Jag har varit lite modig

 
 
Det känns lite så iallafall... Jag har så fruktansvärt svårt för att öppna mig, det är något som jag fortfarande får mer eller mindre ångest av att göra. Men för någon vecka sedan tog jag lite mod till mig och skickade iväg min historia om min skolgång till Magdalena Graaf, såg att hon hade läsar krönikor så jag tänkte utmana mig själv genom att skicka in min. Det är ju en rätt jobbig tanke att (förmodligen) relativt många människor kommer läsa något väldigt personligt som man skrivit från sitt hjärta, om sitt liv. Jag känner mig ganska sårbar och liten i den situationen... Samtidigt som jag vill höras och nå ut, gärna försöka hjälpa andra i liknande situation. Om så bara genom att ge någon en känsla av att inte vara heeeelt ensam. 
 
Jag vet att det kan låta överdrivet men faktum är att det är precis så som jag känner. Det känns bara så skumt att människor har läst det jag skrivit... Att de vet så mycket om mig. Om min skolgång, vilket ju är en stor del av min uppväxt -en stor del av mitt liv. Jag vågade nästan inte läsa kommentarerna, men det var bara fina kommentarer så det var skönt! Den som har läst min blogg ett tag har kanske läst min historia om min skolgång redan, jag skrev bara om den något nu, framförallt slutet -tänkte att det är mest föräldrar/vuxna som läser hennes blogg och ändrade med det i tankarna.
 
Om du vill läsa krönikan/historien så finns den HÄR.

Tell me why all the best laid plans fall apart in your hands and my good intentions never end, the way I meant

 
Åhhh vad jag älskar människans röst... Det är ju nästan så att man dör lite varje gång man lyssnar. På ett bra sätt då alltså. Och ja, jag sitter uppe hela nätterna och lyssna på musik, det är verkligen min livräddare. Mitt hopp och min trygghet, musiken finns alltid där. Det känns verkligen som man är ensammast på jorden ibland, speciellt när man sitter uppe på nätterna. Precis som om man är den enda som lever -alla andra har gått under. I alla fall för några timmar. De lever som i en annan värld, ett annat liv.  Musiken går som tur är aldrig under... Den finns alltid här, alldeles bredvid mig.
 
You don't like it in the shadows
You won't let me shine a light
I would wash away your troubles
But it seems
The more that I hold on
The more that you let go
And I know, you better let somebody love you
or find yourself, on your own

Tell me why all the best laid plans
fall apart in your hands
And my good intentions never end,
the way I meant

If we don't talk about the future
Then should I just, follow you into the dark
Yeah, and does your silence keep you cool
While the cracks form on my heart

It seems to me some fine friends have watched you turn your back
It seems you only want the things that you can't have.

Tell me why all the best laid plans
fall apart in your hands
And my good intentions never end,
the way I meant

Loss of words all along the way, nothing left to say

  
Faded dreams have no chance to be
Last goodbye, dust to dust
You’re on your knees praying silently
Shedding tears for all of us

Loss of words, all along the way
Loss of words, nothing left to say

You don’t have to worry
You will never be alone for another day
You don’t have to worry
You will never be alone for another day

Mind the friends all the strangers see
No more them, no more us
Silence breaks filled with misery
Thousand elves turned to rest

Loss of words, all along the way
Loss of words, nothing left to say

You don’t have to worry
You will never be alone for another day
You don’t have to worry
You will never be alone for another day

Jag har blivit döv

 
...skulle man kunna tro med tanke på hur mycket jag läser och ser på om teckenspråk just nu men lyckligtvis så kan jag fortfarande höra -Jag försöker bara skriva en uppsats om språket. Det känns tyvärr inte så jätte intressant så det går sådär, hela veckan så har jag "låtsaspluggat" (Läs:tänkt att jag pluggat men egentligen gjort något helt annat, som exempelvis att titta på något program jag missat på tv4play...) och när jag väl började skriva lite idag så kom jag på mig själv med att börja skriva om de dövas situation i samhället istället för språket, vilket är vad läraren är ute efter... Men jag känner ändå att jag har kommit en bit på vägen idag, jag kan i alla fall se det där slutet på tunnel -DET KAN BLI NÅGONTING.
 
Alltid samma lättnad, när allt inte längre ser heeeelt omöjligt ut. Vilket det i princip alltid gör i mina ögon när jag börjar på en uppgift, så det är skönt att kunna bevisa för sig själv att man kanske inte är så himla efterbliven som man har en förmåga att tro. Jag hoppas i alla fall att jag är på rätt spår och kan bli ganska klar med uppsatsen imorgon... Önska kan man alltid!

Varför har jag aldrig haft det problemet?

 
Inte alls avundsjuk... (bara lite)

Alla älskar Alice

 
 
Åhh vilken nostalgi att titta på den här filmen, igen. Jag minns att jag grät, verkligen grät när jag såg den för första gången. (Ja, okej, jag grät nu också men kanske inte fullt lika hysteriskt som då) Jag var 12 år, satt i mammas nya lägenhet, ensam i ett rum och för första gången så hade någon satt ord på mina känslor. Alice. Jag var inte längre fullt lika ensam om en del av mina tankar, känslor och upplevelser. På något sätt så kände jag igen mig så himla mycket i henne, även om jag var raka motsattsen rent personlighetsmässigt. -Jag tror att känslorna där inne var väldigt lika. Många känner nog tyvärr igen sig i den här filmen, speciellt nu när i pricip alla skiljer sig... Därför så är filmen så otroligt viktig. 
 
Jag minns så väl den där känslan när man vet att ens familjen aldrig kommer kunna bli en familj igen. Att det aldrig någonsin kommer kunna bli så som det en gång varit igen. Rädslan för vad som väntar och ilskan, som egentligen är en sorg för någonting som man inte riktigt kan greppa. Att slitas emellan sina föräldrar, bråken, tjuvlyssnandet, att släppa in främlingar i sina liv, ha dåligt samvete och den där ihållande längtan. Längtan efter sina föräldrar, så som de en gång varit. Tillsammans, lyckliga och trygga. Det är inte lätt och det är något som den här filmen gestaltar på ett så otroligt bra sätt, från barnens perspektiv. Kul är den faktiskt också, inte bara tung. Den går ju att se på youtube, men jag såg den HÄR←länk.

Whether we look towards the sky or curse behind our eyes

 
  Our eyes are not the same color
And our skin is a different shade
And I don't know why I mention this
I am not sure, what I'm trying to say
 
And we are all searching for signs
Whether we look towards the sky
Or curse behind our eyes and rationalize

And Whatever we divine
Well, I hope that you and I
Realize that what we've found it could survive
So if you reach out your hand, I'll give you mine

And the sky, it is a deep crimson
And the street, it is alive again
And on your face, there is a new lesson
One that I can't pretend I've learned yet

Now the rain has its own rhythm
And we dance in a different time
And I believe that there is some reason
Why it's me that you came to find

Whatever we divine
Well, I hope that you and I
Realize that what we've found it could survive
So if you reach out your hand, I'll give you mine

Sevärd film

 
Jag såg en bra film igår, det händer faktiskt inte varje dag så jag tänkte tipsa om den↑ Jag tycker dock att trailern avslöjar alldels för mycket, som att se en kort version av filmen så man behöver kanske inte se den om man vill se filmen... Ni vet ju ändå att den är bra nu när jag säger det ;) Filmen både berörde och var väldigt spännande rakt igenom -Precis som jag gillar filmer. Slutet blev kanske lite väl mycket/overkligt men helt okej ändå, sevärd! 
 
Jag hyrde den på Headweb.com, länk, 39 kr så rätt dyrt men jag tycker att den var värd pengarna!

Guuuuud vilken lättnad

 
 
Jag skulle kunna ge den här människan ALLT jag äger! (nåja, några kokosbollar iallafall) Det är knappt så jag har kunnat andas sedan jag skickade in provet igår... Jag fick en sån panik för jag förstod överhuvudtaget inte frågorna, kände känslan att FAN -det här kommer gå åt helvete. HEMSKT. Efter att jag skrivit klart provet (Dvs 3 timmar av ångest senare) så fick jag någon slags panikattack och skicka iväg ett offer mejl till läraren (Ja, jag kände mig verkligen som ett offer då) skrev ungefär att jag med största sannolikhet inte hade klarat provet, frågade hur det blev då... Sån obeskrivlig lättnad när jag fick svaret!
 
Det är ju inte direkt något toppen resultat, låååångt ifrån men med tanke på att jag knappt läst på+att historia inte alls är min grej och att jag var övertygad om att jag inte skulle få godkänt så är jag ändå så överdrivet nöjd som jag låter över att jag ändå fick G (Ja, jag hatar de nya bokstäverna) Läraren verkar ju vara snäll också?! Jag blir så glad över att det finns snälla, peppande lärare. Jag har haft så otroligt många lärare som borde ha ett annat jobb -Långt borta från människor. 
 
Jag KANSKE trots allt kan klara kursen? Jag tackar hur som helst läraren för hoppet, behövdes verkligen!

I left myself behind somewhere along the way, hopin to come back around to find myself someday

 
I guess i just got lost
Bein' someone else
I tried to kill the pain
Nothin ever helped
I left myself behind
Somewhere along the way
Hopin to come back around
To find myself someday

I'll never find my heart
Behind someone else
I'll never see the light of day
Living in this cell
It's time to make my way
Into the world i knew
Take back all of these times 
That i gave in to you

Lately i'm so tired of waiting for you
To say that it's ok, but tell me
Please, would you one time
Let me be myself
So i can shine with my own light
And let me be myself
For a while, if you don't mind
Let me be myself
So i can shine with my own light
Let me be myself

That's all i've ever wanted from this world
Is to let me be me

Ibland så blir allt lite för allvarligt

 
Och tungt/svårt, jag kan känna så i alla fall så ibland (eller ganska ofta) behöver man verkligen komma bort lite. Då brukar jag titta på svensson svensson eller solsidan, det kan nog inte bli mer lättsamt. Jag vet inte hur många gånger jag sett varje avsnitt... Men det är avslappnande, man kommer bort från verkligheten en stund och får skratta lite, vilket ju alltid behövs!
 
Jag hade egentligen tänkt göra provet idag men jag vet inte, tror att jag skjuter upp det till sista minuten (Dvs imorgon) Det har verkligen varit kaos i mitt huvud den här veckan och det lilla jag har läst vill inte fastna, så det återstår att se hur det går men det är väl bara att försöka göra sitt bästa och hoppas på att det räcker... Jag blir alltid så sjukligt nervös inför prov.

Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner

 
Jag skulle så gärna vilja hjälpa barn och ungdomar som har det svårt, känner sig utanför/ensamma och har problem hemma, mm. Det är något som jag i princip alltid har velat även om jag aldrig har kommit fram till hur. Jag skulle bara vilja att alla barn & unga fick den hjälp och det stöd som de behöver, innan barndomen är över och indivden alldeles trasig inuti... Det kan ju förhindras, därför är det så frustrerande. Jag vill att alla barn ska veta det som jag levde plågsamt ovetande om under hela min uppväxt -Att de aldrig är ensamma. Att det alltid finns någon som bryr sig och vill lyssna. Att livet alltid kan bli bättre, hur hopplöst det än ser ut för stunden. Ingen ska behöva gå igenom sin uppväxt ensam med känslan att livet aldrig kan förändras -Bli bättre. Det är verkligen nog svårt att växa upp i dagens samhälle utan extra tyngder.
 
Jag känner verkligen med alla unga som mår dåligt av olika anledningar. Det beror antagligen på att jag vet precis hur ont det gör att vara och känna sig utanför, att vilja men inte våga, att ständigt behöva vara på sin vakt, att bryta ihop i duschen för att ingen ska höra, att somna med en klump i magen, att gå till skolan fyllt med ångest, att känna sig fel och annorlunda, att inte se någon framtid, att tvivla på sig själv, att må dåligt över sitt utseende, att inte se sitt eget värde, att vilja försvinna, att önska att man vore någon annan, att känna sig osynlig och betydelselös, att inte orka gå upp på morgonen på grund av att den där klumpen i magen har blivit alldeles för stor och tung för att orka bära, varje dag.
 
Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet men jag tror att ni förstår min poäng... Alla är värda att få hjälp och stöd, att må bra, att känna sig sedda och älskade. ALLA. Ensam är inte stark, det är verkligen något som jag har insett under min uppväxt. I framtiden så kanske jag kommer jobba med just barn & unga som har det svårt på något sätt. Om jag känner att jag skulle klara av det, just nu är jag tveksam men jag känner ändå att det är vad jag brinner för mest. Samtidigt som jag ibland kan få känslan av att vilja jobba med något heeeelt annat -VARFÖR är det så svårt? Jag skulle bara vilja att någon berättade för mig vilken väg som var den rätta... Äsch, nu fick jag en sån där släng av ångest över framtiden.
 
Jag klarar verkligen inte av att tänka så långt framåt men det har ändå blivit betydligt mycket lättare nu än för något år sedan, och när jag fortfarande gick i gymnasiet så kunde jag inte se framåt överhuvudtaget och visste än lite mindre vad jag ville göra i mitt liv... Så förhoppningsvis går det framåt, en dag kanske man vaknar upp med en insikt om vad som är rätt! 

Precis när man tappat hoppet för mänskligheten

 
Så jäkla ägd! Men nog är det svårt att acceptera att det finns människor som går omkring med hans åsikter, skrämmande och obegripligt. Om någon missat vad det handlar om→ länk. Fint att se att så många var där och visade på att vi vill ha en förändring. Samtidigt så är det så otroligt sorgligt & tragiskt att det inte är en självklarhet att ett nej är ett nej, att det ska behöva förtydligas är ju verkligen sinnessjukt... Finns inga ord för det. www.harfeminismengåttförlångt.nu 

Dom säger att det inte finns någon vinnare i krig, jag går ändå in i slag varenda dag för att vinna mitt krig

  
Det brinner och det ringer inga brandlarm
Tusen tårar, undanstoppade i bankfack
Bakom masken, jag drunknade i på fastland
Det är svårt att fatta för något som aldrig ramlat
Hur man hela tiden velat vara nått annat
Suttit livstid utan att sett en anstalt
Brusandes i tystnaden som på ett blandband
Jag ville trycka stopp, men vägen sakna anhalt
Världen var min canvas, jag färgade den nattsvart
Tills jag fattade att jag var som en lampknapp
Själ av pansar, redo att förvandlas
Fågel Fenix när jag reser mig ur askan
Hellre för nära solen än att tappa tron i en ankdamm

Jag var på glid, hela mitt liv blev ett stycke för kort
Jag har skit i princip, kunde inte lyckats med nått
Dom säger att det inte finns någon vinnare i krig

Jag går ändå in i slag varenda dag för att vinna mitt krig
Det här är livsverk, det är alltså värk av livet
När varenda liten cell i kroppen värker i dig
Vill slänga mig över ratten och vända bilen
Sjukt att ingen av er ens verkar märka skiten
Jag kan inte bli stoppad i samma form som er
När jag fattade det kändes det som om en bomb slog ner
Säg inte någonting mer
Har mina drömmar i horisonten
ingen av oss vet hur långt det är

Dom säger att allt redan gjorts och trycker på autopilot
Med tiden blir vi pappfigurer
Brickor i ett sammelsurium
Men drömmarna vi har kan dom aldrig ta
Drömmarna vi har kan dom aldrig ta

En viktig film

 
 
Jag tycker om filmer som verkligen engagerar och berör en på något sätt, det visar ju på att det är en riktigt bra film. Filmerna som jag brukar tycka om som allra mest är oftast verklighetsbaserade/realistiska filmer om olika livsöden.
 
Den här filmen↑ har jag sett tidigare, för ett par år sedan men jag kom och tänka på den när jag skulle försöka hitta en film att se igår ikväll... Minns att jag blev så berörd sist jag såg den, en sån film som man aldrig riktigt glömmer. Det är så svårt att hitta bra filmer tycker jag, misslyckats flera kvällar i rad nu så jag valde den här, som jag redan visste var sevärd.
 
Filmen handlar bland annat om våldet i nära relationer... Våldet som verkligen inte borde existera. Jag tror inte att jag är ensam om att få ont i magen av att tänka på att misshandel är en vardag i så otroligt många människors liv. Jag skrev en uppsats i ämnet och läste därmed väldigt mycket om problematiken förra året. Problemet är deprimerande nog så mycket större än vad man kan tro, det är ju inget som det direkt talas om så mycket... Precis som så mycke annat som gör ont, det är inte lätt att vara öppen om. Den där skammen hamnar på helt fel plats igen. Hur som helst så kom jag bland annat fram till hur sorgligt många kvinnor och barn som jourer måste säga nej till,  av anledning att det inte finns plats.
 
Tänk att ändå våga ta steget och bestämma sig för att fly, ett beslut som oftast är så otroligt svårt och riskfyllt för dem drabbade och så finns det ingen möjlighet att få hjälp. Tänk att behöva vara så otrygg i sitt eget hem så man tvingas fly därifrån, där vi ska vara som tryggast. Helt sinnessjukt. Det är så obegripligt hur någon kan göra illa människor som denna normalt sätt ska älska och borde göra allt för att skydda, som exempelvis sin fru eller sina barn.
 
Om nån väljer att kolla på filmen så kan jag ju avsölja att man får följa tre olika situationer/händelser/öden, så ingen blir lika förvirrade som jag blev första gången jag såg filmen... Som ni kanske ser så finns hela filmen att se på youtube!

I never thought I’d be anyone to need

  
I never thought I’d be anyone to need 
I never thought I’d be who I’ve grown to be 
Maybe I can be someone you can need? 
Learning patiently 
 
If they only knew what I’ve been through 
Would you close your eyes if you saw my view 

And I’ve been chasing time running far behind 
Couldn’t find my way, nothing made me stay 
Spending half my life trying to survive 
just to stay alive 

And if you see my mom back home 
tell her now I know what it’s like to be alone 
If you see my friends back home 
Three years ago 
I left all on my own 

I never found somewhere to stay 
you always saw me walk away 
they never thought I’d be okay 
Never found a place that
made me stay 
 
I wil stay 
I will be okay 

Sockerkick

 
Äntligen helg igen, det betyder att man kan trycka i sig lite extra utan att få ångest ;) Jag har inte så mycket att skriva men jag tänkte tipsa om ett program som har börjat nu i veckan, nämligen "Nybyggarna" på tv5 (finns även att se på kanal 5 play, länk) Det är så fint tycker jag, det är snickare som tillsammans med ett gäng hemlösa bygger ett hem. Till dem alltså, de hemlösa. Säsong 2 är det här, såg förra säsongen också. Det är så äkta, ett program som verkligen gör skillnad på riktigt.
 
Programmet visar verkligen på att människor som missbrukar droger/alkohol, bryter sig in i hus och annat är personer som är trasiga, som har ett trasigt liv, som har blivit svikna av samhället. Oftast redan som väldigt unga. Det är ju absolut ingen ursäkt till att exempelvis bryta sig in i hus, det menar jag inte men det är en förklaring till varför det gått så snett och ju faktiskt en anledning att inte döma människor så hårt utan att veta hur deras liv sett ut, utan att ha hört deras historia...
 
(Vad jag försöker säga är alltså att programmet är sevärt!)

En sång för alla er som håller huvudet högt och vägrar fall ner

 
En sång för alla dom som vågar drömma och håller hoppet vid liv
En sång för alla dom som står vid sidan och ser livet glida förbi
En sång för alla dom som förlorat något och aldrig funnit nån frid
En sång för alla er som inte pallar mer men
håller huvet högt och vägrar falla ner

Motivationen och koncentrationen är på topp

 
Jag försökte iallafall plugga, efter 20 min så gav jag dessvärre upp och gjorde morotskaka istället... Vilket å andra sidan inte känns helt misslyckat, men jag skulle gärna vilja känna mig relativt säker på allting inför provet.
 
Problemet är nog främst att historia är så tråkigt i mina ögon, då blir det så svårt att koncentrera sig. Speciellt jobbiga är alla dessa berättelser som är skrivna i gåtor så att man ungefär inte förstår någonting... Jag hoppas veeeerkligen inte att man måste skriva analyser på alla texter på provet (vilket känns som en övervägande risk med tanke på att man ska spara ner texterna+läsa på om analyser) Om det är som jag misstänker så lär det förmodligen inte gå speciellt bra som det känns nu.
 
Jaja, jag får helt enkelt försöka ta det som det kommer och plugga så mycket som jag kan utan att dö av tristess... Det går förhoppningsvis okej trots allt, det skulle vara otroligt jobbigt att misslyckas på första uppgiften/provet. Det får inte hända!

Det är så sorgligt att vi känner skam över sånt vi inte rår för

Det är verkligen otroligt bra och viktigt att det idag finns tjejjourer (framförallt människor som är engagerade) och andra organisationer där unga kan söka sig till för att få hjälp och stöd. Själv så visste jag knappt vad internet var innan jag var i äldre tonåren, än mindre vad tjejjourer var och ännu lite mindre att jag behövde stödet. Men idag är det förmodligen ingen 6 åring som aldrig har varit ute på nätet. Det finns såklart även negativa sidor i det, men jag tycker faktiskt att det positiva väger upp. Jag tror att det kan vara en livräddare för många ensamma/utsatta barn & ungdomar, även vuxna. Plötsligt så kan man få en slags gemenskap utan att lämna sitt rum. Plötsligt så kan man få ett otroligt stöd av okända människor.
 
För en tid sedan så hörde en tjej av sig till mig och frågade om jag inte kunde skriva en krönika (min histora och vad som hjälpt mig att må bättre) som hon kunde publicera på hemsidan "tjejjoren Alice". Jag blev faktiskt glad över den frågan, att någon trodde att min historia kunde hjälpa andra. Jag fick även ett jättefint(!!) mejl för någon vecka sedan från en tjej som bl.a skrev att min blogg bidragit till att hon inte känner sig lika ensam. Det är en märklig känsla som är lite svår att ta in... Samtidigt så vet jag att det hjälpte mig när jag tillslut insåg att jag inte var ensam om mina problem och upplevelser.
 
Det är så lätt att börja tänka att det är en själv som det är fel på/att det är ens eget fel att det är som det är, precis som jag trodde och intalade mig själv om under hela min uppväxt. Att då få veta att man inte är ensam tror jag är en av pusselbitarna som man behöver för att tillslut börja må bättre, då man förhoppningsvis slutar lägga all skuld på sig själv. Jag vet att det är otroligt många som kan vittna om liknande upplevelser som jag hade under min uppväxt, även om man inte hör om det så ofta (om vi pratar blygsel osv). Jag tror tyvärr att många tänker -som jag har en tendens att göra- att det inte är så mycket att berätta om, ens egna upplevelser har man (iallafall jag) en förmåga att förminska och bagatellisera. Det är förmodligen också ett sätt att skydda sig själv på, att förneka att man faktiskt har haft/har det jobbigt. Det är så mycket lättare att intala sig själv om att det aldrig funnits några problem, att man mår bra och alltid har gjort det.
 
Det tar också emot lite att berätta om, det finns en skam och en ångest i att tala om för andra att man har mått dåligt/att andra har behandlat en illa, osv. Det är så frustrerande för det är så fel. Jag mejlade med en tjej förra året som var rädd att jag skulle döma henne på grund av att hon hade mått dåligt tidigare, och av den anledningen inte hade gått ut gymnasiet än. Det är något jag känner igen mig själv i också, att man är rädd för att bli dömd. Det är så tragiskt och sorgligt att det är så, att någon ska behöva känna den rädslan... Att man mått/mår dåligt eller vad man varit med om i sin uppväxt (osv) är ju verkligen ingenting man ska skämmas över, det är ju faktiskt inget som man överhuvudtaget har kunnat påverka.
 
Jag tycker absolut att alla som vill ska skicka in sin berättelse till tjejjourer eller liknande, alla har historier och händelse som är värda att berätta. Alltid kan den hjälpa någon att känna sig lite mindre ensam, eller få ett hopp om att det kan bli bättre. Det är så lätt att tänka att det man har att berätta inte är viktigt, mm men det är klart att det är! Jag har även märkt att om man själv vågar öppna sig så följer andra med... Det är också något som jag känner igen mig själv i, om någon börjar öppna sig så hänger jag själv med och vågar berätta. Det är förmodligen den där förbannade skammen som blir lite mindre då, vilket ju är bra men tillslut så hoppas jag att den dör ut helt och hållet. Den borde inte finnas överhuvudtaget.

Ännu en julklapp till mig själv

 
Jag la ner så otroligt mycket pengar på laddare och hörlurar förra året, de går verkligen sönder heeela tiden... Nu har jag iallafall köpt ett par hörlurar som förhoppningsvis har lite bättre kvalité. Jag blir verkligen fascinerad när jag lyssnar i dem, så otroligt bra ljud! Jag bör väl dock påpeka att den upplevelsen eventuellt kan bero på att jag i ett par veckor har använt hörlurar där en lur är trasig+ att det en gång var tredje sekund började pipa (röstyrningen) Men jag tror åtminstone att det är lite extra bra ljud i dessa, jag hoppas att de håller längre än ett par dagar nu bara!

If your heart's beating, you can start all over again

 
Det finns låtar som har betytt lite mer än alla andra för mig, som verkligen har hjälpt mig att se ljuset någonstans där inne i tunneln. Den här↑ låten dök upp när jag lyssnade på spotify för en stund sedan. Plötsligt så blev jag 16 år igen. Jag lyssnade extremt mycket på den under gymnasietiden, den gav mig ett slags hopp, om så bara för en liten stund. När jag lyssnar på den nu så får jag exakt samma känsla som då... Det är inte helt hopplöst, det går att starta om, det går att må bättre. Livet är så mycket mer än det man ser för stunden. Det blir bättre. (möjligheterna är iallafall stora) Vi får inte tappa hoppet!
 
Take a step back, turn around
Look at the world that you've let down
My, my, such a disgrace
The damage is done you can't replace it
These are the things your mind will tell you
These are the things your heart will say
These are the thoughts that leave you hopeless
These are the times you say
There is no way, no way, no way

But as long as you are breathing
You can start all over again
If your heart's beating
You can start all over again
Goodbye Sorrow, you can start all over again
Hello Tomorrow, you can start all over

Everything can change if all our things are new
The impossible is here and it's crying out for you
Everything is gonna work out right
Just like we prayed it would
Growing miracle after making a yes
It's working for your good

Long as you are breathing
You can start all over again
If Your heart's beating
You can start all over
Goodbye Sorrow
You can start all over again

Julen tog slut och vintern kom

 
Jag som trodde att vi inte skulle få någon snö i år men igår kom den iallafall mängder här, blev ganska förvånad när jag tittade ut... Men jag tackar för snön, jag blir lite deppig när det är så gråt och trist som det är så här års utan snö. Det kanske har märkts på inläggen, men nu känns det iallafall lite ljusare igen. 
 
För övrigt så har jag inte gjort så mycket i helgen, gått i skogen med vovven, tittat på stjärnorna på slottet och solsidan, druckit choklad med marshmallows för första gången (stort risk för beroende) ätit semla för första gången i år, ätit lax (Ja, mat är en stor del i mitt liv) Det var väl det, nu är jag relativt redo för en ny plugg vecka!

Djurskyddsinspektörerna och drömmar

 
Jag tittade på djurskyddsinspektörerna som började igår på TV4 och ja, jag har lite svårt att släppa det jag såg...
 
Ett exempel på något av det värsta ser ni på bilderna↑. Inspektörerna säger åt ägaren att allmäntillståndet på valpen inte är bra och hon svarar att hans syster var lika liten. (Vad det hade med saken att göra är nog oklart för alla) När hon tillslut medger att valpen inte mår bra säger hon att hunden alltid sett sjuk ut, som om det skulle ha varit bättre... Det blir snarare sämre om ni frågar mig, om hon har sett att valpen mått dåligt (Vilket inte hade varit helt omöjligt om hon missat med tanke på att hon hade drygt 30 hundar i rummet) och trots den vetskapen inte tar hunden till veterinären.
 
Det känns inte direkt som att ägaren bryr sig om hundarnas mående, förmodligen vill hon enbart tjäna pengar eftersom att hon importerar och säljer valpar. Jag förstår verkligen inte hur man kan leva med sig själv när djuren man har ansvar för far illa... Om man skaffar ett djur så tycker jag man är skyldig att göra det livet så bra som bara är möjligt. Visst, ibland kan jag ha förståelse om det är en människa som inte förmår att ta hand om ett djur av olika anledningar men lever med tanken att djuret har det bra. Det är ingen ursäkt men det är en förklaring, tragiskt för alla inblandade.
 
Jag har faktiskt funderat på att bli djurskyddsinspektörer. Tråkigt nog så är det tydligen mycket kontorsarbete, 50% vad jag har läst mig till genom att googla lite. Det behöver inte nödvändigtvsi stämma, men det är säkert en hel del. Jag tror också att det kan vara svårt för mig att klara av det psykiskt, även om det säkert känns bra att göra något betydelsefullt och förhoppnigsvis kunna göra skillnad, så djuren får det bättre. Det kanske väger upp.
 
Det finns så mycket annat jag vill göra också... 4 olika inriktningar skulle jag kunna tänka mig, det blir fruktansvärt svårt att välja då. Det är så otroligt svårt att veta vad som blir rätt, vilket yrke som passar en bäst och vad man skulle klara av rent psykiskt. Just nu känns det i princip inte som jag skulle klara av någon av arbetena jag tror mig vilja ha (eller utbildningarna för den delen) Mitt självförtoende är som vanligt på topp. Det är svårt men någonstans där inne i hjärtat så tror jag att man en dag kommer komma fram till vad man vill göra i livet. (eller okej, det tror jag inte men det lät fint)

I can't lose no more time, it's now or never and I try to remember who I used to be, I've got one last chance to get myself together

 
In my life I don't mean much to anyone
I've lost my way, can't go back anymore
Once I had everything, now it's gone
Don't tell me again 'cause I've heard it all before

I've made mistakes but nobody's perfect
Guess I'll give it a try

I've got one last chance to get myself together
I can't lose no more time, it's now or never
and I try to remember who I used to be
I've got one last chance to get myself together

The time has come for me to change again
I can't carry on like this, I will lose my friends
don't say that you have given up on me
Just give me the time and space to heal my head
I've made mistakes but nobody's perfect
I guess I'll give it a try

And I don't wanna be misunderstood
I've got to take this chance and make it into something good

I've got one last chance...
Just one last chance.
it's now or never

Älskade och hatade paket

 
Jag fick min andra julklapp (till mig själv) idag, från bodyshop! Jag fick även ångest (kurs) boken som jag beställt... Gissa vad den kostade? Jo, 400 kr. Då är den begagnad. Det är inte rätt... Om jag inte hade bott hemma så skulle jag vara tvungen att äta sidorna i boken för att överleva. Nu står konot på 0:- igen. Jag hatar att böckerna måste vara sååå dyra.
 
Jag hade någon bild av att det skulle kännas lättare när boken kom... Vad fel jag hade. Jag förstår verkligen ingenting och texten är så otroligt tråkig. Historiens litteratur/fonem, morfem, grafem, prosodi (fråga mig  inte vad det betyder) mm, är verkligen inte min grej. Jag känner mig så otroligt dum när jag läser och knappt förstår någonting. 
 
Första uppgifterna är att läsa över 500 (oförståeliga) sidor och komma ihåg till proven. Det känns inte så jätte lovande... Jag som trodde att den muntliga delen var mitt största och enda problem men kursen blir förmodligen en stor (kanske omöjlig) utmaning hela den. Vill hoppa av, samtidigt som jag absolut inte vill det. Jag vill klara av det, jag MÅSTE göra/klara kursen men jag klarar bara inte av att misslyckats vilket känns som en övervägande risk... Jag hatar mitt liv just nu. 
 
Jag ska åtminstone försöka, läsa på till proven nu i början och så får vi helt enkelt se hur det går. Om det går okej, så fortsätter jag tills det tar stopp. Det finns inte så många andra val än att försöka ta sig igenom kursen... Jag har trots allt klarat varje kurs som jag intalt mig själv är helt omöjlig (för mig) att klara. Det måste bara gå.

Du är min hjälte för du är precis lika svag som jag


Året börjar bra..

 
 
Då är snart dagen här, dagen jag har haft ångest över länge nu... Jag hoppade av den här↑ kursen förra året. Nu är den här igen. (Varför kan den inte bara försvinna?) Kursen är dock på en annan distansskola nu. På den här måste man göra redovisning i grupp+ett antal prov. Jag känner verkligen att det var ett bra val av mig att hoppa av den andra kursen där man slapp prov och "bara" behövde göra en redovisning via skype... Verkligen. Jag kan inte beskriva hur mycket jag hatar den här oron. Imorgon börjar kursen och det känns som om allting börjar om igen, förra året på replay. -Jag tror inte på mig själv, jag får ångest och panik av tanken på att misslyckas. Hopplösheten som kommer ur den känslan den är så fruktansvärt jobbig. Jag måste klara både svenska 2-3 för att få behörighet. Jag har läst igenom uppgifterna vilket inte direkt hjälpte... Hur sjutton ska jag klara av den muntliga redovisningen som beskrivs här över? HUR?
 
När jag först inser att jag måste göra en muntlig redovisning så hamnar jag i någon slags förnekelse, jag försöker vrida det till att det inte KAN stämma. "Det står fel. Det måste stå fel. Läraren har inte hunnit ändra. Det KAN inte stämma" 
  • Några minuter senare är jag fortfarande i förnekelsestadiet men någonstans så börjar jag inse att det kanske trots allt inte står fel men det är väääldigt svårt att acceptera... "Det kanske inte gäller alla, det kanske bara gäller de som bor i Sthlm?" (Vilket på ett sätt faktiskt stämde, förmodligen så blir man dessvärre tvungen att göra det i sin stad)
  • Några timme snare har jag börjat fått insikt, om att det som står faktiskt stämmer. Det finns inget att göra åt. Då kommer hopplösheten. Det känns så frukstansvärt hopplöst, allting. Det låter kanske överdrivet och jag kan själv känna att jag överreagerar, men frustrerande nog så känns det exakt så illa som jag målar upp det. Om jag inte klarar av det så ÄR det hopplöst. Jag måste klara kursen/redovisningen för att komma någonstans i livet.
  • Det slutar i någon blandning av alltihopa. Fortfarande något litet hopp om att det ints stämmer. Hopplösheten "Det är omöjligt!" Och någon form av revanch lust. Samtidigt så känns det sådär frukstansvärt omöjligt. "Nu fan ska jag klara det här -Det MÅSTE bara gå!! Men... Det kommer aldrig gå. Det kanske trots allt inte är obligatoriskt" 
 
5 minter långt? Nja, men jag kan läsa en text på tre sidor på 30 sekunder, väldigt snabbt men dessvärre ohörbart. 
Använd bilder, skriv text på tavlan? Mja, men jag kan stå HELT blixtstilla och se skräckslagen ut.
 
Jag försöker verkligen tänka positivt och tro på mig själv men jag kan bara inte se mig själv klara av det här. Visst, jag har klarat att göra små redovisningar på skype (även om det var på gränsen) men då kunde man iallafall låtsas att läraren var någon figur i datorn som egentligen inte fanns... Jag hatar verkligen att vilja, men känna att jag inte klarar av det. Den känslan av att man måste klara av någonting och samtidigt ha den där jobbiga känslan av att "Jag kommer misslyckats" ständigt närvarande - Det är så otroligt jobbigt att bära med sig den känslan.
 
Jag är så obeskrivligt trött på det här nu... Jag vill bara slippa allt och fly till andra sidan jorden och göra någonting som jag mår bra av, något som jag tycker är roligt. Jag vill slippa ångest och oro. Jag är så trött på mig själv. På mina känslor. På att ingenting aldrig kan få kännas okej. På att jag alltid tvivlar på mig själv, jämt. På att allt alltid känns så fruktansvärt hopplöst. 

Stjärnorna på slottet

 
Jag har tittat på stjärnorna på slottet sedan jag var liten så det är lite nostalgi att sitta och titta nu. Det är faktiskt ganska underhållande också, framförallt om det är någon man gillar med såklart. Jag vet inte om det bara är jag, men när jag ser någon som jag såg i något tv-program/serie som liten så låter det alltid: "Men TITTA, det är ju HAN, PELLE SVANSLÖS!!" (exempelvis) Jag har med andra ord svårt att acceptera att det är skådespelare, att figurerna inte finns på riktigt... 
 
Till saken, igår så var det strutsens (Läs: Claes Månssons) dag i stjärnorna på slottet. Han spelade struts (eller egentligen kalkon) i Pelle Svanslös. Jag älskade honom, han var så snäll! Om ni har missat världens bästa julkalender och därmed Claes som struts - KLICKA. I stjärnorna på slottet så berättade Claes att han har varit väldigt blyg och fortfarande är det men har lärt sig hantera blygseln. Då var han ändå 30 år när han blev skådespelare. Jag älskar sådana historier. Det ger mig hopp. 
 
Anledningen till inlägget ser ni på bilderna här över↑ En annan deltagare (Malena Ernman) beskrev Claes med så fina ord och plötsligt säger hon "Blyg" i det sammanhanget. Det lät så komiskt för mig, eftersom att man verkligen aldrig hör blyg som något positivt. Så det var verkligen jätte roligt att höra! Tänk om alla såg det så, vad livet hade varit annorlunda.

Min julklapp till mig själv.

 
Någon dag efter julafton så beställde jag ett par julklappar till mig själv, det tycker jag man ska göra! Två paket har inte kommit än, men en grej var den här tandborsten↑ Jag köpte den på webbhallen, betydligt billigare än på andra ställen. 
 
Jag fick dessvärre (bl.a) komplex över mina tänder förra året... Från att inte ha förstått felet med tänderna alls till att tänka att mitt liv var förstört på grund av att mina tänder inte var perfekta - Hur ska jag kunna leva med det? frågade jag mig själv i princip varje dag, det störde mig något så oerhört... Jag skulle aldrig kunna se bra ut, alla skulle se mig som ful. Men efter alla frågor: "Ska du inte ha tandställning trots allt? Är du SÄKER? Du kommer ångra dig" Tillslut så gick det in. Mina tänder duger inte, dom ser inte bra ut. Så kan dom inte se ut, dom måste ändras på. När jag var yngre så ville jag inte ha tandställning, dels för att jag inte såg felet/problemet men även för att jag hade fått för mig att man inte kunde äta någonting när man hade tandställning, ungefär. I den insikten som jag fick -att mina tänder inte dög- så brydde jag mig inte om det alls. Jag skulle ha gjort det om så tandläkaren sa att jag bara kunde äta soppa i 3 år. 100 gånger om. Utan att tveka. 
 
Så nu har jag tandställning. Jag har haft den i drygt 2 år nu. Efter ca 1 år så blev en tand typ grå(?) så jag köpte olika tandblekningar för att försöka få den tanden vit igen. Men ingenting fungerade... Jag blev väldigt desperat. "Vad är det för mening att ha tandställning om tänderna blir gråa istället?" Jag kunde inte avgöra vad som var värst -Sneda eller gråa tänder. Nu har jag otroligt nog hittat något som fungerar, var bara några veckor sedan. Det var verkligen en lättnad... Ja, jag har tyvärr blivit ofrivlligt ytlig och fixerad vid mitt utseende. Percis som alla andra, majoriteten iallafall. #sorgligt&frustrerande.
 
Hur som helst, den här tandborsten är så rolig för den räknar hur länge man borstar+visar en smiley när man har borstat 2 minuter. Jag vet att jag är väldigt lättroad men nu är det faktiskt lite roligare att borsta tänderna!

Föreställningen "Älska mig" kommer visas på tv

 
Jag blev så glad när jag såg det, nu får jag möjlighet att se den igen! Jag såg föreställningen i början av året i sthlm, en av två höjdpunker förra året. Jag har skrivit om resan → HÄR ←. Ikväll kl 21:00 på SVT1 kan man alltså se den, MISSA INTE! Men om någon trots allt gör det så är det ingen katastrof då den kommer komma upp på svt play, förmodligen direkt efter den gått på tv. Tyvärr så har dom förmodligen klippt bort mycket då vi satt där i över 2 timmar och den nu på tv bara håller på 1 timme. Det är ju lite synd men förhoppningsvis valde dom att ha med det bästa.
 
På tal om Alex Schulman... Ni har väl inte missat hans och Sigges podcast? Själv så gillar jag den verkligen, brukar lyssna en stund varje dag innan jag ska försöka somna. Den är rolig samtidigt som det många gånger är tunga saker som dom pratar om. I senaste avsnittet "Svarta hål" så beskriver dom på ett så klockrent sätt hur det känns att vara ung, jag känner igen mig så otroligt mycket. Det känns så konstigt att även dom har känt så eller ja, egentligen att någon överhuvudtaget också har känt eller känner precis som jag. Det ger mig faktiskt lite hopp.
 
Jag är inte ensam och allting behöver inte för alltid kännas eller vara hopplös och tungt, bara för att jag just nu -allt som oftast- har den känslan inför mycket, inför livet... En känsla eller en tanke är ingen sanning, vilket iallafall jag skulle behöva påminna mig själv om. Hur som helst så rekommenderar jag verkligen både deras föreställningen och podcasten! 

Nytt år, ny design.

 
 
Äntligen klar! (även om jag förmodligen lär göra om små detaljer -som ingen lägger märke till- 100 gånger till) Som ni som varit inne här förut kanske ser så utvecklade jag min gamla idé med pungråttan och hajen lite... (→tidigare heder←)Jag tycker personligen om när man kan blanda seriöst/jobbigt/allvarligt/ångest med något lite mer lättsamt och humor. (Beroende på vad det handlar om och hur man gör det naturligtvis) Jag vill inte att bloggen ska kännas för mörk och bara utstråla ångest, om ni förstår hur jag menar... Jag hoppas inte att det blir allt för förvirrande men det tror jag väl inte.
 
Sedan blev hedern kanske lite väl brutal (skrivet med glimten i ögat) men grejen är att jag visade hedern för min syster och hon fattade inte alls att hajen var förloraren...  "Neeeej, vad hemskt, åt hajen upp råttan?" (med tanke på att den sitter i hajens gap) Eftersom att hon -vad jag vet- inte är lågbegåvad så kände jag mig tvungen att förtydliga vem av dom som var offret med liiite blod... Jag hoppas dock att ni förstår budskapet, att man måste våga ta risker för att vinna -Att man måste dö några gånger innan man kan leva. Det finns alltså ett djup och en tanke bakom mordet ;)
 
Men nog om det, säg gärna till om något ser tokigt ut eller om ni tycker att mitt gamla typsnitt var lättare att läsa än den här... Jag har nämligen lite svårt att avgöra det. Observera gärna också att hedern rör på sig (förhoppningsvis) titta gärna!