We're gonna save the world tonight

 
Jag älskar den här låten och framförallt videon. Den förmedlar så mycket hopp, något man inte är speciellt bortskämd med.
 

Into the streets
We're coming out
We never sleep
Never get tired
So urban feels
And suburban lights

Listen up now, turn up the love

Who's gonna save the world tonight?
Who's gonna bring me back to life?
We're gonna make it, you and I
We're gonna save the world tonight

We're far from home, it's for the better
What we dream, it's all that matters
We're on our way, united

Turn the crowd up now
We'll never back down
Shoot at the skylight
And watching it on primetime
Turn up the love now
Listen up now, turn up the love

We're gonna save the world tonight


Dagens idiot

 
 
Det här måste vara den märkligaste, mest bisarra kontakten jag har haft med en människa. Det här är bara 4 av ca 15 mejl. 
 
"Sandra" (som med största sannolikhet är en han) var extremt intresserad av att köpa mina konståknings strumpbyxor, som jag försöker sälja nu. Det skrev han i alla fall. Men han verkade ha väldigt, väldigt svårt att bestämma sig. Han ville ha bilder, och bilder fick han. Det var bara det att strumpbyxan låg på golvet, vilket han inte nöjd över, han ville se dem på. Från alla olika vinklar. Jag behöver kanske inte skriva att han inte fick det? 
 
Det som förvånar mig är hur länge han mejlade med mig, det lät verkligen som att han ville köpa dem. Tog ett bra tag innan jag insåg att han inte riktigt var intresserad av det som jag trodde. Det skrämmer mig, jag tänker på alla yngre tjejer som han kan lyckats lura. Jag är ändå en väldigt misstänksam människa... Usch, vilka vidriga typer det finns.
 
Det är ju dock fruktansvärt roligt när han gör bort sig gång på gång. På sista bilden ser ni hur han blandar ihop mina konståknings strumpbyxor med skidåkningstights?! Då har vi ändå pratat om dessa strumbyxor hela dagen... Hahaha, vilken idiot. Jag hoppas verkligen inte att han försöker lura andra, men tyvärr är väl den risken väldigt stor.

Du sa att rädslan den går över men den där oron stannar kvar, den går dig tveksam när du behöver snabba avslut, snabba svar

 
 
Jag var nära en hjärtattack tidigare idag (varför kan ni läsa i inlägget under) Men samtalet gick nog okej, även om det gjorde mig deppig. Hon klagade så mycket, och jag tål inte kritik just nu. Jag tar det så personligt och känner mig värdelös. Det kändes som att jag var 12 år och satt på ett utvecklingssamtal, den känslan är verkligen en av dom värsta som finns. Men jag har ändå fått rätt bra betyg, speciellt för att vara på infokomp. Så det kan trots allt inte vara så fruktansvärt dåligt som det känns. Jag överdriver givetvis också, SÅ negativ var hon inte men jag har en förmåga att förstora negativ kritik automatiskt.
 
Hur som helst... Nu måste jag bara lämna in två uppgifter till, bl.a en novell. Det känns väldigt jobbigt eftersom att jag skrivit den ganska personligt, något självupplevt. Jag kom verkligen inte på något annat att skriva. Förhoppningsvis kommer jag dock aldrig behöva ha någon kontakt med läraren igen... Jag borde därför klara av att inte skämmas ihjäl. #jagbehöverterapi
 

Är jag ensam om att få kalla kårar av den här formuleringen?

 
"Ring mig när tiden är framme". Skriver man verkligen så? Det låter ju jätteläskigt, eller så är det bara jag som är känslig. Som vanligt så är det här otroligt ångestfyllt. Imorgon gäller det, då ska jag försöka klara av det men jag vet ärligt talat inte hur det kommer gå. Men jag hoppas att det går snabbt i alla fall, och att det fungerar. Jag ska alltså ringa upp läraren i skype... Det är oklart varför men det är väl ett sätt att plåga eleverna på. När (om) jag klarar av det är jag åtminstone snart klar med kursen, sedan blir det ledigt drygt 3 veckor, med valp! :) (första smileyn i den här bloggen?)
 
Jag har faktiskt gjort en hundblogg som jag tänkte dokumentära lite i, det är ju kul att ha senare när valpen blivit större. Det återstår att se om jag kommer tröttna på den/inte ha tid att skriva (eller rättare sagt fota/filma) Men om någon skulle vilja ha adressen, så får man gärna skriva en kommentar med sin mejl så skickar jag den!

Fredag den 13onde

 
Jag brukar vanligtvis inte vara så skrockfull (säger hon som kliver över A-brunnar och går runt stegar) men när jag vaknade imorse var jag helt genom svettig, spyfärdig och hade fruktansvärt ont i benen och magen. Det kändes som jag skulle dö, utan att överdriva... Jag har nog aldrig mått sämre fysiskt. Ingen bra start men just det gick i alla fall över, tack och lov.
 
Mitt brus i ena örat (tinnitus?) har dock inte gått över än, tvärt om. Det känns verkligen jobbigt. Ska det verkligen vara såhär för all framtid nu? Typiskt. Idag har jag även fått reda på att jag i princip sålt allt på tradera i onödan, eftersom att alla osålda annonser började kosta. Tydligen får man max ha 100 annonser (sålda och osålda) ute på en månad. Det höll jag ju inte reda på, så jag måste betala 1500 kr som avgift, fakturan skulle egentligen vara på 300 kr. Visst, jag får skylla mig lite själv men det är så typiskt när jag lyckats sälja så mycket. Det är ju ganska mycket jobb med allt också.
 
När jag ändå håller på att beklaga mig... Jag satt in 1200 i en sån där insättningsautomat för drygt 2 månader sedan, som jag fått på min födelsedag. Tror ni pengarna kom fram? Givetvis inte. Är inte det också väldigt typiskt? Jag reklamerade direkt och idag fick jag beskedet att jag fått pengarna två dagar efter insättningen. Toppen. En normal människa skulle nog inte ha tvekat att ringa dit och skälla ut dem, eller i alla fall fråga vart pengarna tagit vägen. Men det är så ångestfyllt när man hatar att prata i telefon, så vi får se om jag tar tag i det. Jag borde ju få tillbaka mina pengar. Behöver dem verkligen!
 
Nu till det positiva, som jag knappt har tagit in än. Jag är med valp! Den kommer om två veckor. Så otroligt roligt, det har verkligen varit en berg och dalbana, det såg så väldigt mörkt ut där ett tag. Men nu är det alltså bestämt och jag är så obeskrivligt glad! Det jobbiga i det hela är att träffa uppfödaren, alltså man vill ju ge ett bra intryck. Jag lyckades inte alls bra kan vi säga, guuud vilken ångest jag haft över det. Jag frågade inte ens något, som jag tänkte göra innan... Men jag fick ju tinga en valp så det kan ju inte ha varit så illa som jag intalar mig själv om. Hon kanske bara tänkte att jag var lite blyg? Jag hoppas i alla fall inte att hon tänker att jag är konstig, otrevlig eller något... Ibland vore det bra att kunna läsa tankar.
 
Imorgon ska vi dit igen, sååå nervös men det ska samtidigt bli roligt att se dem igen. Vi får se hur det går!

Somewhere in the universe are someone that can hear you voice

 
Jag har bloggat väldigt dåligt senaste känner jag. Det blir så ibland, främst när jag inte riktigt känner mig på topp, när i princip allt bara känns jobbigt. Då har jag en tendens att stänga av allt, jag orkar inte tänka eller skriva något om någonting. (förutom skolarbeten förstås, det MÅSTE ju göras.) Det har i alla fall varit en sån period ett tag. Jag orkar inte riktigt fördjupa mig i allt, det blir så att jag istället skjuter det ifrån mig. Det är nog någon slags överlevnadsstrategi.
 
Tiden går så snabbt, vilket i alla fall är positivt för tillfället. Nu har jag inte mycket kvar på kursen. Nästa vecka ska jag ha skype samtalet (obligatoriskt på infokomp) Jag hatar det verkligen, blir sååååå nervös. Men sedan kan jag förhoppningsvis vara lite stolt över mig själv, om jag klarar det okej vill säga... Det har inte hänt än men någon gång ska ju vara den första.
 
Efter den här kursen är jag i alla fall ledig i en månad... Jag behöver nog det just nu, orkar inte tänka på att jag inte får några pengar. Det får vara värt det. Jag vill bara ta det lugnt ett tag, slippa stressen och ångesten inför skolan -framtiden. Eventuellt (hoppas!) ska jag bli med valp men det är väldigt osäker än, vilket känns tråkigt men jag håller tummarna.
 
Det ordnar sig nog, allting, tillslut. Hoppas jag.

Varför lär jag mig aldrig av mina misstag?

Gammal bild.
 
Jag har inte gått till frisören på minst 2 år, mitt hår är långt men väldigt slitet. Jag har någon fobi för frisörer (Ja jag har en fobi för ungefär allt) bara tänken att sitta framför en spegel... Och det där med att vara social är inte så lätt när man är så ovan vid det, och så den lilla detaljen att jag ALLTID har ångrat mig när jag varit hos frisören... Men efter mycket om och men, och massvis av ångest bestämde jag mig ändå för att jag skulle klippa mig LITE. Att bara ringa dit var nog för mig kändes det som, det är så frustrerande att något så liten grej ska behöva kännas så fruktansvärt jobbigt.
 
Men jag gjorde det, och jag gick till frisören. (Jag vet att jag får det att låta som om jag gjort något otroligt men det kändes ungefär så) Jag sa då åt frisören att jag vill klippa upp det lite,klippa luggen lite kortare och ta topparna, då säger människan... "Jag får ta en bit alltså? Vad spännande med förändring."
 
Jag stelnade till, och förstod att det inte skulle sluta väl. Dvs att hon skulle klippa alldeles för mycket, jag hade verkligen inte tänkt mig det. Jag sa ju aldrig att hon skulle klippa mycket, men tydligen tolkade hon det så eller så tyckte hon att mitt hår var såååå slitet att hon kände sig så illa tvungen klippa bort... ALLT.
 
Det låter kanske löjligt, men jag bröt ihop helt när kom hem. Mitt hår var det enda jag var lite nöjd över, nu kan jag inte titta mig själv i spegeln utan att få ångest (ja, jag kanske är ytlig nu men det gör trots allt lite för självförtroendet om man känner sig fin)  Jag ska aldrig gå till en frisör igen. Om 4 år har jag eventuellt så långt som jag hade igår, igen. Tills dess får jag väl ha håret i en knut, då kan jag i alla fall låtsas att jag har långt hår. #fail