man ska skriva om, i alla fall i någon utsträckning. 2-3 val är väl inte så mycket begärt? Jag menar, när själva målet exempelvis är att man ska skriva en argumenterande text. Spelar det verkligen någon roll VAD den handlar om? Det blir ju faktiskt onödigt svårt och besvärligt att skriva när man inte finner ämnet intressant. Speciellt när man överhuvudtaget inte har någon åsikt i ämnet, som nu och då ska jag dessutom argumentera engagerat för eller emot?! Blir ju ungefär att dra lott om jag ska vara för eller emot. Det blir säkert jättebra... Eller inte. 
 
Det är samtidigt en otroligt skönt känsla när en uppgift verkligen har känts "Det här kommer jag ALDRIG klara, HELVETE, skjut mig!" när man sedan väl fått ihop något... Men åhhh, vilket ångest när man väntar på svar från läraren om en uppgift är godkänd eller inte. Hittills har det i alla fall gått bra, så jag ska försöka att inte dö av ångest.
 
Jaa ni, here we go again -nu börjar ångesten kring den här kursen också... Men jag ska försöka att inte skriva (eller tänka) överdrivet mycket på det, ingen blir ju bättre av att oroa sig och ha ångest inför allt. Jämt. Det kommer att gå bra, punkt.

Vårfin vovve

 
Jaa, nu blir min hund riktigt tjejig ;) Jag brukar vanligtvis bara köpa allt i svart men lite färg är ju aldrig fel nu till våran. Nu kanske även min vovve slipper bli kallad för "rävpojken" av allmänheten, haha... Tyvärr var selen lite stor, så jag får försöka sälja den på tradera och köpa den minsta storleken, den här är 45 cm (näst minsta) om någon vill köpa så hojta bara till.
 
Jag passade också på att köpa matchande lurar till reflexvästan & selen... Då får även jag liiiite färg, inte varje dag!

When you feel my heat, look into my eyes It’s where my demons hide

 
When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood’s run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There’s nowhere we can hide

Don't wanna let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't wanna hide the truth

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I wanna save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It’s where my demons hide
It’s where my demons hide
Don’t get too close
It’s dark inside
It’s where my demons hide

Jag längtar efter något som kan rädda mig

 
 
Jag blir så frustrerad på mig själv... Angående tjejen med telefonen som jag skrev om tidigare: "Du tycker ju det skulle vara jobbigt att prata i telefon, så jag tänkte om vi skulle träffas på än gång istället? Om du vill alltså?" hehehehe... Om hon bara visste. I min värld så skulle det ju vara ÄNNU jobbigare. Men ja, jag vill träffa henne -få någon slags positiv relation med människor så min ångest kring sociala situationer släpper åtminstone lite, och kanske helt så småningom. Och även för att få känna mig lite normal, vanlig. Jag vill bara vara vanlig, och kanske få känna mig betydelsefull för någon. Få känna gemenskap.
 
Det är ju inte så att jag kommer vakna upp en dag och inte känna någon ångest kring människor, bli självsäker och inse att jag minsann vågar och kan så mycket mer än vad jag tror. Jag är plågsamt medveten om att det krävs träning, man måste framförallt våga utmana sig själv -gå rakt in i ångesten och kämpa som in i helvete för att inte drunkna i den... Dessvärre så tvivlar jag något enormt på mig själv och allt som är möjligt att tvivla på. Det känns bara som att jag skulle göra bort mig, och det skulle vara så otroligt jobbigt när jag väl vågar... Paniken känns som ett faktum. 
 
Jag stör mig ganska mycket på människor som kommer med uppenbara undanflykter, som inte bara kan säga som det är (även om jag ibland kan ha förståelse för det). Jag vill inte vara en sån människa, därför så vet jag verkligen inte vad jag ska svara den här personen... Jag vill ju inte låta helt onormal och konstig/svår. Samtidigt så skulle det nog (om möjligt) kännas ännu jobbigare om jag gjorde bort mig, om jag hade låtsas som ingenting före. Jag kanske bara kan skriva att jag är lite blyg? Jag tänker, så att hon inte blir helt förvånad om jag nu inte får fram ett ord... Jag får sån prestationsångest, framförallt eftersom hon måste åka rätt långt för att träffa mig. Det känns bara som att hon kommer bli besviken på mig. Jag har så svårt att känna mig trygg, lita på, öppna mig, prata och vara mig själv bland människor jag inte känner.
 
Jag vet att det här är min chans, hon verkar vänlig+tycker om hundar -blir lite lättare stämning med två hundar med. Om jag inte tar den här chansen, blir det med största sannolikhet aldrig av. Jag känner ingen press, veeeeeeeeeerkligen inte. Fan, att det ska kännas så frukstansvärt jobbigt. Jag hatar det här och vill bara blunda för allt, stänga in mig i min egna lilla värld där ingen kan komma in -som så många gånger förut. Jag vill inte vara med, jag vill fly men samtidigt så vet jag att den flykten kommer pågå hela mitt liv... Om jag inte stannar nu, hur jobbigt och svårt det än känns.
 
Jag vet inte, jag vet verkligen inte vad eller hur jag ska göra... Jag skulle så gärna vilja klara av det här, jag skulle så gärna få den där kraften och våga. Jag skulle så gärna vilja att det blev bra men just nu, vill jag bara lägga mig under täcket och låtsas som att jag inte har några problem, som att ingenting som står på den här bloggen existerade. Livet alltså... God natt!

Jag ser en plats där framme svagt, där allt är annorlunda och jag är jag


Om de spelar nån roll så förstår jag dig bättre nu
Jag har känt mig precis lika hård och kall som du
Du är rädd för stora ord, jag är rädd för allt

Men följ med mig hem så kan vi prata eller inte alls

Jag vägrar gå där vägen är för lång
För jag hittar varken fram eller tillbaks
Jag är så mycket bättre i fantasin
fast jag vet att den får man inte leva i

Jag låser en dörr, försvinner på resande fot
Jag älskar mitt hem men det är nåt som tar emot
Du är den enda som aldrig ställt nåt krav
när dom andra ringer och ser det jag stänger av

Det har sagts att jag förtjänar någonting mer
Men jag undrar vilken del av mig dom ser
ibland glömmer jag bort att jag är fri
att det inte va såhär det skulle bli

Det finns en plats där framme, jag ser den svagt
där allt är annorlunda och jag är jag

Hög igenkänningsfaktor på twitter

 
 
 
 
Jag älskar twitter, skriver inget själv men läser nästan varje dag. Det är roligt, allvarligt och man lär sig en hel del+får reda på ALLT som händer... Överallt. Dessutom, hög igenkänningsfaktor. Jag är inte ensam om så mycket har jag upptäckt!

JAG KLARADE DET!!

 
Det är så skönt så det går inte att beskrivai ord! Jag klarade provet, jag fick ett C?! Hur gick det ens till? Det trodde jag veeeerkligen aldrig! Jag var nästan övertygad om att jag skulle få IG. Det kan eventuellt vara så att läraren tyckte så synd om mig, på grund av min handstil så han gav mig ett C... (Det känns faktiskt mest troligt men det behöver vi ju inte låtsas om)
 
Jag har även klarat av den muntliga redovisningen nu, skönt! Ja, alltså jag gjorde den på video så det var inte så farligt men det kändes ändå lite jobbigt/pinsamt... (Läs:att visa för läraren) Även om det var långt ifrån lika jobbigt som det skulle ha varit att stå framför en massa människor, så jag ska absolut inte klaga för det kunde ha varit så mycket värre. Det var i alla fall lite roligt att göra den, gjorde som en film och det är alltid kul när man får vara lite kreativ! Och skratta åt sin röst...
 
Men nu är det gjort!! Jag klarade Svenska 2, det trodde jag ALDRIG i början, eller ens igår. Det är en så skön känsla med något man haft ångest inför i flera veckors tid som bara är POFF BORTA, ut ur ens liv -för alltid! Jag är ju dessvärre inte helt fri nu, nästa vecka börjar svenska 3. Den kursen ser ut att vara minst lika jobbig och det är ett stor skriftligt+munligt prov, så jag är lagom pepp men det är lika bra att köra på och hoppas på att det går vägen.
 
När jag tvivlar på mig själv ska jag verkligen försöka tänka tillbaka på den här kursen... Om jag klarade den -varför skulle jag inte klara den här? Jag måste försöka tänka så, för att inte ge upp eller gräva ner mig i ångest. Det är INTE hopplöst, det går om man bara ger sig fan på det. Jag vet ju det. Jag vet det. JAG VET DET. (försöker hjärntvätta mig själv)
 
Om/när jag klarar den här kursen är det inte många poäng kvar till jag har högskolebehörighet. Vad jag ska göra då? Jaaadu, det får bli en annan fråga, en annan ångest... Men nu -koppla bort allt och fira med att proppa i mig choklad!!

"Du kan vara helt tyst i luren, så kan jag babbla på"

 
 
Det är ett citat från en tjej jag mejlat med ett tag... Men det är fortfarande på "Vad ska du göra i helgen?" nivå, så det känns inte riktigt som vi känner varandra så jättebra än. Hon vill väldigt gärna prata i telefon med mig men det känns tyvärr nästan omöjligt för mig att klara av... Jag tycker (inte helt förvånade kanske) att det är riktigt jobbigt, speciellt i en sån situation där jag ska verka intressant, fråga grejor, prata om mig själv, osv.
 
Jag har inte sagt vad jag känner inför det bokstavligen, men hon uttrycker det som att hon förstår att jag skulle tycka det vore jobbigt att prata i telefon (innan vi träffas). Jag blir lite irriterad/ledsen på människor som inte riktigt kan acceptera ens svar -ta det på större allvar... Utan förtsätter tjata och nästan skuldbelägga. Det är såklart inte hennes mening (Läs:jag har absolut inget ont att säga om henne, hon verkar vara jätteschysst osv... Jag kände mig bara tvungen att understryka det) men det känns lite så ändå, eftersom att jag motvilligt tolkar in mycket negativt och tar det personligt. 
 
Citerar "Tråkigt att du inte vill". Men grejen är just att jag gärna skulle vilja. Jag vill inte att det ska kännas så fruktansvärt jobbigt som det gör, men den viljan gör ju inte ångesten mindre... Sedan skrev hon det jag blev ganska illa till mods av: "Du kan vara helt tyst i luren så kan jag babbla på" Neeej. Snälla du. Nej. Jag vill inte vara hon som inte pratar längre, den tysta. Jag skulle bli så himla obekväm i en sån situation -jag skulle få panik. Men det skrev jag såklart inte... Jag vill ju helst inte verka allt för konstigt och jag vill framförallt inte såra. Jag menar -att någon ska tro att det är denna som är problemet när det är jag. Personen ifråga vill ju bara väl vilket märks tydligt, därför känns det lite extra jobbigt... Att jag inte vågar. 
 
Samtidigt så har väl alla sina fobier (eller iallafall rädslor) och min råkar jobbigt nog vara för människor eller ja, det handlar ju om så mycket mer och egentligen inte om att vara rädd för människor. Jag har skrivit om det tidigare och det krävs rätt långa förklaringar (Läs:Jag kan inte hålla mig kortfattad) så jag hoppas ni förstår mig någotsånär ändå.
 
Men samtidigt vet jag att ingenting blir bättre av att undvika det man får ångest inför. Tvärt om. Jag vill förändra mitt liv, men jag vågar inte riktigt ta det där steget som krävs. Det här livet är så mycket tryggare. Jag är van med det och även om jag förmodligen i längden skulle må bättre av något annat, så är det så obeskrivligt svårt och jobbigt att släppa det här trygga. Om så bara för några minuter. Det är så mycket enklare att stänga in sig i det här -inte jättelyckliga men trygga livet. Jag har fastnat i en falsk trygghet och jag vet i sjutton hur jag ska ta mig loss, och hamna i den tryggheten jag vill vara i.
 
Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer klara av att ta det där steget, som är så fruktansvärt tungt... #jobbiginsikt. 

Tröstäter

 
Ja herregud... Vilken ångest jag haft inför provet, bl.a därför har jag varit försvunnen ett tag. Men nu är det gjort. Det gick dessvärre inte alls bra känns det som, mycket gissade jag på och vissa frågor skrev jag ingenting alls på. Jag hoppas ju, men risken känns störst att jag inte klarade det. Men jag vet inte, det KAN ha gått bra (okej)... Jag försökte räkna poängen, och om jag klarar provet är det isåfall på gränsen. Tror jag i alla fall, det kan ju ha gått bättre än vad jag tror också. (HOPPAS)
 
Usch, jag hatar verkligen den här väntan på resultatet, fyfaaaaan vad hemskt det är. Speciellt när det är helt avgörande. Visst, man får göra ett omprov nästa vecka men varför skulle jag klara det då -om jag inte klarade det nu? (ja jag vet, fröken positiv) Då lär jag vara sinnessjukt nevös också. Hur som, jag ska försöka att låta bli att ha ångest över detta innan jag VET. Det är bara onödigt, vilket iofs all ångest alltid är -befogad eller ej- men lika förbannat så finns den där ändå...
 
Imorgon ska jag i alla fall göra den där video redovisningen, det blir inte roligt men värt om jag nu klarar provet (kursen).

Det känns som att känslor och panik har tagit över mitt liv

 
Den här veckan har jag varit lite låg och livet har känts ganska tungt, vilket till största del förmodligen beror på att provet närmar sig... Det känns inte alls bra, jag måste klara det men har svårt att tro på att jag kommer göra det. Vilket såklart blir rätt jobbigt men i helgen blir det att plugga allt jag kan, sedan är det bara att göra sitt bästa och hoppas att det räcker!
 
Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen
Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen

Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv
Känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig
 
Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

Men jag lovar att vara stark och jag lovar att vara god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord
I en hundradels sekund tränger ljuset fram
och jag ser vad jag gör när jag är i din famn

Jag hoppas på oss, jag tror att vi kan göra allting bättre
Allting är enkelt emellan oss, det är bara vi som tycker det är svårt
Att det är svårt och hitta hit, men det är så enkelt att tappa bort sig

Sen när inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?
Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv
Känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig

"Du är så mycket bättre än vad du tror att du är"

 
Jag hatar att jag tvivlar så mycket på mig själv jämt... ALLT skulle vara så otroligt mycket lättare med lite självförtroende och varför inte lite bättre självbild också? Jag är så osäker på min egen förmåga, och så övertygad om min egen uselhet. Ibland kan jag absolut känna tvärt om också, men det känns som väldigt sällan i jämförelse.
 
Jag kom och tänka på det här när jag lyssnade på "Alex och sigge" (Läs:podcast) och Alex precis som jag berättade att han ofta känner sig osäker, värdelös och usel. Han berättade att hans fru då sa: "Varje morgon, innan du börjar din dag ska du sätta på "The world's Greatest" och så ska du känna att den låten handlar om dig -att du är BÄST, att du inte är misslyckad eller värdelös. Utan att du är underbar" Jag tycker att det var så fint sagt!
 
Alex passade sedan över tipset till oss lyssnare, så nu tänkte jag bolla över det till dig som läser det här. Lyssna på låten, den handlar om dig, du är så betydligt mycket bättre än vad du tror! SÅDESÅ.

And I'm screaming for an answer but the darkness blinds me now

 
kvalitén blir något bättre om du tittar→ här istället.
 
Ja, jag var ju på Ron Popes konsert för 2 veckor sedan(?) Jag har ingen tidsuppfattning men något sånt var det nog. Det var så himla fantastiskt... Drömmer mig tillbaka. Jag blev dock inte riktigt nöjd med videon då det blev så sjukt dålig kvalité på det jag filmade med digitalkameran, betydligt bättre med det lilla jag filmade med mobilen... Men jag ska ju bara ha det som ett minne så det kanske inte gör så mycket, även om det gör lite ont i perfektionisten inuti mig!
 
Observera att han springer till MIG i slutet av videon ;)

Jag har en känsla av att min hund känner igen sig...