Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag, en plats med enkla raka regler där dom stora drömmarna är lag

 
Äntligen har kents nya album kommit! Jag har nog ingen jättefavorit, lite mer förtjust i några av deras tidigare texter men låterna jag fastnat mest för är:Svart snö/Skogarna/Var är vi nu/Din enda vän/Godhet/Simmaren.
 
Annars så har jag nu efter många, många, många omtagningar lyckats spela in mitt tal+gjort en film till. Läraren ser egentligen helst att man står framför kameran själv men njaaaa... Det känns inte som det skulle bli så stabilt. Nu är jag ändå ganska nöjd, även om jag hatar att höra min röst. Men det låter ändå helt okej nu, det tog ett antal timmar men jag känner ändå att det är värt för att slipp känslan av att vilja hänga sig efter att ha lämnat in uppgiften... Nu har jag nästan bara provet kvar på kursen, det kommer verkligen bli ångestfyllt eftersom att jag inte har någon aning om vad det ska handla om. Allt jag vet är att det är en vetenskaplig rapport av något slag. Alltså en ganska lång text. Jag hatar att man inte får skriva på datorn, min skrivstil går knappt att tyda så det är lite pinsamt... Men det ska väl gå ändå, hoppas jag!
 
Något positivt är att jag kanske har hittat en lägenhet(!) Dock ligger den utanför stan, i en liten ort. Det är kanske inte jättelogiskt att jag säger att jag vill flytta till en större stad och flyttar till Sveriges minsta ort... Men alltså, den är verkligen billigt om man jämför med lägenheterna här. Jag får ändå lite ångest "har jag verkligen råd?" Förmodligen inte men jag behöver komma bort... Det KAN ju faktiskt bli bra, bättre -som en ny start.
 
Nästa vecka kommer förmodligen också tax valparna födas. Jag hoppas verkligen det blir en tik! Då är den min (k.a.n.s.k.e. men noga då) jag vill sååååå gärna att det ska bli så... Valp+Tax=

I'll try to be strong, believe me I'm trying to move on

 
 
Just have a little patience
I'm still hurting 
I'm feeling your frustration
Any minute all the pain will stop.

'Cause I
Need time
My heart is numb, has no feeling
So while I'm still healing
Just try and have a little patience.

I really wanna start over again
I know you wanna be my salvation
The one that I can always depend.

I'll try to be strong
Believe me I'm trying to move on
It's complicated but understand me.

'Cause the scars run so deep
It's been hard but I have to believe
Just have a little patience

Vem är du och varför förändrades ditt liv till en kamp?

 
Ibland (eller snarare jämt) känner jag mig så fruktansvärt vilsen och tom. "Vem är jag ens?" Ibland funderar jag på varför mitt liv utvecklades till en kamp, ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur jag skulle ha varit och hur allt hade blivit om livet hade varit lite snällare mot mig. -om jag inte hade hamnat på så krokiga vägar. Då hade jag förmodligen varit lite lättare nu, mått lite bättre och mitt självförtroende hade kanske inte varit fullt lika borttappat. (nejdå, jag är absolut inte bitter. Inte alls) Men det går ju dessvärre inte att förändra sitt förflutna, bara sin framtid... Det är så ångestframkallande, man vill ju verkligen inte förstöra den. Framtiden. Ångesten, rädslan och ängslan får inte ta över livet. Jag vill så gärna lyckats. Jag vill så gärna blicka framåt, se en framtid och se bortom den där trasiga backspegeln.
 
Ja alltså... Just nu är jag inne i en "jag måste bli något/göra något av mitt liv" period. Det är verkligen jobbigt, jag måste försöka sluta tänka så -ta bort den pressen för den leder ju bara till ytterligare ångest... Varför är det så mycket lättare att skriva än att genomföra? Åhh! Jag blir så frustrerad och uppgiven på livet ibland.  #deppdag (ochnatt)

Jag vet inte var jag är, jag är med men aldrig riktigt där. Jag längtar till något annat än det här, jag vill vara vanlig vad det nu är

Visst är dessa bilder klockrena? Man (Läs:Jag) känner ju igen sig i tankarna!

Nu har jag varit en såndära dålig bloggare igen känner jag men det har varit lite mycket -lite mycket pluggande och ångest. Det känns dock som det börjar bli relativt stabilt nu. Jag har skrivit klart mitt tal, och försökt spela in det idag. Det gick sådär kan man väl säga, jag kommer till "Hej" sen, börjar jag om allt... Jag har förmodligen sagt "Hej" 1000 gånger idag. Men alltså, hur säger man ens "Hej" normalt? Eller någonting alls? Låter så otroligt lodigt när jag pratar... (inte alls självkritisk) Fast alla kanske hatar att höra sin egen röst, andra tycker säkert inte att man låter konstigt... Hoppas jag i alla fall, men det är lite ångest... Jag måste nog ta något lugnande när jag ska lämna in det hela. Usch, varför tvingas man till sånt här? Men visst, det vore tusen värre om jag var tvungen att stå framför människor och hålla i en redovisning, så jag ska kanske inte klaga. 
 
Annars så händer inte så mycket, jag tänker hela tiden att jag ska göra lite mer vardagliga inlägg och sådär, men så tänker jag "vem bryr sig"/inte tillräckligt intressant. Det blir liiiite svårt att blogga om man ska tänka så har jag upptäckt... En blogg ska ju handla om en själv (den kan såklart handla om annat också men jag tror ni förstår hur jag menar) Jag ska i alla fall försöka blogga lite mer, det lär kanske bli när denna kurs äntligen är slut, i Maj någon gång...
 
Just nu är man så inne i den här "klara kursen utan att dö av ångest" bubblan.
 

Stuck in her daydream

 

White lips, pale face
Breathing in snowflakes
Burnt lungs, sour taste
Light's gone, day's end
Struggling to pay rent
Long nights, strange men

Ripped gloves, raincoat
Tried to swim and stay afloat
Dry house, wet clothes
Loose change, bank notes
Weary-eyed, dry throat
Call girl, no phone

Stuck in her daydream
Been this way since 18
But lately her face seems
Slowly sinking, wasting
Crumbling like pastries
They scream
The worst things in life come free to us
And we're all under the upperhand
Go mad for a couple of grams
And we don't want to go outside tonight
And in a pipe we fly to the Motherland
Or sell love to another man
It's too cold

For angels to fly
Angels to fly,
For angels to die


Om det här är allt som blir så dör jag

 
Jag tänkte vara lite oförutsägbar idag och börja med något positiva -nu är jag äntligen (i princip) klar med min uppsats... Det känns skönt att i alla fall ha det värsta gjort. Jag har verkligen hållt på med den dygnet runt, så den är jag verkligen trött på vid det här laget. Imorgon hade jag tänkt börja skriva på min muntliga redovisning istället, ångest på det men det ska väl gå det också. Jag har också letat (googlat) lägenhet idag eller ja, egentligen senaste 2 veckorna -det går inte jättebra. När jag VÄL hittar något och mejlar, får jag inget svar... Det är lite frustrerande, men jag försöker att inte ge upp.
 
Just nu proppar jag i mig allt påskgodis, och tittar på "Hårdvinklat" (tv3play) Det är helt okej faktiskt, bara tittat på ett avsnitt än så länge, tänka titta på något till, sedan blir det en film!

We're just trying to find some meaning In the things that we believe in

 
We're just trying to find some meaning
In the things that we believe in
But we got some ways to go
Of all of the things that she's ever said
She goes and says something that just knocks me dead

You won't find faith or hope down a telescope
You won't find heart and soul in the stars
You can break everything down to the chemicals
But you can't explain a love like ours

It's the way we feel, yeah this is real

FÖRSTÅ VAD HÄFTIGT?

 
Åhh, jag vill åka, helst NU på än gång!! Jag har kollat runt lite och det är verkligen otroligt dyrt, trodde inte riktigt det skulle vara SÅ dyrt för man hjälper ju till där men det kanske finns billigare ställen än dom jag hittade...
 
Aja, en dag ska jag åka på något sådant, kanske barnhem eller något också(?) Vem är på? Och VEM betalar? ;)

"Har du inga vänner du kan umgås med?"

 
 
Det frågade en tjej mig som jag mejlat med ett tag... Jag tycker det var modigt men samtidigt blir det lite skuldbeläggande, eller det är ju snarare jag som har ett destruktivt tänkande och omvandlar frågan till: "Är det något fel på dig?".  Men det var såklart inte menat så -det är som vanligt jag som är överkänslig. Jag behöver kanske inte berätta att jag inte skrev som det var på den frågan? Usch, det känns så tragiskt men sanningen är rätt svår att få ur sig ibland och det låter ju faktiskt tragiskare än vad det ÄR (Läs:att jag inte har några vänner att umgås med) I alla fall i min värld, för jag lider inte av det så som jag kan tänka mig att de som haft vänner hela livet tänker. Eftersom att jag inte har den erfarenheten, visst det är kanske lite tragiskt också men jag vill inte att någon ska tänka: "stackars henne!" ... Det känns så jobbigt, när det handlar om ens liv, som att hela en själv blir till ett enda stort misslyckande. Om människor tycker synd om en för det liv man lever.
 
Det är mer att jag längtar efter något, utan att riktigt veta vad. Gemenskap kanske, att känna mig lite vanlig. Jag skulle vilja bevisa för mig själv att jag faktiskt kan skaffa vänner, det är ju bara det att jag inte riktigt tror på det som försvårar själva genomförandet... Jag tänker som att jag bara kommer göra personen besviken, att jag kommer få någon låsning och inte få fram ett ord, att denna kommer tycka jag är konstig -att jag bara kommer bli sårad. Och om jag tänker så går det ju bara inte, jag har faktiskt en människa som nästan tjatar om att träffas. Jag känner mig så taskig, samtidigt slingrar jag mig för att jag faktiskt inte VÅGAR ta det steget men det vet ju inte hon... Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln.
 
Tragiskt nog ligger det helt klart något i det de säger i videon, det är mycket skam kring det här. Precis som all pyskisk ohälsa, och allt som är annorlunda överhuvudtaget. I dagens samhälle ska man ju helst vara väldigt social och utåtriktad, vilket såklart gör det jobbigare. Det skulle antagligen inte bli en sån press/ångest annars. Och det finns så mycket fördommar, så mycket människor tänker och antar om andra utan att veta. Det är klart att många då har svårt att säga som det är, exempelvis att man får ångest av sociala situationer. Det är så fruktansvärt hemskt att det ska behöva vara så, att alla inte bara kan säga som det är. Att vi måste vara rädda för att bli dömda, att vi skäms. Det borde vi inte göra, livet är inte lätt och alla har vi varit med om saker som har gjort oss till dom vi är idag. Lika förbannat så är det ett faktum att människor dömer, och att människor skäms över vad de gått igenom eller är i just nu.
 
Jag vet ju att jag har social fobi men jag har väldigt svårt att skriva det eller ens tänka det -jag har svårt att acceptera den insikten. Det känns precis som att jag gör problemen större då. "Och jag har ju inga problem" I alla fall inte så stora. Men faktum är ju dessvärre att det är just vad jag har. Jag får för fan ångest bara av att gå och hämta ut ett paket... Inbillar mig dock att alla mina problem bara plötsligt kommer försvinna en dag. Samtidigt som jag är plågsamt medveten om att det aldrig kommer hända. Jag orkar väl inte riktigt tänka på det, ta tag i det och inse att inget blir bättre automatiskt. Det är bara så obeskrvligt svårt att kasta sig ut i ångesten, som jag skrivit så många gånger förut. 
 
Det skrämmer mig -tänk om jag kommer tänka så hela livet, att det är så obeskrivligt svårt, för svårt -att jag aldrig kommer våga. Jag har verkligen fastnat i destruktiva mönster, och såna är  så svåra att bryta och ta sig ur. Det blir som en låsning. MEN det ÄR inte omöjligt, det gäller bara att försöka samla på sig lite mod... Och en dag kommer jag bli så illa tvungen att ta det steget, att våga. (...att studera på distans livet ut går ju liksom inte)

Det här med att jag läste "Övergivna barn"

 
Jag läste det här tipset↑ efter rubriken övergivna barn och ba "MEN VA? ska de stackars barnen inte ens få lite godis?! Men vänta nu... "Hur kan det ens vara ett problem om de är övergivna?" Haha... Alltså, ibland är man minst sagt lite borta! 

Not about angels

 
Dagens positiva:Birdy har släppt en ny låt (elle ja, jag såg det idag) älskar hennes låtar!

We're no fools of this just time.
So is it wrong to toss this life?
If your heart was full of love, could you give it up?

How unfair it's just our love.
Found something real that's out of touch.
But if you touch the full wide world.
Would you dare to let it go?

'Cuz what about, what about angels?
They will come; they will go make us special.
Don't give me up.
Don't give me up.

'Cuz what about, what about angels?
They will come; they will go make us special.


Vilken fruktansvärt bra lösning på problemet

 
 
Alltså... Jag vet inte, men förändras verkligen samhällets ideal av att kasta skit på varandra? Varför inte försöka acceptera att alla ser olika ut, och att både smala och överviktiga blir utsatta för hat på grund av utseendet på sina kroppar? Att förminska och klanka ner på smala gör ju knappast något bättre. Och idealen i samhället utseendemässigt handlar ju sannerligen inte bara om att vara smal, vilket gör det hela ännu lite märkligare. Jag tycker så illa om såna här tävlingar (för jo, det blir en tävling i vilka som har det värst och mår sämst) alla lever vi med vår kamp mot utseendefixeringen, även om det såklart också finns människor som är nöjda över sig själva trots vad som är idealet i samhället... Och trots att man hela tiden matas med att man aldrig är perfekt nog oavsett vikt. (jag är djupt imponerad av dem få individerna) Det går inte att jämföra lidande, det GÅR INTE för vi alla är olika och upplever ju allt på olika sätt, och kan framförallt bara utgå ifrån våra egna erfarenheter.
 
Ärligt talat -är det verkligen så otroligt konstigt att de som har blivit utsatta för hat eller/och mår dåligt, på grund av att de är smala blir upprörda när människor säger åt dem: "Du har det inte ett dugg jobbigt, vi som är överviktiga mår och har det så mycket sämre! Det är inte synd om er!!" Jag förstår inte riktigt hur en grupps dåliga mående kan förminska, eller helt ta bort en annans grupps dåliga mående. Jag förstår inte heller hur samhällets ideal kan vara en kroppstyps fel, det säger inget om en människa. Det är verkligen helt absurt att påstå att smala per automatik förtycker.
 
Jag tycker även att det är fullständigt logiskt att smala människor blir kränkta (Läs:reagerar) när de blir kollektivt skuldbeläggande på grund av hur deras kropp ser ut. #människorförtrycker, borde väl isåfall vara mer korrekt att kalla det. Vi är alla människor -varför måste vi ALLTID delas in i grupper? Jag hatar det något så otroligt...
 
Alla har det ju jobbigt på sina sätt, det spelar ingen roll vem man är, vad man har varit med om, hur man ser ut. Att försöka mäta och jämföra lidande är så meningslöst -det leder uppenbarligen bara till hat.

Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser men jag vill inte veta vad för därifrån syns längtan mer

 
 
Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser
men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden

Har fått lovord och mordhot piska o morot
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det

Jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden
bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon. vi har något stort
på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå
på vilken sida som vi står

Svalkar vinden värmer solen
ser du något bakom molnen
känner du lyckan genom sorgen
Jag har inget mer än mina tankar

Det blev en dyr uppsats det här...

 
 
Jaa herregud, men förhoppnigsvis kan jag sälja böckerna sen...  (Det där↑ är bara en del av dem) Ni kan inte gissa vad jag valde att skriva om förstår jag? ;) Det var så skönt när jag kom på det+ fick godkänt av läraren att skriva om en författare. Finns så mycket information också, vilket ju underlättar. Jag hade tänkt skriva om hur Astrid Lindgrens starka engagemang för barn och djurrätt, speglas i hennes verk. Åhhh, alltså jag blir nästan kär i Astrid när jag läser om henne -eller jag BLIR det. Hon stod för så bra saker och hade så rätt, när jag läser hennes debattartiklar kommer jag på mig själv med att tyst för mig själv mumla: "MEN PRECIS! BRA! SÅ JÄVLA RÄTT!" Haha!! Hon var bara så fruktansvärt BRA. 
 
Det var bra längesedan jag läste så mycket som jag gjort den här veckan, en bok om dagen, om Astrid Lindgren... Boken "Dina brev lägger jag under madrassen" är ju så fin så man dör lite, åhh så fint hon skriver till Sara i tonåren. Exempelvis:
 
"Det är någonting i dina brev som gör att jag tror att du så småningom kommer ut ur puppan där du nu håller på och spränger så dant och blir en fjäril. Du skulle inte fara så illa i världen om det inte fanns en överkänslighet hos dig som beror på att du känner och tänker lite mer än dina jämnåriga." (hehe, jag tänkte just källhänvisa men jag kom på att det kansk inte är nödvändigt i ett blogginlägg... Uppsats-skadad)
 
Och ja, det känns lättare nu -det kommer nog faktiskt bli ganska bra det här. (Läs:över mig på att tänka positivt & inte se ner på mig själv) Det är en bra bit kvar men jag räknar med att bli klar på max 2 veckor. Hoppas jag kan lyckas, så jag sen kan koncentrera mig på det muntliga+provet. Blir så jävla skönt när allt det här är gjort, har sån obeskrivlig ångest över allt.
 
↓OBS!↓ OBS!↓ OBS! ↓ ↓OBS!↓ OBS!↓
 
Ja, jag måste ju nästan uppmärksamma att bloggen fyller 1 år idag! (mitt första inlägg ←länk) Tänk att det var EXAKT 1 år sedan jag började blogga?! 1 år sedan jag började öppna mig, skriva lite om hur jag känner och så, för första gången. Tiden går skrämmande fort, samtidigt som att det känns som det var evigheter sedan. Jag mådde så otroligt dåligt då. Jag vet ärligt talat inte om jag mår bättre nu men... Jomen, det gör jag nog, jag har i alla fall kommit längre med skolan. Men jag har ju inte direkt lyckats socialt. Jag har snarare blivit sämre på den punkten (Läs:totalt misslyckats... Om man kan göra det utan att knappt ha försökt) Vilket känns väldigt jobbigt, faktiskt men det är bara att kämpa vidare med det. Skam den som går sig!

Du kanske tycker jag verkar borta i tankar, det kanske stämmer

 
Du kanske tycker jag verkat borta i tankar
det kanske stämmer
som om jag hade nåt bättre för mig
som om jag inte lyssnade längre
bilarna kör nästan över mig men jag märker inget

Det verkar som solen aldrig når hit
För stan är full av tanter och tragik
Är det här allt som blir så dör jag
Om himlen finns är jag förlorad

Ta mig till kärlek, ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans
För jag vill veta om kärlek finns

Mitt hjärta stannade till 14:57 idag

 
Jag behöver kanske inte berätta att jag inte har vågat titta efter än? Alltså. Jag får en obeskrivlig ångest av att bara läsa orden "Muntligt prov" Jag vågar inte titta och vill inte veta... På samma gång som jag inte vill något annat än att just veta, men jag lär med största sannolikhet bryta ihop. Men oavsett vad så tror jag inte att jag kommer ge upp, har kommit så långt i kursen och lagt ner så otroligt mycket pengar på kurslitteratur men samtidigt är jag ändå rädd att jag kommer göra det. Jag vet inte riktigt hur det går ihop, men det beror väl mycket på vad som står. Vilka krav som ställs, hur det ska göras, osv.
 
Aja, jag kan ändå inte förbereda mig NU (har så mycket annat att göra) så jag väntar nog med att läsa det, så länge som bara är möjligt. Håll gärna tummarna för att det där provet inte ska göras på ett allt för plågsamt sätt!

Alltså, DESSA:

 
Mitt liv blev plötsligt värt att leva tack vare dessa↑ sinnessjukt goda! Annars så har jag ovanligt nog studieångest... Därmed försvinner jag lite i den. De närmaste veckorna ska jag få ihop någon uppsats på 14 sidor, och jag har ingen aning om vad jag ska skriva om -måste ha med svenska att göra. (Ja det är nu du ska rädda mig och komma med tips, gärna skriva alltihopa också ;) Men jag KANSKE har kommit på en grej, jag vet bara inte om det är ett okej ämne+om jag kan få ihop nog om det och känner därför lite panik... Då är jag ändå drygt 3 veckor före schemat. Jag har sånt kontrollbehov och får ångest av att veta att jag har uppgifter kvar, eftersom att jag tänker att jag inte kommer klara dessa. Jag vill bara få allt gjort (över) NU.
 
Men uppgifterna jag gjort hittils har i alla fall gått bra (tror jag i alla fall) bara lämnat in en än så länge, även om jag i princip har gjort klart alla utom den här (och proven i slutet). Jag hoppas väl att jag även kan få ihop något nu... Det går ju att flumma ihop något på 1-2 sidor men på 12 känns det svårare, men ja det är bara att försöka!

Your time will come if you wait for it


It's hard, believe me... I've tried
But I keep coming up short

Kinda thought it was a mystery and then I thought I wasn't meant to be
You set yourself fantastically, "Congratulations you are all alone."

But the rain won't fall for the both of us
The sun won't shine on the both of us
Believe me when I say,
That I wouldn't have it any other way

Your time will come if you wait for it, if you wait for it
It's hard, believe me... I've tried
But I won't wait much longer 'cause these walls they're crashing down
No I won't wait much longer 'cause these walls they're crashing down
And I keep coming up short

Haha alltså, hur gulligt är inte det här?

 
Jag blir alltid så glad av alla djurbilder han lägger upp, och hans texter till -jag älskar verkligen djurälskare!! De som inte gillar djur är jag däremot väldigt skeptisk till... Det måste väl ändå vara något allvarligt fel på dem? ;) 
 
Djur är ju verkligen det bästa som finns, jag skulle må så otroligt mycket sämre om dom inte fanns!

Vi kan väl minnas oss så som vi såg ut, innan vi tyngdes av tunga beslut

 
Jag har haft ganska mycket att tänka på senaste så jag har stängt in mig lite i mig själv... Måndag till tisdag är alltid värst eftersom att jag generellt börjar med en ny uppgift då, vilket alltid genererar ångest men det ordnar sig alltid tillslut så jag måste sluta oroa mig -jag kaaaan och det gååååår!! Hur svårt ska det vara att förstå? Det verkar vara smått omöjligt för mig... Min hjärna verkar vara heeelt immun mot att ta emot all form av positiva tankar som har med mig själv att göra. 
 
Fyllt år har jag hunnit göra också. Jag har nästan alltid haft ångest inför att fylla år, av flera anledningar men det kändes faktiskt värre att fylla 20 år. (Det var då jag fick en kris och starta den här bloggen...) 21 år känns ändå inte som en så jättestor skillnad(?) Men visst, det handlar ju mycket om att bli vuxen och den där förbannade framtidsångesten som bara blir större... Och allt det där som man vill göra och uppnå som aldrig blir av, det känns som att livet stannat. Tiden stannar ju dessvärre inte för det, vilket förmodligen gör så man känner sig väldigt vilsen och oroad över framtiden.
 
Jag planerar i alla fall att flytta hemifrån snart nu... Vill egentligen flytta ifrån stan jag bor i -börja om lite men jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Sthlm känns för stort och stressigt för mig, Göteborg har jag tänkt på men samtidigt kanske jag inte trivs där på grund av att det är så stort -mycket av allt. Jag är så van att bo i en stad där allt är så lugnt och litet. (Läs:Dött) Det är lite tråkigt, men samtidigt så är det vad jag är van vid och känner mig trygg i. Hur som haver, jag får börja med att flytta till någon liten (väääldigt billig) lägenhet här i stan... Det känns som jag vill det, även om det samtidigt är ångestfyllt. Tänk om jag inte trivs? Tänk om ALLT går åt helvete? Det går ju inte att veta innan, så det känns lite läskigt.
 
Men det är ett steg man måste ta och jag hoppas det kan få gå bra... Jag hoppas också det kan bli av innan sommaren för då kan jag köpa mig en tax! (Ja, jag vet, helt random) Grejen är att jag i princip i hela mitt liv har velat ha en långhårig tax. Jag har ju världens finaste hund nu, men det vore roligt med ännu en, så kan de få sällskap av varandra också. Vore perfekt!