A sky full of stars


I'm gonna give you my heart
Cause you're a sky cause you're a sky full of stars 
Cause you light up the path 

And I don't care go on and tear me apart
And I don't care if you do
Cause in a sky cause in a sky full of stars 
I think I saw you 

Cause you're a sky cause you're a sky full of stars
I want to die in your arms
Cause you get lighter the more it gets dark 
I'm gonna give you my heart

And I don't care go on and tear me apart
And I don't care if you do
Cause in a sky cause in a sky full of stars 
I think I see you 
I think I see you 

Cause you're a sky you're a sky full of stars 
Such a heavenly view
You're such a heavenly view
 

Skymningsbarn

Nu har jag läst ut ännu en av Torey hayden böcker, nämligen skymningsbarn. Den är som alla hennes böcker oerhört gripande. Jag fick faktiskt många insikter av att läsa denna bok. Det är något med henne, och hennes sätt att berätta om dessa barn som fängslar mig något otroligt. Hon är fantastisk, verkligen. Jag får lite ångest när jag läst klar -jag vill bara läsa mer. Framförallt vill jag veta mer om hur det gick sen, man blir ju fäst vid barnen... Sedan blir man ju också ledsen av insikten om hur vissa vuxna behandlar barn. Ger dom men för livet -gör dom trasiga inuti, det gör mig så förbannad. Samtidigt får man hopp, dels för att dom här barnen faktiskt klarar sig bra, trots att dom har alla odds emot sig. Det går att få en bra framtid, hur jävlig än livet innan har varit. Jag får även hopp eftersom att det finns människor som hjälper dessa barn. Vad jag älskar dessa människor, med så starkt engagemang, som verkligen bryr sig. Nu har jag nästan läst ut samtliga av hennes böcker, nejnejnej! Men jag får läsa om alla sen om och om igen, då kan dom aldrig ta slut. (inte alls besatt)
 
Tillbaka till verkligheten nu då. Jag har varit lite frånvarande, både i bloggen och psykiskt. Det är framförallt framtiden som ger mig ångest. Jag vill så mycket, vilket kanske är bra (tidigare har jag just inte velat något) men allt det jag vill känns så ouppnåeligt. Det kanske även är det(?) Jag hatar att jag är en sån pessimist... Jag vill också tro att ALLT är möjligt. Att jag kan.
 
Ja, nu låter jag kanske lite väl deppig. Förlåt. Men ibland måste man ju få känna så, och just nu känner jag mig mest tom. Ni vet, ibland orkar man inte tänka... Som jag tidigare skrivit, vill jag just bara lämna det här, allt som står på bloggen -ALLT som gör ont. Allt som är så fruktansvärt svårt och jobbigt. Men det går ju inte... Det är bara att försöka inse det, och sakta men säkert klättra sig uppåt, dit man vill nå. Vi får aldrig ge upp, det gäller att försöka se det där ljuset, någonstans där i tunneln.

Ändå känns det som om hela världen sjunger -har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu, har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på?

 
Idag fick jag mitt betyg i kursen skrivande, vilket var ett B. Det fick jag även i svenska 3. Det är så himla sjukt. Jag har alltid fått G i kurser jag gått i skolan, om jag överhuvudtaget fick något betyg. (Läs:Jag var ungefär där 1-2 gånger i veckan) Det är så konstigt, samtidigt som det är så otroligt logiskt. Jag mådde verkligen inte bra i skolan, jag blev verkligen låg och kände mig så fruktansvärt fel. Det blev verkligen skit av hela min skoltid. Men det går att bygga upp. Nu är det inte många poäng kvar tills jag har ett slutbetyg. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Det kändes så hopplöst.
 
Det finns dock ett stort hinder kvar innan jag kan vara nöjd. Jag måste försöka fixa matte B också, jag tvivlar tyvärr mycket på att jag kan klara av det. Nu är jag sådär negativ igen, men det är svårt att tro på sig själv... Det känns ju ännu lite sämre att en lärare från gymnasiet påstod att jag inte kunde klara matte A, om jag inte hade någon bredvid mig jämt. Nu klarade jag ju det helt själv (även om det var knappt). Sanningen är dock att jag inte ens försökte då, i skolan, jag hade inte den kraften. Jag bara satt där. Väntade på att få gå därifrån, varje lektion. Nu försöker jag -jag gör mitt bästa och det kanske är det som är så skrämmande... Det är svårt att våga riskera att misslyckats. 
 
Sedan kommer den där framtidsångesten, VAD ska jag göra sen? Vad klarar jag av?! Vad blir bra? HJÄLP!

Vackra barn

 
Nu har jag läst ut "Vackra barn" av Torey Hayden. Så otroligt bra, jag blev helt fast. Och man kan inte annat än att älska Torey för hennes engagemang, det är så fint att hon verkligen bryr sig. Det är svårt att sluta tänka på boken. Men i det här fallet gick det tillslut bra för tjejen som berättelsen främst skildrade, det är en liten tröst även om det är helt fruktansvärt... På något sätt kan jag faktiskt relatera till barnet det handlar om, det gör att det berör extra mycket. Åhh ni måste läsa den!
 
I Vackra barn har Hayden hand om en grupp barn med psykiska störningar. Här ingår den åttaåriga flickan Venus, som sedan länge inte säger ett ord, inte kommunicerar på något sätt med omvärlden. Vi får en målande beskrivning om problemet med att nå kontakt med denna klass, där varje lektion är en chansning, där det gäller att hela tiden vara uppmärksam på vad som verkar kunna engagera barnen. Till slut tycker hon sig komma under skalet på Venus, men bara för att se henne glida tillbaka in bakom sin avskärmning igen. Hayden blir övertygad om att förklaringen till Venus tillstånd finns att söka i flickans hem.

Om vi blundar, om vi håller så hårt som vi kan så kanske allt det svåra, allt det svarta, allt det där som höll oss isär plötsligt håller oss ihop

 
Hej, är du kvar? Jag är här i alla fall, även om jag varit tyst ett tag nu. Det är ibland skönt att fly in i någonting annat, allt det här vill jag så gärna bort ifrån. Det gör mig ledsen att tänka på vad som står på den här bloggen... Det är nog för att jag inte vill vara den människan. Jag vill vara lycklig, må bra och bara vara normal. Vara fri. Jag har i vanligt ordning lite svårt att acceptera att jag är jag -jag orkar inte med ångesten som aldrig riktigt vill försvinna. Jag vill kunna fungera som alla andra.
 
Jag börjar förstå att det kommer att bli otroligt svårt att få det som är så himla enkelt för andra, att fungera. Den insikten är jobbig. Jag sörjer också på något sätt att det inte går att göra något åt det som varit, att jag tvingades må så dåligt och ha det så besvärligt under min uppväxt. Det är förlorat, och det känns som att jag också är det. Ibland. Jag är i en liten kris med andra ord. Samtidigt som jag försöker trycka undan alla sådana här känslor. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket överhuvudtaget under den här tiden. Jag är lite av en expert på att förtränga det som är jobbigt, men verkligheten kommer alltid ikapp tillslut. När jag sedan börjar tänka på allt skit, blir det alltid såhär-allt blir kaos, allt känns hopplöst.
 
Den största anledningen till att jag varit borta är dock positivt, nämligen en valp. Ibland tvivlar jag lite på mig själv i det också dessvärre... Jag tänker att jag inte borde ha köpt den här hunden, att den skulle ha fått det bättre hos någon annan. Men jag gör mitt bästa, och jag tror att det blir bra tillslut! Nu är det bara två veckor kvar tills min ledighet är över, då börjar jag plugga igen... Jag är väldigt opeppad (som vanligt) och jag vet ärligt talat inte hur jag ska hinna med och ha energi till både pluggandet, och valpen. Jag vet att de kommer gå, det är bara tvivlandet som spökar.
 
Ps. Jag har ingen aning om varför texten plötsligt blir i olika storlekar (i alla fall för mig) jag får försöka fixa det.