Andas. Andas. Andas. Andas. Andas.

                        
                 
 
Då är det inte så jätte långt kvar tills det drar ihop sig... Snart är det bara 2 veckor kvar till den riktiga uppkörningen. Med tanke på att jag knappt kunde backa runt ett hörn på förra körlektionen (I måndags) så känner jag mig lite orolig över hur det här ska gå imorgon, men det är väl bara att försöka göra  sitt bästa...
 
Nästa vecka har jag halkbanan också, det ska bli så himla skönt att få den gjord eftersom att den grejen känns väldigt jobbig. Jag blir så irriterad på alla som säger att "Det kommer bli kul!!!" NEEJ, det kommer verkligen inte bli kul... Jag hatar att mista kontrollen och det kan man minst sagt säga att jag kommer göra. →Hej, panik och dödsångest.

Ja, vad ska man säga... Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Det började redan igår när min mamma berättade att en städare som skulle komma imorgon... (?) Det skulle ta ca 3 timmar och det kändes inte så lockande att gå runt ute i flera timmar på morgonen. Och att sitta i soffan medan en främling gick runt och städa kändes inte heller som något lockande alternativ. Så jag kom på det briljanta idén att låsa in mig på mitt rum... Städaren skulle dyka upp vid sex tiden så då kunde jag sova vidare också, tänkte jag. Då låste jag alltså in mig på kvällen och tänkte gå upp vid nio, då städaren skulle ha försvunnit. Det började bra, jag vaknade först vid tio och hörde ingen städare. Då tog jag nyckeln och vred på nyckeln. Där började problemet...
 
→Det gick inte att öppna dörren. Det gick VERKLIGEN inte. Jag vred och vred, tillslut så pass att nyckeln gick av i låset. I såna lägen kan man ju inte annat än att skratta åt allt, det är så bisarrt: "varför händer det här MIG, NU?!!" Jag försökte verkligen att öppna med precis ALLT i rummet. Vilket ungefär bara var olika pennor. Jag försökte även sparka in dörren... Det gick inte. Jag brukar alltid ha mobil med mig, så det var ren otur att jag just idag (natt) glömt den.
 
Iallafall, timmarna gick och jag började bli allt mer desperat. Främst eftersom att jag hade en körlektion vid två, som jag verkligen kände att jag behövde gå på. Jag började då tänka tanken att försöka klättra ut genom fönstret, det är ca 3½ ner till balkongen. Band t.o.m ett lakan runt fönster pinnen i mitten. (nej, jag har inte alls tittat för mycket på prison break) Jag tog dock, efter många om och men beslutet att en körlektion inte är värt ett brutet ben.
 
När klockan hade passerat fyra så kändes det mer som att det handlade om att försöka överleva... Jag var så jäkla kissnödig (det värsta, började direkt när jag vaknat), törstig och hungrig. Klockan hann passera 17, tills mamma tillslut kom vid 17:20. Det var jobbigt nog inte över då... Klockan passerade även 18:00(här någonstans så började jag tappa hoppet och funderade allvarigt på att hoppa ut igenom fönstret) Någon halvtimme senare så fick hon äntligen upp låset med någon maskin, jag misstänker starkt att den skulle fungera väldigt bra om man vill bränna upp något eller någon, kanske sitt hus? Eller dotter? ↓se bild.
 
Men jag har iallafall lärt mig en del av det här:
  • Det GÅR att hålla sig en hel natt och dag (blir väl typ 20 timmar?) otroligt!
  • Lås aldrig en dörr. Åtminstone inte utan att ta med dig en kofot. (eller mobil)
Hm, ja okej det var inte så jätte mycket. Men nu känns det helt underbart att bara kunna gå ut och in genom dörren... Och tänk att vi får gå på toa NÄR vi vill? Det är otroligt. Jag undrar verkligen hur dom som varit kidnappade/instängda i flera år överlever det? Utan att bli tokig? Själv känner jag mig nära på traumatiserad efter bara ett dygn.
 
Nu ska jag gå på toa en extra gång inför natten, bara för att jag kan. Jag tänker INTE låsa.
 

Så sorgligt men fint gjort!


Det känns som det är dags att berätta nu.

 
Jag har ett missbruk↑. Det började för ett par år sedan när jag köpte mitt första paket tuggummin, jag fastnade direkt Jag får abstinens om jag inte tuggar konstant... En dålig dag kan jag tugga upp 2 paket på några få timmar, utan att överdriva. Det är alltså riktigt illa! Fast det är klart, man får väl vara glad att man inte fastnade för något dödligare... 
 
Men om jag ska vara riktigt ärlig så har jag mycket värre (Läs:dyrare) missbruk också. Bl.a att nätshoppa kläder. Det är min ångestdämpande medicin. Den fungerar dessvärre bara någon minut tills den ger svåra biverkningar. Jag kan oturligt nog inte sluta, jag är helt besatt... Jag har dock en känsla av att jag tar igen allt jag missat, då jag i princip hade samma kläder på mig varja dag 1-9:an. Skulle å andra sidan gärna vilja spara mer än jag gör... Dvs, inget.
 
Hur som helst, jag har även tänkt på att försöka få till en ny design... När jag var 15-17 år så hållde jag faktiskt på att koda bloggar dygnet runt, först gav jag bort gratis och sedan sålde jag designer efter önskemål för ca 50-100 kr styck. (kändes som minst tusen kronor då) Jag gillade det, när man är så inne i något som man måste vara när man kodar så glömmer man allt annat. Och när man väl lyckas få till något, som man försökt få till ett antal gånger så känns det jäkligt bra. Jag tror dock inte riktigt att jag har tid att göra något från grunden, så jag tar nog en gratis design som jag ändrar några små grejor på bara... För en perfektionist så tar det dessvärre också ett par timmar/dagar.
 
Jag tänkte byta designen samma dag som jag tar körkort, känns som en kul grej! Om det nu inte tar flera månader, då orkar jag inte. Men det SKA ta mindre än 3 veckor... Man kan alltid hoppas att det går vägen.

Lycka är att fly bort ifrån verkligheten.

           
                                                           Livet händer nu, man lever så snabbt.
Det händer ikväll, vi lever inatt.

Mellan himlen och jorden, den blinkande skogen.
Trummorna slår, dom rinner i blodet.
Lampor flammar upp som tändstickor. Människor, strömmar, drömmar, denna känslan är på en miljon.
Vi har alla slösat bort våra liv, men just ikväll har vi alla glömt bort det i en kort eufori.

 

Och rymden är stor och svart. Den slukar oss när som helst. Vi flyter ihop inatt, i luften och kärleken.

Vill aldrig landa, vill aldrig nånsin släppa leken, för lycka är att fly bort ifrån verkligheten.
Till en plats där världssamvete blir till världsligheter, trots att suger ur den här planeten, men dom får aldrig våra hjärtan eller fria viljor, tills dagen då rosorna drunknar under vita liljor.
Ska vi älska och fördriva denna tiden flyktigt, för jag lovar att vi lämnar detta livet lyckligt.

 

 

* jag vill inte somna ensam. låt mig dö med dom jag älskar… *

 

Och fulla av kärlek går vi tomma genom natten. Som tomma på caféen på flughafen strasse.
Ibland så undrar jag vart tiden försvann.
Jag är ledsen men det är enda livet jag kan. 


Hur sjukt får det lov att bli?

                    
 
                    
 
Vad ska man säga om det här? "Närmast påkörd vinner" -VAAA? Om man nu blir påkörd och ligger död där under bilen då? Förlorar man eller vinner man då? Har dom öht tänkt tanken att man kan dö i leken? Om -Har alla barn blivit självmordsbenägna?! Det här måste vara bland det sjukaste jag har hört... Att barnen inte har något roligare att syssla med är tragiskt, att dom inte förstår bättre är sorgligt. 13+ är trots allt inga småbarn.
 
Om jag får gissa så tycker dom förmodligen att dom är coola som vågar, byggda av järn. Dessvärre så är det ju inte riktigt så, om man blir påkörd i 50 km/h så har man nära 0% chans att överleva (Ja, jag börjar få koll på körkortsteorin nu ;) Går det riktigt illa så dör ju både ungen och människorna i bilen i den här sk dödsleken. Jag hoppas verkligen inte den här "leken" kommer spridas nu, då kommer man ju inte våga köra. -Tänk paniken om det kommer en unge flygande framför bilen. I mörkret också... Usch så hemskt och otroligt idiotiskt, hoppas nån tar ett allvarligt snack med barnen!

Just because it's black in the dark doesn't mean there's no color.


Du är bättre än du vet, mycket större än du vet men det klär dig att du tvivlar på din duglighet. /från kylan in i värmen -Lars winnerbäck

 
Jag har inte slutat blogga... Det är väl mer så att körkortet som jag försöker få ger mig sinnessjukt mycket ångest. Och jag känns egentligen inte att jag vill skriva så mycket mer om det nu, jag har tröttnat på allt och vill bara få det gjort för att sedan bara få skriva att jag har klarat det. Om drygt 3 veckor så har jag teorin+uppkörningen. Fan vilken ångest om jag inte klarar någon av dom... Jag tänker dumt nog att jag inte kommer klara proven, vilket om möjligt ger mer ångest. Det är ändå ca 50% som kuggar första gången och jag är verkligen inte en av dom bästa på att köra bil. (Iallafall inte nu) Om man sen är väldigt nervös också, vilket jag lär vara, så känns det svårt att undvika att göra misstag.
 
Hur som helst, som jag misstänkte så fick jag inte göra lilla uppkörningen den här veckan. Men det var väl lika bra, man ska ju vara redo då. Istället har jag kört 3 lektioner den här veckan(!) Herregud, man tycker ju att jag borde vara tillräckligt bra nu men neeej... Det var lite svårare än jag hade föreställt mig det här med att köra bil. Men andra lektionen gick ändå ganska bra, blev nästan förvånad. Jag var så övertgad om att jag skulle misslyckas när läraren sa "Nu vill jag vända" Men jag lyckades vända. Jag får dessvärre PANIK varje gång läraren säger åt mig att hitta någonstans att vända. Hoppas veeeerkligen inte något sånt kommer på provet. -Tänk om man inte hittar någonstans att vända/missar alla möjliga ställen? Bara fortsätter köra och inspektören bara sitter & stirrar irriterat? Min mardröm.
 
Mina mardrömmar om bilkörning får gärna också sluta existera nu... Igår natt körde jag på en väldigt krokig väg, jag såg knappt vägen så jag styrde där jag trodde vägen var. Bilen hoppade liksom på vägen, den flög nästan. Plötsligt var jag (och min mamma som skrek helt hjärtskärande) på väg rakt mot en skog, flygande över så vi bara såg topparna på träden. Det är en märklig känsla det där, när man vet att man kommer dö om någon sekund. Så jäkla hemsk känsla. Som tur var vaknade jag innan dödskraschen... Hoppas jag aldrig behöver uppleva något liknande i verkligheten!

The darkness inside you can make you feel so small.

 
 
You with the sad eyes
Don't be discouraged
Oh I realize
It's hard to take courage

In a world full of people
You can lose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small

But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you

Show me a smile then
Don't be unhappy
Can't remember when
I last saw you laughing

If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there

So don't be afraid to let them show
Your true colors
true colors, true colors
Are beautiful
like a rainbow

Varför slutar det ALLTID så här?

 
 
 
Jag som bara tänkte köpa schampo till min hund (oklart varför jag fick det måste ha begäret, vi har redan ett)... Det blev ett väldigt dyrt schampo. Nu såg jag också att det råkade bli två "Tandvårds set med tandkräm" (varför köpte jag ens det?) Det var ju veeeerkligen nödvändigt... Någon som vill ha? Det är köttsmak på tandkrämen ;) 

Det finns så mycket jag vill skriva om.

 
 
Så det slutar alltid med att jag inte skriver någonting alls tillslut... Men idag lyckades jag iallafall få hjälp att komma in på den nya kursen och den ser väl ganska okej ut, alltid något!
 
Vad som däremot känns väldigt jobbigt är att det har snöat inatt (Ja, REDAN) Jag har inget emot snö, men eftersom att jag förhoppningsvis ska ta körkort INNAN vintern så känns det ganska panikartat... Det lär sluta i katastrof om jag ska försöka köra upp när det är vinterväglag, jag tror fakiskt inte ens jag vill köra på vintern. (även om jag förmodligen kommer köra lite om lyckats ta körkortet) Det är bara att hoppas att snön smälter bort och håller sig borta några veckor.

Ge ingen tid för ånger, det blir bra vad som än kommer.

Som en pistol
Det finns alltid nåt äkta att hålla fast vid
Som en tick-tickande bomb inuti
Håll det hårt och släpp det aldrig
Som sår i dina ögon

Du kan bara se då och då med dem
Ge ingen tid till ånger
Det blir bra vad som än kommer

Vinka åt nån jag trodde jag kände
Men var var vi? Just det, det där bandet
Nej de rostade inte
Nej de bara brände ut en
Ett år går fort mellan höghusen
Men det kommer gå fint om du hänger med

Hem är gatorna du blöder på var du än befinner dig
Gå ut och dra in luften
I paradiset eller rännstenen

/Håkan hellström -pistol. Lyssna!

Jag lever.

 
Det kunde man aldrig tro! Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Det kändes så, speciellt när jag skulle köra om stora lastbilar som vingla samtidigt som läraren hetsa -"FORTARE, GAASA, DET ÄR 120 här!!!" Men jag överlevde. Det gick väl ganska okej också, även om jag inte riktigt känner att körskoleläraren passar mig så bra. Jag fick iallafall godkänt på motorväg, men jag tycker det känns lite som ett självmordsförsök att åka in på infarten, bilarna kommer så sjukt fort. Jag är även ganska stressad, eftersom att jag har rätt mycket kvar att klara och sen har ingen ens gått igenom säkerhetskontrollen. Jag har liksom lilla uppkörningen nästa vecka, men förmodligen blir det uppskjutet igen. Orkar inte, har inte råd, vill bara få det där jäkla körkortet NU... Samtidigt så vill jag såklart känna att jag kan allt någorlunda bra.
 
Jag måste bara berätta om början på körlektionen idag också, det var så himla misslyckat... Jag skulle svänga in till Göteborg, såg ingen pil så jag körde rak fram i rondellen men efter ett tag utbrister läraren -"Ville du inte åka mot Göteborg?" Så nej, jag skulle tydligen ha svängt höger. Efter några minuter säger läraren istället att jag ska svänga till centrum. Jag lyckades missa skylten, får då vända runt för att komma tillbaka igen. När vi kommer till rondellen igen så säger hon istället att jag ska svänga vänster... Tror ni inte att jag svänger HÖGER då? Ibland undrar man verkligen -Vad är det för fel på mig? Blir minst sagt förvirrad ibland. Som tur var gick det lite bättre med just höger/vänster och skyltarna resten av lektionen men guuud vad jobbigt allt vart där →ville bara försvinna under bilen, ner i marken.

"Vanligt med olyckor på motorväg?"

Ja, jag har dödsångest och försöker lugna mig inför körlektionen genom att googla... Det går inte jätte bra. Jag är (extra) nervös eftersom att jag förmodligen ska börja köra på motorväg den här veckan. Jag har kört där en gång tidigare hemma. Det känns så läskigt att åka så pass fort, speciellt när det är smal väg med staket. Jag är rädd för att råka köra in i staketet och skapa en seriekrock+ att inte hinna bromsa tillräckligt innan svängen vid avfarten. Även vid infarten, att inte komma ut där eller köra på en bil, eller att en bil råkar köra på mig. Om jag råkar göra något tokigt så hinner ju knappast körskoleläraren rädda upp det eftersom det är så hög hastighet. Då dör vi ju båda, i värsta fall.
 
Dessutom ska jag ha en ny körskolelärare. Eller inte riktigt, jag hade henne på första körslektionen+ riskettan. Men det skulle nog vara bättre om hon var helt ny för mig, kunde jag iallafall intala mig själv om att det "kommer gå bra". Jag kan inte riktigt avgöra om jag är mest rädd för henne eller motorvägen... Det känns inte så lovande.
 
Men bara jag, körskoleläraren+alla omkring mig överlever och jag inte bryter ihop under körlektionen så är jag nöjd. (Det lär jag förmodligen inte vara men just nu känns det som mitt mål)

Kan någon själ begripa vem man kan visa sitt innersta inre.

Kan någon själ begripa
vem man kan visa sitt innersta inre
utan att vara en förlorare för det
 
 Kan någon själ begripa
hur man vet vem som kan ta en som man är,
vem kan man visa sitt innersta inre
 
Sluter mina ögon och låtsas
Låtsas, att jag inte vet hur ensam jag är.
 
/Lisa Ekdahl -kan något själ begripa.

Empatin för djur är hög.

                         
                          
                       
                         
 
 
"Polisen i Nyköping rekommenderade honom istället att återvända till E4:an och släppa ut taxen på samma ställe där han hittade henne. De sa att jag hade begått ett lagbrott. Tydligen får man inte plocka upp en hund i arbete."
 
VAAAA? Så om man ser en utmattad polis på motorvägen så ska man bara åka förbi? Ev köra rakt över polisen? Om dom nu är i arbete för då får man tydligen inte hjälpa till, då ska man låta dom dö en plågsam död under en bil... Ibland undrar man ju hur folk tänker (eller inte tänker) tur att någon i alla fall hjälpte taxen.

Nu röstar vi på Jens, Okej?

 
Jag har dessvärre inte riktigt råd att rösta, men jag hoppas att Jens blir kvar ett tag till!

Ge mig nåt som tar mig någonstans

                         
             
             
 
Kom, kom atombomb
Om vi nån gång, nånsin blir som dom
Känns som om alla är äldre nu och ser efter varann
Dom har gått för att leva sina liv
Och gud vet att jag måste leva mitt

Jag står i vasaparken
Ser pojkar och flickor gå igenom kärlekslunden
 Jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden
om jag kunde

Alla är äldre nu och ser efter varann
Dom har molnen i famnen
Men du skriver ord som mord i handen

Kom, kom armageddon
Om vi nån gång, nånsin blir som dom.

Det ser lovande ut det här.

           
 
På måndag börjar jag på en ny distansskola och det känns redan omöjligt... Jag kommer inte ens in på hemsidan. Något säger mig att det inte kommer gå på måndag heller. Jag har skickat efter nytt lösenord minst 30 gånger. Jag har även skickat ett antal desperata mejl och frågat vad jag ska göra (i väldigt god tid då jag helst vill logga in och kolla runt/beställa böcker, osv 1 veckan innan) Tillslut fick jag svar, 2 veckor senare... Svaret var ett nytt lösenord. Även om jag skrev att jag skickat efter ett flertal nya lösenord -DET GÅR INTE. Det är så frustrerande när det tar sån tid att få hjälp. OM jag får ett svar på mitt senaste hjälp-mig-mejl så lär det väl dröja ytterligare 2 veckor... Det går bara inte.
 
Måste faktiskt hinna köpa böcker också (vilket å andra sidan redan är försent) Varför kan det inte bara fungera? Jag har som inte råd att hoppa av ännu en kurs. Får ångest inför nästa år också, då måste jag få klart sv 2, 3. + en del andra kurser för att få ihop poäng men svenskan ger mig extra ångest... Dels för att kurserna är obligatoriska (Dvs, måste klara av dom) men även för att jag hoppade av svenska 2 på den distansskola jag går på nu, eftersom att uppgifterna såg omöjligt ut +att dom hade blandat in historia i allt, inte alls min grej. Och så måste jag på något sätt klara matte 2, jag som är så värdelös på matte. Orkar inte med siffror. Det är verkligen ett mysterium hur jag lyckades klara matte A.
 
Men det känns inte riktigt nödvändigt att börja tänka på nästa års problem redan nu... Det blir nog lättare om man åtminstone tar 1 år i taget, men det är lätt att börja tänka för långt och gräva ner sig i problem som inte ens existerar än. Hur som helst, nån som kan det här med att hacka hemsidor? Det känns lite som mitt enda alternativ just nu. 

Hon har levt i skugga och trippat fram igenom livet på tå.

 
     
      
Hon har levt i skugga och trippat fram igenom livet på tå
så länge att hon vant sig och helt glömt bort hur fel det är
Hon tror ingen ser
 
Men jag har sett dig, nu är du allt jag kan se
Hon bär förstora kläder för hon har fått för sig att hon är ful
men inga kläder i världen kan nånsin dölja ett hjärta som ditt

hon tror att ingens ser
men jag har sett dig, nu är du allt jag kan se
hon roas av enkla saker
saker som ingen annan tycks se

om hon tror hon är ensam kan man ibland fånga henne le
hon tror ingen ser
men jag har sett dig, nu är du allt jag kan se.
 
/"hon tror ingen ser"  av Lasse lindh, den fanns tyvärr inte på youtube.

Den värsta körlektionen hittills.

 
            
 
Jag sätter mig i körskolans bil, först går det rätt bra. Men plötsligt så dyker ett cyklande barn upp framför bilen. Allt gick så otroligt snabbt, jag hann inte se vart ungen tog vägen... Fick panik och började instinktivt backa bakåt. FORT -För fort. Jag försöker då bromsa, men jag kunde av någon anledning inte få stopp på bilen. Körskoleläraren såg helt oberörd ut. Jag säger att bromsen inte fungerar, hon testar då sina och upptäcker att inte heller dom fungerar. (Det finns ju pedaler på båda sidorna) Hon var fortfarande obegripligt lugn, hon bara tittar på mig som att jag vore helt sinnessjuk. Sedan stod jag plötsligt i duschen och allt mitt hår började falla av... Därefter så vaknade jag upp i min säng.
 
Ja, som ni nog förstår vid det här laget så drömde jag bara... Vilken jäkla tur va? Jag hatar att jag minns mina (mar)drömmar så tydligt, dom känns så verkliga. Samtidigt så är det lite fascinerande med drömmar, även om jag hellre skulle vilja vara utan dom. Tillbaka till verkligheten -Den riktiga körlektionen gick inte heller så bra... Jag kör ganska sent och då är det vääääldigt många bilar ute, vilket betyder att jag blir stressad och allt går åt helvete. Fasen också, men nu ska jag tänka positivt →Det KUNDE ha gått som i min dröm. Om man jämför med den så gick det ju faktiskt helt okej. 

Det är många fiskar, elefanter och sälar som ska ta sig upp för trädet i skolan.

          
Det är så sorgligt att skolan är uppbyggd på det sättat att bara vissa passar in i den... Resten tvingas växa upp med tron att dom är dumma i huvudet, fel, annorlunda(på ett negativt sätt). Vilket i många fall säkert sätter spår resten av livet. Det är så otroligt fel. Jag förstår inte varför det ska behöva vara på det sättet, så svårt borde det väl inte vara att förstå att alla människor är olika? Det går ju faktiskt att göra något på fler sätt än ett.
 
Något av det viktigaste som jag tycker man ska lära/visa barn är just det att alla är olika och det är OKEJ. Alla är lika viktiga- Ingen kan vara fel. Jag tror att det i mitt fall, under min egen skolgång hade betytt vääääldigt mycket om någon bara hade tänkt lite utanför den där boxen. Och inte minst om någon hade sett mig, kanske visat lite omtanke. Som lärare, som vuxen. Tyvärr så var det ingen som gjorde det och ja, här står jag idag. Min blogg heter "Beefearless" Det säger rätt mycket. Nu ska jag inte skylla allt på skolan men det går inte att komma ifrån att det är mycket på grund av den som jag står där jag står idag... Inte bara med tanke på betygen utan även rent psykiskt.
 
Jag vet att många har upplevt och upplever det samma, vilket verkligen inte är okej. Det är ingen tvekan om att det behövs stora förändringar inom skolan... Tragiskt att det inte händer något, man tycker ju att skolan borde prioriteras.

Inte alls söndagsångest.

 
 
Bara lite... Därför köpte jag godis (Jaa, det hjälper faktiskt) Det var så himla längesen som jag åt bilar så det blir nästan nostalgi att äta, så himla gott. Hur som helst, jag tänkte titta på "Flickan från Ovan" nu på netflix, jag såg den när filmen var på bio (2009, då måste jag ha varit typ 16 år) och då tyckte jag om den.
 
Jag minns den som lite magiskt (miljöerna alltså) och den var också väldigt tragisk och sorglig men jag gillade den som sagt då... Får se om jag gör det fortfarande, blir ju lite annat på bio också!

Det är rädslan som tynger. Och jag vet att det är svårt men vi ska klara det ändå.

 

              
                 

För du och jag. Fan, vi måste våga hoppas

Vi måste våga drömma

 

Det finns så många själar I världen som inte brinner

Och jag vill bara se lågor stora som vågor utan hinder

För många människor har förlorat hoppet idag

Somliga har, somliga får, somliga tar

 

Så tänk på alla du möter, alla du ser

Där alla du dömer kanske står för något mer

Så jag ber för fler som vågar stå för det

som de drömmer om, hoppas och lever för

 

För många bär en mask och gömmer sig bakom en mur

där skammen och skulden håller oss fången I en bur

Jag vill se frihet hos de som faktiskt är fria,

där inga tunna gränser begränsar de som är fångna

 

Jag vill se personer med passioner och visioner

och människor som brinner och vinner förtroenden.

Som vågar hoppas och vågar möta sin framtid

 

Det är rädslan som tynger och jag vet att det är svårt

Vi ska klara det ändå

Vi måste våga, måste vakna, vi måste kasta oss ut nu

För att ta oss tillbaka

Vi måste våga

 


Haha, tänk att väder kan vara så roligt!

 

Sådan matte sådan hund.

 
Min hund är lite speciell... När hon var 8 veckor så kunde hon hoppa upp i min säng utan problem, även om hon inte var större än ett knappnålshuvud (ungefär). Nu 5 år senare och betydligt större (vilket å andra sidan inte är så stort med tanke på utgångspunkten) så sätter hon tassarna på sängkanten och gnäller →hon vill att jag ska lyfta upp henne. Vilket jag också brukar göra, hon är så himla gosig. En riktig nalle. Och jag skulle förmodligen ha gjort det samma som hund... Varför göra det svårare för sig än nödvändigt liksom? Det är ju jobbigt att hoppa, lättare att bli bären, speciellt om man är trött. Även om hon ibland får gnälla läääääänge innan någon (jag) vaknar.
 
Tur att jag fick en sån lat hund, skulle nog aldrig ha orkat med en som ville gå ut tidigt på morgonen. Min vovve vill helst sova hela dagen, precis som jag... Men ut måste dom ju, vilket är bra, annars skulle man väl knappt röra på sig. Vill gärna ha en till hund, kan dom ju leka också. Blir nog en långhårig tax då, har alltid varit lite besatt av taxar. Jag hoppas att jag får chansen (har pengar, tid osv) i början av nästa år eller kanske i slutet av det här året? Man kan alltid drömma.

Är det bara jag eller känner ni också att ni fick djävulen över?

  
            
 
Jag överlevde, nu har jag gjort allt det jobbiga för den här veckan... (körlektionerna) Nu måste jag bara plugga ikapp också, kommit efter vilket alltid gör mig sinnessjukt stressad men jag hoppas att det kan gå ihop ändå. Om drygt 2 veckor börjar nästa kurs, går så snabbt, känns som jag knappt hunnit börja med en kurs innan nästa startar. Men jag gör ju kurserna på 5 veckor så det är klart att det blir lite mycket, samtidigt är det skönt att det går framåt. Inte som när jag gick i skolan och fick gå kurserna i 3 år... Herregud, vad onödiga dom 3 åren var (egentligen även högstadiet, blir 6 år) blev så osäker på grund av den tiden också. Jag skulle kunna ha kommit så mycket längre, både i studierna och med mig själv om jag helt hoppat över dom åren, kanske legat under en sten istället? neeej, jag är inte bitter... Absolut inte.
 
Det har hänt så mycket hemskt den här veckan också, man blir ju helt känslomässigt utmattad. Jag täker främst på alla våldtäkter, speciellt mot barnet i fängelset och den (dom) där det var 6 stycken(!!) som gick på en 15 åring. Jag vill bara dö (eller döda någon, gärna någon av förövarna) när jag läser att alla killarna som gjorde detta blev friade, inte får något straff alls. Vad i helvete lever vi i för värld? Det är verkligen förjävligt, oförstårligt och fel. Jag tycker att alla ska skriva på för att protestera→ här. Om inte annat så visar det att många trots allt står på tjejens sida, jag tror det är viktigt.
 
Vad som hållt mig levande dom här 3 dagarna är vetskapen om att Melissa Horn släpper ett nytt album, alla låtar finns nu på spotify... Jag gillar verkligen hennes röst/låtar, ska lyssna resten av kvällen/natten!

Men åhhhh neeeej....

 
Det här är så typiskt så jag orkar inte... Nora som man fick höra i dokumänteren "den fastspända flickan" som ni kanske hört talas om, den blev väldigt uppmärksammad. En jätte stark berättelse som man verkligen blir berörd av. Man inser då (om man mot förmodan inte gjort det tidigare) vilka vidriga människor det finns. Men iallafall, hon kommer HIT(!!!!) Och berättar sin historia. MEN jag har en körlektion precis då så jag kan inte gå. Åhhh... ångest, jag skulle så gärna vilja se/höra henne berätta. Även Caroline Engvall, författaren till bl.a boken "14 år & till salu" skulle ha varit där, jag skulle gärna ha velat höra henne också... Jag som inte ens brukar ha körlektioner på onsdagar, sån himla otur så jag dööööör.
 
Men det är iallafall fullbokat så det skulle ändå inte ha gått, å andra sidan så hade jag bokat direkt om det inte vore för körlektionen så den tanken fungerar inte riktigt som tröst... Så sjukt besviken, blev så glad när jag insåg att det var hon som skulle komma hit sen bara NEEEEEEEEEJ, skjut mig nu. /var bara tvungen att skriva av mig min ångest.