För alltid tandställning

 
Det känns så iallafall... Jag är så obeskrivligt trött på den, på att gå till tandläkaren hela tiden. Att ha ont. Allt. Det går så otroligt segt. Jag minns inte ens när jag satt in den, det känns som det måste ha varit år sedan... Nu var jag där imorse igen -heeelt i onödan. Dom bestämde förra gången att de absolut kunde sätta in den sista tanden i själva ståltråden nästa gång (som dom för övrigt sagt i över ett halvår) Dvs idag, men då sa hon såklart att det var för trångt -tanden ska liksom passa in i en glugg som töjs ut med en metall grej. (Jag är så bra på att förklara...) Nu blir det 2 månader extra, IGEN. Hopplöst fall.
 
Alltså. Jag kan ta att det blev fördröjt 3-4 månader men nu börjar det känns rätt jobbigt, besvikelsen är rätt total. Det lär verkligen dröja innan jag blir av med skiten... Men det finns inte mycket att göra, bara att fortsätta hacka ner kakorna.

En dag ska vi härifrån

  
Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar
vad var det vi sa
När vi två tittade ut ifrån berget
vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan
å en dag ska vi härifrån

Vad var det vi sa
som vi aldrig nånsin skulle glömma
vad var det vi såg
i soluppgången vid sjön
vad var det vi skrek där
på vägen hem över fotbollsplan
en dag ska vi härifrån

ni ska ta över
ni ska ta över världen
ni ska bli stora
ni ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer

och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliat
så tro på mig för jag vet att
du är modigast, du kan

Titta min (Läs:vad jag lever på) soppa är på tv!

 
Det vore väl dock att föredra om den var med i lite mer smickrande sammanhang... Måste erkänna att jag blev riktigt besviken, jag blev så himla glad när jag först såg den: "Nu ska hon berätta hur nyttig min soppa är, till skillnad från allt det där andra!" -tänkte jag men så blev det ju inte riktigt. Jag känner mig ganska tom just nu... framförallt sviken!!
 
Min nyttiga & goda sparrissoppa -en lögn. Vad ska jag nu äta? Jag vill ju inte äta 1,5% pulver. Det är lite jobbigt just nu! 

Dagens insikt

(jaa guuud, jag drömde mig nog bort till kamera objektivet där...)
 
Dagens insikt: (efter en hel dags pluggande...) Jag är fruktansvärt trögfattad och det är OMÖJLIGT att lära sig stava till alla dessa TUSENTALS ordklasser/satser mm. (Ja det kan eventuellt hänga ihop) Alltså. Jag skulle utan tvekan kunna skjuta den som skapade dom här dumma orden just nu... Jag är så otroligt trött på allting! #enbloggharmanförattgnällaavsigpå
 
Det känns med andra ord lite smått omöjligt för tillfället, men det är väl bara att kötta på och försöka få in allt i huvudet... Bara tanken av att ha gjort hela kursen i onödan får mig att vilja dö, så det här måste jag bara se till att klara. Ångest.
 
Jag har å andra sidan fått godkänt på ett antal (i mina ögon) omöjliga prov förut så det finns alltid hopp! 

I've been down so low people look at me and they know, they can tell something is wrong, like I don't belong

 
Staring through a window
Standing outside, they're just too happy to care tonight
I want to be like them
But I'll mess it up again

I tripped on my way in
And got kicked outside, everybody saw...

Sometimes I feel so full of love
It just comes spilling out
It's uncomfortable to see
I give it away so easily
But if I had someone I would do anything
I'd never, never, ever let you feel alone
I won't I won't leave you, on your own

But who am I to dream?
Dreams are for fools, they let you down...

And I know that it's a wonderful world
But I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well 
But I just want to cry now

Jomen lite så

 
Planer för idag:Plugga (försökt komma igång i över en timme nu så får se hur det går...) Gå promenad med vovven/klippa ihop Ron video/äta pizza/äta choklad (Ja, jag mår bättre nu, frågan är hur jag mår efter allt) Titta på film/Sova. Spännande helg!

Jag hatar "lämna in uppgift och få resultat" ångest

 
ALLTID samma ångest "Gjorde jag rätt? Kommer jag få godkänt?" Jag klarar inte ens av att titta på svaret, min syster får läsa först... Det är verkligen jobbigt. Men idag har jag fått resultatet på en uppgift som jag kände mig väldigt osäker på. Som tur var klarade jag den, fick D så den måste ha varit lite mer än okej vilket känns bra. 
 
Snart är kursen slut och det känns äntligen inte lika hopplöst längre... Om jag klarar kursen är jag lite närmare mitt mål, så jag hoppas verkligen på det. Vad som står ivägen nu är egentligen bara det där jäkla provet+muntliga delen. Jag känner mig sjukt osäker på om jag kommer klara provet, jag vet ju inte hur det blir då men jag antar att man inte klarar kursen. Jag ska nog fråga läraren... Eller det kanske är bättre att låta bli vid närmare eftertanke -jag blir förmodligen bara ännu nervösare. Ang det muntliga, så fick jag nyss reda på att eftersom jag inte bor i Stockholm så får jag göra redovisningen på video istället (taaack för att du/läraren inte sa det i början när jag frågade så jag slapp ha ångest inför det i onödan, verkligen) Det är såklart en obeskrivlig lättnad! Visst, det känns inte direkt kul att spela in en video på sig själv som läraren ska se och bedöma, men det känns långt ifrån lika jobbigt som att stå framför en massa människor och redovisa...
 
Annars så mår jag inte så jättebra, fått någon illamående sjuka(?) Verkligen kul såhär lagom till helgen (Läs:äta socker dagar) Jag har dock skrattat väldigt mycket mer än normalt/vad jag brukar den här veckan... Anledingen:Crazy helium. Det är en app, man låter och ser verkligen heeeeelt sjuk ut!! Mvh lättroad.

Where we've got holes in our hearts but we carry on

 
Bilden över gjorde jag 2010, då var jag 15-16 år. Det är så skrämmande & sorgligt att tänka på att många människor går runt och mår fruktansvärt dåligt, utan att någon vet om det. Utan att någon märker något, eller väljer att inte se -kanske inte ens en själv? Det är ju faktiskt inte så lätt att veta eller acceptera, att man inte mår eller/och inte har det bra. Speciellt inte när man är barn... Jag hade inte den insikten då. Vad jag däremot kände var att något var fel. Att något gjorde ont. 
 
Where we've got holes, we've got holes but we carry on
Said we've got holes in our hearts, yeah we've got holes in our lives
Where we've got holes, we've got holes but we carry on

Said we've got holes in our hearts, we've got holes in our lives
We've got holes, we've got holes but we carry on

15 saker ni inte visste om mig

 
Jag tycker sånt här är ganska roligt på andra bloggar så jag försöker mig på en lista:
  • Jag är extremt morgontrött. Sover som oftast till kl 10, gääääärna längre. Hejdå verkligheten, liksom.
  • Jag är tidsoptimist, spelar ingen roll hur lång tid jag har på mig att ta mig någonstans -slutar alltid med att jag springer dit jag ska och känner mig skitstressad.
  • När jag var riktigt liten ville jag bli Pippi långstrump "när jag blev stor". (Ja, okej det är fortfarande en dröm)
  • Jag trodde att jag var stor (Läs:Inte ett barn längre) när jag var 10 år gammal, kände mig så himla vuxen. Jag ville dock vara liten -det var en ångest för mig att bli äldre. Allt blev ju bara sämre, tyckte jag.
  • Jag var hundrädd tills jag var typ 14 år gammal...
  • Jag har alltid haft världens sämsta hy. Så avundsjuk på alla som har perfekt (Läs:någorlunda finnfri) hy.
  • Jag lever inte enbart på sötsaker och tuggummin. Ibland äter jag riktig mat också. Ibland.
  • Jag älskar bananer, gröt, kanel, fisk och mjölk (Gärna ihop! -fisken)
  • Förra året sminkade jag mig varje dag, (Hej, utseendefixering) även om jag bara gick ut med hunden. Det här året har jag slutat med det och fattar verkligen inte hur jag orkade bry mig... 
  • Jag hatar att åka karuseller (har typ aldrig åkt någon) Hatar att inte ha kontroll+höjder.
  • Jag har aldrig lagt ut en bild på mig själv på nätet (Inte framifrån iallafall). Det är något som jag aldrig skulle klara av att göra... Bara tanken ger mig ångest. Alla som gör det är jag djupt imponerad av, de har något som jag saknar. Typ självkänsla? (åtminstone lite mer än vad jag har) Det känns nästan lite tragiskt.
  • I 10 årsåldern rymde jag från skolan med en kompis+hennes lillasyster... Det var inget planerat utan vi följde efter lillasystern som hade blivit ledsen, efter att någon idiot hade varit elak. Slutade i kaos, polisen blev inkopplad och läraren var helt förtvivlad. Men för mig är den dagen i princip det enda bra minnet jag har från skolan... Det var spännande och vi hade riktigt roligt där vi gick. Vi var fria och ingen kunde stoppa oss. (nåja, det kändes så iallafall)
  • Om jag hade möjligheten att bara välja ett jobb -om allt var möjligt, då skulle jag utan att tveka bli natur/djur fotograf (Läs:filmare) Tänk att få resa runt i världen, filma vilda djur OCH få betalt för det? Det skulle vara något! Men det känns lite väl orealistiskt för att tänka seriöst på, får bli nåt jag gör på fritiden... Dvs, när jag blivit miljonär.
  • Jag köper vitaminer i hopp om att jag mirakulöst ska må bättre och alla mina problem ska försvinna.
  • Jag kan inte sitta still när jag lyssnar på musik (när jag är ensam). Det är helt hopplöst. För att ni ska förstå graden av det här -citerar min syster: "Sluta hoppa runt på natten, jag kan inte sova"...

Det där hoppet för mänskligheten har svalnat igen

 
Alltså. Alla dessa filmer på facebook när människor sveper öl och uppmanar andra att göra det samma: "Inom 24 timmar, annars är du skyldig mig en platta öl" Jag har ganska svårt att förstå mig på det här... Det är ju liksom inte bara barn som gör detta, utan det är deprimerande nog även väldigt många vuxna som har lagt ut en film när de dricker öl på nätet. Jag tycker att det är helt sinnessjukt. Men det handlar förmodligen mycket om grupptryck, samtidigt som att det känns som många som lagt ut filmer är starka nog att låta bli. Tyvärr så är ju inte alla så starka, och gör det även om de inte vill. Det blir såklart en press att göra den här utmaningen -att dricka alkohol. Många är också minderåriga.
 
Jag tänker att vi vuxna kanske ska försöka föregå med något slags gott exempel? Det är inte ett dugg imponerande eller kul, utan påminner bara om högstadiehetsen kring alkohol=inget för vuxna. Det är ju också så att det är väldigt många i Sverige som lider av ett missbruk, eller har en förälder som missbrukar alkohol. Jag tycker allt vi har ett ansvar vad vi sänder ut för signaler, även på sociala medier som ju faktiskt når ut till väldigt många barn och ungdomar.

Livet stannade för ett par timmar

 
Då var man tillbaka till verkligheten igen... Alltid lika deppigt att komma hem. Jag vill bara åka bort igen för en längre tid (Läs:för alltid) och släppa alla krav men det går ju deprimerande nog inte. (Om nu ingen vill skänka några miljoner till mig?) Den korta resan gav mig i alla fall en hel del ny kraft! Vad som däremot känns jobbigt och lite skrämmande är insikten om hur jobbigt jag tycker allt som innebär kontakt med andra människor är. Jag vet såklart om det redan (även om jag är bra på att förtränga det) men i min fantasivärld så kan jag åka bort och bli den jag vill vara, släppa all ångest men riktig så enkelt var det tydligen inte i verkligheten... Det är så ologiskt att jag tycker det känns jobbigt att bara beställa en bulle. Jag är väl mest rädd för att de inte ska höra vad jag säger tror jag. "Vad sa du" Är nog den värsta meningen jag vet, jag har hört den så många gånger under min uppväxt och förknippar den med så otroligt mycket ångest.
 
Jag blir så besviken på mig själv när jag inte vågar göra någon som egentligen är så lätt. Samtidigt som jag blir så löjlig stolt över mig själv när jag väl har vågat göra något, även om det för dom allra flesta är något man bara gör. Det spelar å andra sidan ingen som helst roll -man måste utgå från sig själv. Jag hoppas i alla fall att mina hjärnspöken kan försvinna när jag väl ger mig ut i verkligheten på riktigt -tillslut. Det kommer förhoppningsvis inte alltid kännas lika jobbigt att prata med okända.
 
Till själva händelsen då -Ron Pope! WOW, det var heeeelt magiskt. Vi lyckades få ganska bra platser också, speciellt om man jämför med håkans konsert så det kändes extra roligt. Det var en lång väntan bara, först kom det en för mig helt okänd artist som inte riktigt sjöng i min musiksmak... Hon hållde på i minst 50 min, sedan kom det ännu en (för mig) okänd artist och sjöng. Han var väl helt okej, framförallt charmig men ingen jag direkt skulle lyssna på. Jag stod mest och hoppades att varje låt skulle vara den sista -att Ron Pope skulle komma ut och sjunga. Jag tycker att det kändes lite irriterande, för man vill ju se den artisten man köpt biljetter för att se... Men TILLSLUT -efter drygt 2 timmars väntan(!) så kom han, Ron Pope!
 
Såååå otroligt bra, vänlig och ödmjuk. Jag älskar artister (och människor i allmänhet) som är ödmjuka. Speciellt när de har lyckats i livet. Han var så tacksam. Tyvärr sjöng han ingen av mina absolut favorit låtar men det gjorde inte så mycket, det var verkligen bra ändå!! Jag tycker att det är så roligt när artister pratar emellan låterna också så man lär känna dem lite... Vilket han gjorde, jätteroligt! Något som också var roligt var att han hoppade in i publiken och gick runt, han var precis bredvid mig men jag hann liksom inte uppfatta det. Den delen av konserten är fortfarande svart ;)
 
Bara för att man fick ta med sig systemkameror in så gjorde jag inte det såklart, vågade inte chansa... Men jag filmade en del med en digtalkamera/mobilen istället, så jag ska klippa ihop en video när jag har tid någon dag framöver!

A reason to hope

 
Den här veckan här väl varit lite bättre än förra men det går inte särskilt bra med pluggandet... Min hjärna förstår inte riktigt meningen med grammatik, det är helt ologiskt alltihopa. Det som även är lite tråkigt är att mina lurar (ni vet dom där dyra som skulle hålla läääääänge?) har gått sönder. Jag har också svårt att släppa att jag radera spelet "flappy bird" dagen innan en mobil med det spelet blev värt flera tusen extra(!) Typsikt! Om det nu stämmer, verkar lite väl desperat.
 
Det roliga är att jag ikväll kommer få se Ron pope live! Heeeelt sjukt, förstår det inte riktigt än... Väldigt spontant, när jag såg att han skulle komma till Sverige så kunde jag inte låta bli att köpa biljetter. Det där med att spara pengar sket sig med andra ord ganska mycket men det finns ju fler månader... Jag känner också att jag måste komma bort, det ger mig mycket och det är något jag kan leva på vääääldigt länge. Om det nu går bra och så, men det ska det väl göra hoppas jag. Jag vet inte om man får filma/fota där inne, gick ju inte speciellt bra på Håkans konsert men vi får se!

Till alla trasiga hjärtan på alla ♥ dag


Jag är inte alls besatt av mina tänder

 
Inte alls... Fast jag tar väl bara igen alla år då jag vanvårdat dem (Läs:Inte orkat borstat tänderna)

Jag vet att du är trött på den där ständiga känslan av att sitta fast, att känna sig fängslad men jag säger till dig; du och jag klarar det ihop

 
 Jag vet att du är trött
Ensamhället är så kallt
Men värme finner du överallt

Från den djupaste dal, till dom ljusaste dar
Jag säger till dig; du och jag klarar det ihop
färden är lång och bördan är stor
Men jag vet att, du och jag klarar det ihop
för den ena har styrka och den andra har mod

Jag vet at du är trött på den där ständiga känslan,
av att sitta fast, att känna sig fängslad
Man bor mitt i staden men har aldrig vart så ensam
Dagen blir natt och längtan blir ängslan
Men det känns som man har fastnat i ett gränsland,
där allting står still förutom klockorna som klämtar
Va inte rädd för vad du lämnar,
jag vet att du är stark så du klarar vad som väntar
Jag säger till dig; du och jag klarar det ihop
färden är lång och bördan är stor
Men jag säger; du och jag klarar det ihop
för den ena har styrka och den andra har mod

Du och jag klarar det ihop
färden är lång o bördan är stor
men jag vet att, du och jag klarar det ihop
Från den djupaste dal, till dom ljusaste dar
Ja, jag står bakom dig

We're all wonderful, wonderful people so when did we all get so fearful?

 
Det är den ständiga frågan -VARFÖR? Det har blivit en större och större ångest för mig att träffa människor, att bara gå och handla kan vara riktigt jobbigt för mig en dålig dag. Det kan låta löjligt men frustrerande nog så är det precis så jag känner. Ångest. Jag har så svårt att föreställa mig ett liv utan den ångesten. Jag vet inte hur det känns att gå utanför dörren utan att vara rädd. Rädd för människor. Rädd för kontakt. Nu är jag ju inte livrädd såklart men den där känslan av att vara osäker och inte känna sig trygg finns alltid där -när jag tar steget ut genom dörren och lämnar min trygga zon.
 
Jag har försökt, jag har verkligen försökt att utmana mig själv. Mitt mål har varit att få något slags socialt liv, bli tryggare i mig själv och sluta isolera mig så mycket. (Jag har tyvärr blivit väldigt isolerad nu när jag studerar på distans) Jag har dessvärre inte lyckats speciellt bra... Det går bra över mejl, även om det faktiskt känns rätt jobbigt redan där eftersom att man skapar en relation med någon -riskerar att bli sårad. Jag känner mig så himla skör och känslig också. Blir så förvånad när någon kallar mig stark, för stark är det sista ordet jag själv skulle använda för att beskriva mig själv. 
 
Om någon jag haft kontakt med ett tag börjar nämna något med att träffas så får jag en inre panik. Då är det ju ändå det jag vill men min felprogrammerad hjärna skriker: "AKTA DIG FÖR MÄNNISKOR, FÖR MÄNNISKOR GÖR EN ILLA OM DE KAN" samtidigt som mitt hjärtat skriker: "SKAFFA VÄNNER FÖR I HELVETE!!" Det är inte lätt när man i princip bara har haft negativa erfarenhet av människor, det leder till att i alla fall jag har svårt att få förtroende för någon. Den där känslan av att vara fel (Läs:lite sämre än alla andra) vill inte heller riktigt försvinna. Vilket gör att det blir svårt för mig att inse att någon skulle vilja träffa MIG på riktigt. Jag är orolig för att människor ska bli besvikna på den jag är. På nätet är jag den trygga jag, helt annorlunda än den otrygga människa jag tyvärr blir bland människor... Då har jag svårt att få fram ett ord. Mitt sätt att skydda mig har alltid varit att vända mig inåt, bli tyst. Det är så svårt att bryta ett mönster. Jag tvivlar på att jag skulle klara av att prata med en främling -när jag väl tar det steget- som för mig är så obeskrivligt svårt. 
 
Tänk om allt går åt helvete, tänk om jag inte får fram ett ord, tänk om människan tänker att jag är helt dum i huvudet. Tänk om personen tänker att jag är ful och konstig. Tänk om denna aldrig mer hör av sig. Tänk om jag aldrig mer vågar ta chansen att skaffa nya vänner, att kontakta någon. Tänk om jag blir ensam livet ut. Tänk om -TÄNK OM.
 
Jag ger ju en signal om att inte vilja träffas, att inte vara intresserad, vilket såklart gör människor frustrerade på mig... Det blir verkligen tokigt. Men jag är så fruktansvärt osäker och jag kan inte, kan inte hjälpa det. De jag har haft kontakt med har liksom inte vetat om det heller. Jag vill gärna "Vara normal" (Läs:Inte bli dömd/Inte ses som konstig/vara den jag vill vara, inte den jag varit under min uppväxt, dvs konstig och utanför) och då kan jag ju faktiskt inte skriva att jag är rädd för att träffa människan i fråga... Det skulle inte låta så jättenormalt, speciellt inte om denna inte vet anledningen bakom. Vilket jag inte känner att jag kan/vill/orkar ta upp. När man berättat om något personligt och jobbigt så står man ju där, med hjärtat i handen och då blir man så väldigt sårbar. Det är väldigt läskigt faktiskt, att öppna sig och inte veta hur det ska tas emot.
 
"Och skyll dig själv för folk vill gärna lära känna dig men akta dig för människor för människor gör en illa dom kan" Varför kan inte bara hjärnan och hjärtat komma överens? Jag har så dubbla känslor och tankar kring det här.
 
Jag vill så gärna skaffa vänner men jag vågar bara inte ta det där andra steget. Planerar inte att ge upp än men jag kan inte undanhålla att det känns jävligt hopplöst. Samtidigt så är det inget som jag lider jättemycket över, jag är så otroligt van att leva det liv jag gör -ensam. I min egna trygga zon där ingen kan såra mig. På samma gång är det en sorg att aldrig ha fått känna känslan av att tillhöra en gemenskap. Att aldrig någon på riktigt har lärt känna en, förutom familjen. Att alltid ha varit i utanförskapet. Ibland känns det som att "alla andra" lever i en annan värld. En varmare värld, en värld där man tar hand om varandra och lever med känslan av att vara behövd och älskad. Men jag, jag lever i ensamhället och när man väl har hamnat där är det så otroligt svårt att ta sig därifrån. Inte omöjligt men svårt... Det är något som jag har upptäckt. Även om man verkligen vill och kämpar för att ta sig loss så sitter man fast på ett obehagligt sätt.
 
Ibland kan jag bli så avundsjuk på alla som lever i den där andra världen, jag vill också vara där. Jag saknar känslan av att passa in, den skulle jag så gärna vilja känna... Att inte vara den där konstiga, bara få vara jag och känna mig trygg. Hamna rätt. Någon dag kanske jag är där? Jag hoppas i alla fall att jag sakta men säkert kan riva den där muren jag har byggt runt mig under min uppväxt. Jag behöver den inte längre och vill bli fri. Jag vet att det bara är jag själv som kan ge mig den friheten -Vilket är en jobbig insikt. Allt hänger på mig och jag MÅSTE klara det, för jag trivs inte bakom den här muren.
 
Deppigt inlägg men nu ska vi inte tappa hoppet -Jag tror att livet kan vara och bli så mycket mer, så mycket bättre. 

Det går bra nu

Alltså... Hur låg är nivån när man blir glad över såna här mejl? "Ditt ärende har inte gått vidare till kronofogden" Det som är mest  frustrerande i det här är att jag inte har köpt produkten i fråga, jag lurades in i något. Jag har förlorat så sjukt mycket pengar helt i onödan. Det känns inte speciellt bra men det är inte mycket att göra åt... Det är bara att betala och se glad ut, eller hamna oss kronofogden. Ibland får man vara glad för det lilla -Jag är i alla fall inte riktigt där än!

If she had wings she would fly away

 
Trouble is her only friend and he's back again.
Makes her body older than it really is.
She says it's high time she went away,
No one's got much to say in this town.
Trouble is the only way is down.
Down, down.
 
As strong as you were, tender you go.
I'm watching you breathing for the last time.
A song for your heart, but when it is quiet,
I know what it means and I'll carry you home.
I'll carry you home.

If she had wings she would fly away,
And another day God will give her some.
Trouble is the only way is down.
Down, down.

Someone's little girl was taken from the world tonight,
Under the Stars and Stripes.
As strong as you were, tender you go.
I'm watching you breathing for the last time.
A song for your heart, but when it is quiet,
I know what it means and I'll carry you home.
I'll carry you home.

Hög igenkänningsfaktor

 
HAHA!! När de tre extra människorna kom in i bilen -PRECIS så kände jag mig på min första uppkörning när det kom in en massa -nåja, en till- människa i bilen. Som tur var körde jag aldrig på någon, även om det var extremt nära på en körlektion en gång... Om inte läraren hade bromsat mig i sista sekunden hade jag haft ett liv på mitt samvete. Usch, vad hemskt!

Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

 
Livet har inte riktigt flytit på för mig denna vecka... Jag har känt mig allmänt tom och nere. Ledsen och deppig. Allt känns så hopplöst för tillfället. Inte har jag pluggat något heller, den där jäkla grammatiken är inte alls min grej. Hur sjutton ska man komma ihåg allt? Det känns så flummigt hela grejen med ordklasser mm... Jag känner mig så trög när jag inte förstår också, blir ännu lite jobbigare. Jag måste försöka påminna mig själv om att man pluggar just för att lära sig, att man inte kan kunna allt direkt -något som jag bevisligen har vääääldigt svårt att förstå, jag har en tendens att idiotförklara mig själv istället. 
 
Jag ska ha provet först om några veckor, ångesten är redan på topp men det är väl bara att försöka kämpa sig igenom den här tiden. Tvinga sig själv och plugga så mycket som möjligt. Om så bara 10 min i taget. Nya tag nästa vecka!
 
 
När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull
När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta
Ligg då kvar, för det är okej att vara svag

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten
Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passoin till alla oss som ramlar och
Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden I ditt
Rum känns så stor att du inte kan andas
Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra.

Jag var aldrig menad för en sån här kall och hård värld

 
Läs artikeln, HÄR.
 
Det här mår jag otroligt dåligt över, det gör så ont i mig... Jag känner igen mig så frukstansvärt mycket, förstår henne så väl. Det här med att hon kände sig som en främmande fågel och tog diagnosen som ett nederlag, ett bevis på att hon var annorlunda. Fel. Jag tog det också otroligt hårt när jag som 15 åring -av att råka läsa på ett papper- fick reda på att jag fick en diagnos som 12 åring. I det ögonblicket var det något som gick sönder i mig och jag ville bara försvinna.
 
"Jag vill inte vara någon människa med en jävla diagnos" Skrev hon i sin dagbok. Det är en mening som jag också har skrivit i min dagbok som tonåring. Något som fortfarande tynger mig, något som ständigt får mig att känna mig annorlunda och fel. Något som en gång i tiden har fått mig att tro att livet är hopplöst. Något som fortfarande kan få mig att tvivla oerhört mycker på mig själv. På livet, att jag kan förändra mitt liv till det bättre. Något som jag har skämts över. Något som jag fortfarande skäms oerhört mycket över. Något som jag inte vill att någon ska veta om mig. Något som har fått andra att se annorlunda på mig... Något som har gjort mig osynlig. Något som har gjort så ont i mig. En ångest, en stämpel -en diagnos.
 
Jag skulle bara vilja ta tillbaka den här tjejen till jorden och berätta för henne att hon är perfekt, precis som hon är. Att hon ska vara stolt över att ha kämpat så länge och tagit steget och sökt hjälp. Det är så meningslöst, och man blir ju så otroligt arg över att hon inte fick hjälpen hon sökte. Det är sinnessjukt. Jag hoppas i alla fall att hon är på en bättre plats nu. Där hon kan få känna att hon passar in. Inte som en främmande fågel.
 
Det händer så mycket skit hela tiden... Jag vill bara att ALLA ska få må bra och ha det bra. Jag vill att ALLA ska få känna att de passar in, att alla ska förstå att de behövs och är värdefulla. Jag vill att alla ska få veta och känna att de duger. Att en diagnos inte gör en till en sämre människa, även om samhället gärna vill säga det till en. -att man ska vara pefekt, att man ska vara som alla andra. Jag vill att alla ska få den hjälp som de förtjänar. Är det verkligen för mycket begärt? Uppenbarligen.
 
Sjuka, sjuka samhälle. Jag är för känslig för att kunna må bra tillsammans med dig. Alldeles, alldeles, alldeles för känslig.

Together makes us stronger, don't have to do this alone

 
Jag har sett på avsnitten av "Livets resa" (Länk) Det är verkligen fruktansvärt att se misären barnen lever i, och alla vuxna som utnyttjar dessa barn... Hur kan människor vara så onda? Hur kan samhället tillåta att livet ser ut sådär för barnen? Det är så svårt att ta in allt... Jag blir så arg och ledsen. Samtidigt så finns det ju också fina ögonblick i programmet, i barnbyn. Exempelvis när en tjej i det senaste avsnittet fick lära sig skriva låtar och blev så obeskrivligt glad. Så otroligt rörande! 
 
Men åhhh, jag skulle bara vilja åka dit, ta alla barnen som far illa i handen och bara gå. Bara gå, ge dem det liv som de förtjänar. Det är verkligen ingen barndom något barn ska behöva uppleva. Det är inget värdigt liv. Man vill ju bara ge alla ett bättre liv, ta barnen där ifrån. Till en bättre plats. Jag hatar insikten av att det är omöjligt, att det alltid kommer finnas barn som far väldigt illa... Även om det går att göra det betydligt bättre, det måste vi tro och hoppas på -Sträva efter!

Twenty years, it's breaking you down now that you understand there's no one around

 
Twenty years, it's breaking you down
now that you understand there's no one around
Take a breath, just take a seat
you're falling apart and tearing at the seams

Heaven forbid you end up alone, you don't know why
Hold on tight, wait for tomorrow, you'll be alright

It's on your face, is it on your mind
would you care to build a house of your own
How much longer, how long can you wait
It's like you wanted to go and give yourself away

Heaven forbid you end up alone, you don't know why
Hold on tight wait for tomorrow, you'll be alright
Heaven forbid you end up alone, you don't know why
Hold on tight wait for tomorrow, you'll be alright

Melodifestivalen -Eftersnacket

 
"Jag betackar mig för orakade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid" skrev en SD-politiker (vem är förvånad?) på Twitter. Ja, det var väl det som var det största snacket efteråt... Att den kvinnliga programledaren hade hår under armarna. Tröttsamt men jag älskar Nours (programledarens) svar: "Det växer ut där. Det var inte jag som kom på det. Det är evolutionen"
 
Linus låt blev jag tyvärr ganska besviken på... Jag tror att han skulle ha haft betydligt större chanser om han körde en av sina egna låtar, han sjunger ju bra -framförallt äkta. Det var lite synd men jag hoppas att det går bättre för honom på andra chansen, så han kan få en skjuts i karriären. Beror ju mycket på vilka han tävlar emot så det återstår att se hur det går!

Ikväll röstar vi på Linus

 
 
 
Ikväll börjar Melodifestivalen, jag brukar inte vara så besatt av programmet i vanliga fall -känns inte riktigt som min typ av musik brukar vara med... Samtidigt som det alltid kul (och ibland lite plågsamt) att höra vilka bidrag som är med! Men ikväll kommer jag sitta som fastklistrad, eftersom att Linus ska vara med. Han verkar verkligen vara en så otroligt fin människa, som håller kontakt med Meja (länk) Jag gillade honom inte direkt mindre när jag såg detta klipp ←länk. Vilken förebild!!
 
Det visar ju unga att man inte behöver vara perfekt, att man ska våga följa sina drömmar oavsett eventuella svårigheter man har. Och ja, sjunger bra gör han ju faktiskt också, så han är absolut värd att rösta på. Bröder heter hans låt, ska bli spännande att höra den ikväll... Om jag nu har pengar på mobilen ska jag rösta, gör det ni också vettja!