Är det bara jag som blir provocerad?

 
Förskolan slog larm efter att Ellen berättar att hon ”suger sin pappas kuk”. Pappan häktades på sannolika skäl för våldtäkt mot barn. Han nekar och två oberoende utredningar startas. En där polisen utreder om det går att bevisa något brott och en annan där socialtjänsten ska avgöra om Ellen behöver skydd. Polisutredningen läggs ner. Brott går ej att styrka. Socialtjänsten, vars uppdrag är något helt annat än en juridisk process, menar att Ellens säkerhet inte kan garanteras hos Pappan. Uppdrag granskning del 2. ←Länk.
 
Det här är verkligen en helt absurd granskning enligt mig, blir så fruktansvärt illa berörd när jag tittar på reportaget. Under 45 minuter får man höra pappans historia, hans ilska. Men är det verkligen pappan som borde vara huvudperson i berättelsen? Socialtjänstens uppdrag är att se till att barnens bästa är i fokus och barnens rätt. Det är aldrig föräldrarnas bästa eller föräldrarnas rätt som ska spela in. Vi vet inte vad socialtjänsten har som underlag kring sitt beslut, eftersom det är sekretessbelagda uppgifter. Dom har endast fokuserat på att smutskasta socialtjänsten och på pappans rätt att träffa sitt barn. Men föräldrar har ju egentligen ingen rätt till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar. 
 
Det är så usla argument också. Dom snackar om bevis och säger bl.a att barnet skulle ha sagt vid flera (Läs:Flera) tillfällen att pappan har utsatt henne för övergrepp för att hon hört någon använda samma ord. Att en 3 åring skulle berätta något som inte har inträffat vid ett flertal tillfällen, är inte logiskt överhuvutaget i mina ögon. Dessutom visade hon med kroppen hur hon gjorde. SJÄLVKLART ska det tas på allvar. Vad hon berättade tycker jag är det främsta beviset på att det faktiskt inträffat, inga andra bevis borde behövas. Barn borde alltid tas på allvar och lyssnas på, vad hade hänt om dagis bara hade viftat bort meninge och tänkt:"Det där har hon bara hört någonstans" 18 år av övergrepp? Bara för att det inte går att bevisa i en domstol betyder det inte att pappan är oskyldig.
 

Vi kan inte ha ett samhälle ”där vi går omkring och tror saker” säger en människa i programmet. Antingen finns det bevis för att pappan kan dömas eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen, så enkelt är det. Eller? Hur många barn har fått och får utstå fruktansvärda saker i hemmet bara för att det inte går att bevisa något? Det borde vara helt självklart att man ska se sånt här från barnets perspektiv och inte föräldrarnas, som är gjort i det här reportaget.

 

- Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger pappan i ett inspelat samtal. Jag säger: lek med tanken på att han har. Eller lek med tanken att en annan förälder har utsatt ett barn för övergrepp. Att det inte finns vittnen eller teknisk bevsning betyder inte att barnets berättelse är påhittad.
 
"I Sverige lever vi i ett rättsamhälle och här ska man betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad", säger Janne Josefsson inledningsvis. Men vems rättsäkerhet är det han syftar på? Barnets? Eller pappans? Jag hatar hur han ger pappan en offerroll. Jag tvivlar inte en sekund tror på barnet (eller mamman som senare trodde på sitt barns berättelse och fick ensam vårdnad) och är väldigt glad över att socialtjänsen har gjort sitt jobb i det här fallet, dvs skyddat barnet.
 
Jag hoppas iallafall att dom flesta tycker att barn ska lyssnas på & tas på allvar. Det finns allt för många fall där socialtjänsten inte gör någonting/inte lyssnar på barnen/inte tror dom (osv) där barn tvingas växa upp utan kärlek och trygghet, med en ständig rädsla för övergrepp av sina egna föräldrar. Den här 3 åringen behöver inte göra det, hon är skyddad nu. Vilket jag tycker b.la Janne Josefsson ska glädjas över, inte gnälla över att pappan inte får träffa sin dotter. Dvs, en 3 åring som har berättat om övergrepp som denna pappa har begått på henne... Det blir helt fel i min värld. 





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback