Dexter, hund, skolarbete, övertänkande och Birdy på repeat

 
Det är ungefär så mitt liv ser ut just nu. Jag är inte riktigt inne i en period när jag vill skriva/blogga, jag tittar på Dexter istället... Det är en riktigt bra serie, även om jag är lite för känslig för att titta på vissa blodiga delar (Läs:jag blundar) men den är bra!

Vi är starka i vår vilja men når ändå inte fram

     
 
Vi förenas i vår vanmakt,
jag min syster och min bror
Såg du henne springa,
såg du vart håll hon drog
Såg du hennes tårar rinna,
såg du om hon log
Såg du om min oro är befogad käre bror
Tror du att det gått så illa
som jag anar som jag tror

Vi förenas i vår vanmakt över tingens existens
Över dom som ser en syster
eller bror men inte nänns
Sträcka ut en hand
till den som trasslat in sitt nät

Vi förenas i vår vanmakt
i vår vanära och skam
Vi är starka i vår vilja
men når ändå inte fram
Var var jag då jag behövdes
var var jag då hon var svag
Var var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag
Var var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut
Var är min olyckssyster
låt det inte vara slut

Nu blir skuggorna så långa
och förändrar vad man ser
snart är mörkret tätt in på oss
då ser vi inte mer
Jag är rädd för jag är rädd om dig,
det måste du förstå
Om världen är ett slagfält
om allting är en strid
Om vi är lätt förvirrade om allting är på glid
Då behöver jag min syster,
jag behöver henne så.
Du får inte ta någon genväg,
nej, du får inte gå.

Jag älskar lyckliga slut

 
                           
 
Idag hjälpte jag en katt att hitta hem, den var här utanför och jag hade tidigare sett den på facebook. Ägarna blev sååå glada och tacksamma. Det kan jag verkligen förstå, om någon hade ringt och sagt "Jag har hittat din katt", när någon av mina katter jag hade som liten försvunnit, skulle jag ha blivit obeskrivligt överlycklig.
 
Dessvärre hände aldrig, de blev alla tre överkörda. Det är så fruktansvärt när något sådant händer. Men jag är otroligt glad för deras skull, vilket tur att den kom just hit!

Det man inte vet lider man inte av, eller?

Jaha, då blev det plötsligt augusti... Vilket bland annat betyder att jag börjar en ny kurs, jag är alltid så nervös och har sån otrolig prestationsångest, men det ska nog gå. Min dator gick dock, passande nog sönder igår. Alltid lika jobbigt, varför kan den inte bara fungera ett par månader, åtminstone? Jag hoppas verkligen att den går att fixa, eftersom att jag har många foton på den och ja, givetvis för att det blir för dyrt att köpa en ny...
 
Jag behöver ju kvittot för datorn när jag ska lämna in den och när jag letade efter det råkade jag, jobbigt nog, bläddra förbi papprena från min utredning -som gjordes på mig som 12 åring. Åh, det gör ont att läsa fortfarande. (nej, jag kunde inte låta bli). Jag bröt ihop lite smått. Det är nog dels för att minnena kommer tillbaka, samt att jag känner att det som står är helt åt helvete. Jag förstår verkligen inte hur de tänkte. Lite av det som skrivits kan jag dock skratta åt, det är så bisarrt att läsa om sig själv samtidigt som man vet att ingenting stämmer. Det står exempelvis att jag säger att jag har ont i magen och huvudet: "Vilket tyder på att hon är känslig för krav" Njaaaa.... För det första hade jag aldrig varken ont i huvudet eller magen, det sa jag enbart som en ursäkt för att slippa gå till skolan, eftersom att jag mådde fruktansvärt dåligt och jag blev tillslut väldigt ensam. Vilket de uppenbarligen märkte "Lärarna beskriver ett utanförskap" sedan kommer den värsta delen: "Men hon verkar inte ha något behov att social kontakt" .... Det är så oerhört sorgligt att läsa, eftersom att jag inte alls kände på det sättet. Jag måste säga att jag känner mig fruktansvärt sviken, av alla vuxna i min närhet när jag läser allt som står. Det känns så märkligt, att i efterhand, veta att så många faktiskt såg mig. (Jag har alltid känt mig osynlig) Samtidigt som ingen pratade med mig.
 
Det står även att jag förmodligen hade inlärningssvårigheter (vilket jag tidigare missat) Jaaahaa?! Det är ju LITE underligt att ingen berättade det för mig. Jag förstår inte meningen med utredningen överhuvudtaget, jag fick ju ingen hjälp efter det? Jag tar dock inlärningssvårigheterna med en nypa salt, att det upplevdes som jag hade problem kan jag förstå. Men det berodde med största sannolikhet på att jag hade fullt upp med att överleva dagen... Jaa herregud, man blir ju deprimerad för mindre. Men det går ju dessvärre inte att förändra det som varit, man måste gå vidare och försöka inse att det är en själv som vet sanningen. Det som står säger egentligen ingenting om mig, det är inte jag som är fel på något sätt. (Ja jag försöker intala mig själv om det fortfarande)
 
Till något positivt nu. Jag har länge velat läsa Caty Glass böcker. Hon berättar om fosterbarn hon tagit hand om, men de är på engelska, vilket jag alltid varit värdelös på. (Läs:intalat mig själv om att jag varit värdelös på) Men nu har jag läst ut den första boken, och jag förstod faktiskt i princip allt(!??!!) Nu ska jag fortsätta läsa alla hennes böcker, det ser jag fram emot!