Min nya hobby -uppfostra & trösta barn på instagram

             
                    
 
Det känns dessvärre lite som att det har blivit min hobby... Jag önska att jag inte behövde ha den, men jag klarar inte av att bara bläddra förbi utan att åtminstone ha försökt visa att jag ser & bryr mig när någon blir utsatt. Vill verkligen tro att dom flesta känner så men det verkar onekligen lite dåligt med medmänskligheten ibland. Nu tror jag inte att det jag skriver gör en jätte stor skillnad, men jag tror ändå att det gör en liten skillnad för just den individen som får ett antal människor emot sig att känna att någon, eller ett par stycken står bakom denna. 10 åringen som jag skrev det där till hade skrivit provocerande kommentarer till en kändisbild. Alltså, en bild som en kändis tagit. Vilket betyder flera miljoner följare, vilket i sin tur betyder hundratals hatiska kommentarer. I det här fallet till 10 åringen. På ett sätt så blir jag inte förvånad men jag förstår samtidigt inte hur man kan bli så upprörd över vad en 10 åring skriver. Jag kan inte förstå den ilskan. Det var så tydligt att hon skrev det hon gjorde för att söka uppmärksamhet -på fel sätt- Inte mådde bra. "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst" -Är ett väldigt bra ordspråk i det här sammanhanget. 
 
Efter många hatiska kommentarer så skrev tjejen "titta på min senaste bild" Då hade hon lagt ut en bild på sig själv och skrivit "Jag ska ta mitt liv" ...Kommentarerna hon fick löd:Du är så jävla ful/Mår illa/Attentionhore" osv, osv. Nu, några dagar efter så får hon fortfarande spydiga och elaka kommentarer. Det vidrigaste är att det inte bara är från barn utan även vuxna. Det är hemskt och jag blir så uppgiven, skulle bara vilja stänga ner alla sociala medier när jag ser sånt här. Den enda lösningen jag kan se för att rädda barn från kränkningar på sociala medier är att föräldrarna börjar hålla lite mer koll på vad deras barn gör, instagram är inte så himla oskyldigt som det är väldigt lätt att tro vid första ögonkastet.
 
Jag förstår absolut att det är svårt att hålla 100% koll men att ibland kolla igenom vad ens barn gör tycker jag man bör försöka göra. Om barn under 12 år absolut vill ha instagram så tycker jag att man som förälder ska se till att dom bara följer vänner/har privat instagram, så att dom inte kastas in i en värld som dom är långt ifrån mogna att möta. 

Vi är så lika, jag och Puh...

 
 
 
                  
                 

Ibland måste man gå utanför sin trygghets cirkel för att den ska kunna bli större

 
 
Då var det gjort. Jag tror att det gick bra, bättre än förra gången så jag har bestämt mig för att vara nöjd. Vad som dock kändes lite jobbigt var att läraren sa att jag inte behövde göra en skype-redovisning i nästa kurs jag hade med henne... Det var innan redovsningen hon sa det som tur var, annars skulle det ha känts sämre. Läraren menade såklart inget illa, utan såg väl att jag var nervös sist och ville vara snäll. Men dåligt självförtroende som man har så blev jag lite låg när hon sa så. Det känns som att hon säger åt mig att jag inte klarar av det, att jag inte kan. Det känns samtidigt vääääldigt skönt att slippa en redovisning men jag är så himla trött på att bli särbehandlad efter åren i gymnasiet. Jag känner mig så värdelös när jag blir det. Jag vill klara av saker även om det känns jobbigt. Vill känna att jag kan göra det. Men det krävs ju träning, man kan inte vara bra på något man aldrigt får chansen att träna på.
 
Jag överanalyserar förmodligen allt nu, sån är jag (tyvärr) Den läraren kanske brukar säga så till många, jag kan väl knappast vara den enda som tycker det är jobbigt att redovisa. Det är iaf skönt att kursen är slut nu, det går framåt!

Den mest hatade personen bland distansstudenter...

 
"Grundat IT-företaget Skype" Det är med andra ord hans fel att jag har ångest just nu... Nämen. Det skulle bara vara skönt om inte skype fanns just nu. Jag har försökt att förtränga att jag ska redovisa imorgon, jag har verkligen försökt att inte förstora upp det i mitt huvud. Det är ju egentligen ingen stor grej alls, jag hatar att jag blir nervös ändå. Sist så lärde jag mig allt utantill, jag blev dock så nervös att jag ändå läste ifrån pappret så den här gången ger jag upp det. Jag har bara läst igenom texten några gånger. Orkar inte riktigt lägga energi på att försöka göra det perfekt eftersom att det ändå inte kommer bli det. Bara jag läser upp texten utan att komma av mig/läsa för snabbt så blir jag -helt okej- nöjd.
 
Det är åtminstone vad jag vill bli. Är så himla lätt att man lägger för höga krav på sig själv så man alltid känner att man har misslyckats, och aldrig får känslan av att det man gjort duger. Jag är en sån människa, men jag ska försöka att vara nöjd nu oavsett hur det går imorgon -Just för att jag ändå gör det trots att jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt.

The only failure is never to try -Passenger

 
 
 
Jag har blivit lite besatt av honom, eller rättare sagt hans låtar. Älskar musiken i låtarna, magiskt på något sätt. Rösten är det ju inte heller något fel... stäng in mig i en källare med hans låtar i 1 år och jag överlever! (iaf psykiskt)

Människor med stora hjärtan= ♥

 
Jag älskar verkligen hans röst. En genom go människa verkar han vara också... Läs. Han ska alltså komma och sjunga för tjejen, och har även hjälp till att fixa presenter till både henne och andra på barnsjukhuset.
 
Fuck cancer. Det är så otroligt fel, orättvist och sorgligt att någon ska behöva drabbas. Ingen ska behöva gå igenom den smärtan som det innebär -både fysiskt och psykiskt- speciellt inte barn. Men det är människor som honom, med stora hjärtan som gör att dom som är sjuka eller mår dåligt får krafter att fortsätta kämpa. Den här lilla tjejen kommer bli så glad, så man ler ju själv när man tänker på det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon vinner kampen mot cancern.

Maskrosbarn -Förebilder.

Maskrosbarn%20kr%C3%A4ver%20barnanpassning%20av%20socialtj%C3%A4nsten

Skype samtal på fredag. Skjut mig.

 
...eller håll tummarna för att jag inte blir så nervös att jag pratar för fort, kommer av mig eller blir handlingsförlamad. Jag har försökt att korta ner texten jag ska redovisa så mycket som möjligt men den blev ändå längre än min förra och den kändes lång att läsa upp, vilket ledde till att jag pratade för fort då allt jag tänker på i stunden är att komma ur situationen så fort som möjligt. Vill få det gjort, och bevisa för mig själv att jag kan samtidigt som jag just nu bara vill ge upp. Av den anledning att även om jag klarar just det här momentet så kommer jag inte kunna slappna av, eftersom att nästa kurs börjar efter helgen och då är det ett skype samtal redan första veckan. Sen efter den kursen (5 veckor) så ska jag plugga svenska 2 och den kursen verkar omänskligt svår & tråkig (alla texter man ska krångla med handlar om historia, något som jag är heeelt ointresserad av). Så det lär gå trögt. Jag går ju kurser som är ett år till en termin långa på drygt 1 månad så det blir ganska stressigt. Men förhoppningsvis så fixar jag det på något sätt, i värsta fall så får jag skjuta upp svenskan & göra någon lättare kurs först eftersom att jag samtidigt ska övningsköra/plugga till körkortet.
 
Men nu ska jag inte gräva ner mig i allt, måste försöka ta en uppgift i taget och inte tänka så mycket framåt i det här, blir bara ångestfyllt. Det är bara att tagga(Läs:försöka intala mig själv att jag kommer överleva) redovisningen på fredag.

Skämtar dom med oss?

 
 
 
Det är väldigt lite som förvånar mig, man har hört så mycket men att dom som jobbar på kvinnojour inte känner till att dom har anmälningsskyldighet låter för mig helt otroligt. Jag trodde att i princip alla visste om skyldigheten att anmäla när man misstänker att barn far illa. Borde inte behövas en lag, känns som det är sunt förnuft att lägga sig i när det gäller barn som kanske far väldigt illa. Att sen inte ens dom som jobbar med bland annat just barn som far illa inte vet om det är lite skrämmande... Dom flesta som jobbar där har förmodligen gått socionomutbildningen, där måste det vara mer eller mindre omöjligt att missa den punkten. Jag tvivlar faktiskt ganska starkt på att det är sant, jag tror snarare att dom låtit bli att anmäla av andra anledning. Tex att kvinnorna inte vill blanda in myndigheterna på grund av rädsla.
 
Jag förstår att det är en svårt sits dom är i, när dom vill lyssna på kvinnorna som vänder sig dit och få dom att känna sig trygga, men samtidigt måste dom -och har skyldighet- att tänka på barnens bästa. Nu spekulerar jag ju bara, men jag har väldigt svårt att tänka mig att ingen på kvinnojouren kände till anmälningsplikten.

Jag är inte ensam.

 
 
Jag vet, nu säger jag emot mig själv... Men när jag börjar tänka efter så är jag inte ensam, trots att jag saknar vänner. Det för att jag har en syster som jag vet alltid finns där bredvid. Jag tror att ensamhet mer är en känsla än mängden vänner man har, även om såklart risken att känna sig ensam ökar om man bokstavligen är helt ensam. Men det kan likaväl vara tvärt om, om man inte känner att man kan prata med någon. (Ja, jag leker lite hobbypsykolog nu) När jag läser mitt inlägg som jag skrev för ett par dagar sedan om ensamhet så låter det precis som att jag är världens ensammaste människa... Det kan absolut kännas så ibland, men det är egentligen inte speciellt ofta som jag känner mig ensam. Tror mer att det handlar om att jag känner mig annorlunda/utanför på grund av att jag i andras ögon är ensam. Viljan att vara "normal"/passa in finns alltid där. Jag vet att jag inte är så himla annorlunda men det är ändå så det känns, som att jag inte passar in någonstans. Det är precis som att jag har intalat mig själv att jag är lite sämre än alla andra. Jag vet att det inte finns någon sanning i det men den känslan bär jag ändå alltid med mig. Vad det beror på har säker något att göra med att jag sålänge känt mig osynlig och inte lika viktig och betydelsefull som "alla andra". 
 
Jag jämför mig mycket med andra, jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Jag får ofta en känsla av att alla andra är så himla mycket lyckligare... Med sina vänner, resor och allt det jag inte har i mitt liv just nu. Vi (många av oss) strävar efter något som jag inte ens tror existerar. Vilket är livet man tror många andra har, utan några problem, utan ångest och längtan efter något mer. Ibland har man en tendens att bara se det man saknar och längtar efter istället för det man faktiskt har. Jag har en känsla av att min jakt efter vänner på nätet inte har så mycket att göra med att jag känner mig ensam, för det gör jag som sagt inte så ofta. Samtidigt så känns det som något saknas i mitt liv, som att jag väntar och längtar efter något. Men förhoppningsvis kommer det tomma hålet fyllas i framtiden. Kanske av vänner eller något annat, kanske en blandning av mycket. Jag tror att livet kommer bli lättare, om jag bara bygger upp min självkänsla och vågar lite mer. Att jag inte har vänner när jag knappt går utanför dörren -och när jag väl gör det gör allt för att inte träffa eller möta någon- är ju faktiskt inte så jätte konstigt. Man får aldrig sluta hoppas och tappa den där tron man trots allt har på sig själv... Vi är så mycket modigare och kan så mycket mer än vi (och kanske tyvärr även andra) har intalat oss om!
 
Nu känns det som inlägget bara blev förvirrande och flummigt, jag kanske ska sluta skriva på natten... Men jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag försöker förklara. Det är svårt att beskriva känslor.

We're all wonderful, wonderful people, so when did we all get so fearful?


Glad midsommar!

 
Ibland är det bra med sociala medier, så man vet när dom olika högtiderna är. Jag vet inte om ni har bättre koll, själv insåg jag att det var midsommar först för någon timmar sedan. Men det är bra, då får man anledning att äta lite extra ;)
 
Den som råkar klicka sig in på min blogg för första gången nu måste tro att jag har någon slags mat-och bak blogg, förvirringen måste bli total när man sedan läser beskrivningen... Men det är liksom ganska ofta jag roar mig med att laga mat/baka -äta. Igår fick jag en idé om att jag skulle göra jordgubbstårta (vissa idéer man får är verkligen bra!) Jag tänkte först köpa bottnar men blev lite överengagerad/googla recept och så gjorde jag botten ändå, lät så himla enkelt och var det faktiskt också. Lite svårt att skära itur den i 3 bitar men det blev helt okej tillslut.. Den blev jätte god, synd att man inte kan bjuda genom datorn! Men ni kan alltid baka en egen, använde det här receptet på botten, och sen fyllde jag den bara med jordgubbssylt/vaniljsås/grädde och massor av jordgubbar! (2 liter)

Vegetarisk lasagne

 
Andra gången jag gör det nu, är jätte gott och faktiskt också jätte lätt att göra! Om någon skulle vilja testa det så kommer receptet här... Du behöver: spenat, broccoli(färsk eller fryst) fetaost, champinjoner, en burk krossade tomater, bechamelsås (jag köper färdig) morötter(glömde det den här gången) lök, riven gratängost, massa kryddor (tex. chilli, salt, peppar, basilika, oregano) Lasagneplattor.
 

Börja med att göra en vanlig tomatsås i en kastrull som du kryddar ordentligt. Sätt på ugnen (cirka 200 grader). Stek champinjoner ihop med övriga grönsaker, hacka i bitar.  Lägg lasagneplattor i botten av en ugnsplåt. Sedan varvar du bara tomatsåsen, grönsakerna, osten, smulad fetaost, bechamelsås och lasagneplattor. Ett tips är att inte ta så många lager med lasagneplattor för att få det krämigt, tre lager räcker. Avsluta allt med mycket bechamelsås och ost på toppen. Sätt in i ugnen tills de översta plattorna fått en krispig yta (tar ca 30-40 minuter). Klart!


Idag ska jag göra det där som jag skulle ha gjort igår, som jag sköt upp i måndags

 
Jag har inte pluggat alls den här veckan... Inte så duktigt av mig, måste verkligen komma igång mer med körkortsteorin. Men det känns som jag kan allt, förutom det som jag inte kan och det verkar vara omöjlig att få in i min hjärna. Det gäller väl att ha lite tur på provet så man får frågorna man kan. Nu är väl dock kanske inte just tur någon jag brukar ha, så jag måste nog försöka få in det mesta av det. Måste även börja med min näst-sista uppgiften i kursen... Tar emot lite eftersom att nästa uppgift är den i skype, men det är väl egentligen bättre att bara få det gjort än att sitta och ha ångest över den. Skulle onekligen underlätta lite om jag visste vad jag skulle redovisa om, förstår verkligen inte den uppgiften men det är väl bara att försöka få ihop något och hoppas att det är vad läraren tänkt sig... Prestationsångest.
 
Mitt i allt har jag hittat en jätte bra serie som jag blivit helt besatt av... Inte direkt rätt tidpunkt. Den finns på Filmnet och heter "the guardian" Den handlar i korta drag om advokater som förespråkar barn vid rättshjälp. Typiskt en sån serie som jag fastnar för! Nej, nu ska jag börja plugga... Ska bara titta på ett till avsnitt först. Sen måste jag börja!

Då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut


Jag har varit så ensam så länge nu att jag byggt en skyhög mur runt mitt hjärta så att ingen någonsin ska få komma in.

 
Senaste dagarna så har jag känt mig ganska uppgiven... Varför tänkte jag försöka berätta.
 
Det är ganska exakt 1 år sedan jag slutade gymnasiet, 1 år sedan jag kunde andas ut på ett sätt som jag aldrig kunnat göra tidigare. Jag behövde inte längre gå till skolan och känna mig osynlig. Det var först för 1 år sedan jag kunde börja känna, sluta svälja gråten och börja tänka på vad jag ville göra i mitt liv. Jag letade efter skolor med inriktningar jag var intresserad av, jag tänkte flytta och börja om på nytt. Jag ville komma bort från allt, få vänner och må bra. Men det blev aldrig så, jag kom inte in. Vilket inte var så konstigt med tanke på att jag sakna så många betyg. -Jag minns tydligt hopplösheten när jag insåg att jag skulle vara tvungen att läsa upp enormt många betyg för att få behörighet. Jag hade inte alls tänkt på det. Jag hade levt i min egna lilla värld och i den hade jag fullt upp med att överleva psykiskt.
 
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag mår bra idag, jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte kopplar bort verkligheten ibland för att orka gå upp på morgonen. Jag skulle ljuga om jag skrev att det aldrig gör ont i mig längre. Men jag har förändrats det här året, jag har börjat tänka på vad jag vill. Jag har försökt få kontakt och lära känna människor genom nätet. Jag har mött min rädsla. Det är ett smärtsamt bevis för mig själv att att jag känner mig ensam. Jag har så länge förnekat det för mig själv så det gör ont att ha fått den insikten. Det här året har jag nästan desperat försökt få en, EN vän. Jag har insett att jag behöver det och att ensam inte alltid är stark. Dom flesta har vänner och jag kan känna mig väldigt utanför och det är en känsla som jag hatar.
 
Jag skäms av någon anledning för att jag är så ensam. Berättar det inte för någon. Även om jag vet att det inte är mig det är fel på utan mitt liv som blivit lite tokigt (att överdriva har aldrig varit min grej) så vet jag att många skulle få fördomar om man skrev att man inte haft vänner sedan man var liten. Alla som jag på olika sätt kommit i kontakt med, som är ensamma, beskyller sig själva för det. Att prata om ensamhet har blivit otroligt tabubelagd. Men hur man upplever ensamhet beror nog till stor del på vilka erfarenheter man har, särskilt starkt formas man ju av det man upplevt i barndomen. Om man har känt sig sedd och älskad som barn så drar man förmodligen inte så lätt slutsatsen att ensamhet beror på att det är något fel på en, att man inte duger. Men om man under uppväxten känt sig oälskad, och har jobbiga erfarenheter, då tror jag risken är stor att man i vuxen ålder drar sig undan trots längtan efter gemenskap. Då tror jag att man lättare tolkar de som på samma sätt som man gjorde i det förflutna:Som ett bevis på att det är något fel på en, så att det kopplas ihop med utsatthet, utanförskap och en känsla av mindre värde. Då tror jag ensamheten blir mer  ångestfylld.
 
Vad som gör att jag känner mig uppgiven är att jag verkligen har försökt utan att ha lyckats. Oftast så har det varit dom jag skrivit till som har slutat svara mig. Jag har försökt att inte ta åt mig, det krävs mer än några mejl för att lära känna någon. Jag har inte heller riktigt släppt på min fasad. Men det är trots allt svårt att inte ta det personligt... På grund av det här så har min tillit till andra blivit ännu sämre. Jag har tappat hoppat på ett sätt. Innan jag började så trodde jag verkligen att det skulle gå. Jag tror inte att jag kommer ha mer kontakt med någon över nätet, genom mejl. Det slutar alltid på samma sätt. Det kanske låter överdrivet men för mig så betyder det mycket att någon vill ha kontakt med MIG... När någon sedan bara försvinner så är det klart att det känns.
 
Jag har haft kontakt med ca 5 stycken det här året, (Kortare och längre perioder) ingen av dom har jag kontakt med längre. Jag kan inte svara på varför någon av dom försvann... Men jag har märkt att många tycker att det är svårt att prata om det som är jobbigt i livet. Antingen så försvinner personen helt när jag berättar om något svårt eller så blir det bara ignorerat. Jag tycker det är lite konstigt för jag skriver det ändå på ett så lättsamt sätt som bara är möjligt. Jag har lite svårt för att berätta om något jobbigt utan att använda ironi, är väl ett sätt jag använder för att skydda mig. För ca 4 veckor sedan, när en nära person gick bort så tveka jag länge men tillslut så skrev jag ändå det till en tjej som jag haft kontakt med några månader och mejlat med nästan dagligen... Hon har inte svarat än och jag tror inte att hon kommer göra det. Jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att det gör ont. När man berättar något så är det som att ge bort en bit av sig själv och man vet aldrig hur det kommer bli bemött. Eller inte bli bemött, det är nog det värsta. Att bli ignorerad.
 
Samtidigt som jag vill vara ärlig så har jag försökt att inte låta som världens mest instabila människa. Men jag vill kunna prata om det som är jobbigt, jag förstår inte riktigt meningen i en vänskap om man inte kan stötta varandra... Tyvärr så vågar jag inte riktigt öppna mig. Det har inte känts riktigt rätt och det skulle kännas otroligt jobbigt om någon inte förstod, ignorerade eller försvann. Det känns som att många tycker att det finns något skrämmande i människor som mår dåligt eller har problem, eftersom att många väljer att ta avstånd. Vi ska helst alltid må bra, vara lyckliga och inte ha några problem. Jag vill inte vara den som klagar och mår dåligt jämt heller, jag skulle behöva någon som är mänsklig och inte tycker livet är toppen jämt. Nu förstår jag att i princip ingen tycker det men om någon bara skriver om allt positivt så är det lätt att få den uppfattningen om personen.
 
Jag försöker lära mig att vara lite mer öppen, det var därför jag starta den här bloggen. Men det är svårt för jag har sedan jag var liten lärt mig att man inte ska prata om sina problem eller visa känslor. På mormors begravning så krama alla om varandra men inte min familj. Vi våga inte ens titta på varandra. Vi klara inte av det. Vi har lärt oss att man inte ska visa känslor, att man inte ska prata om det som är jobbigt, att man ska ignorera problem. 
 
Men jag vill inte ha det så. Jag orkar inte ha det så. Jag orkar inte försöka hålla upp en fasad längre, jag orkar verkligen inte. Vi föddes med känslor och dom är inte alltid positiva. Livet är inte alltid en dans på rosor och det måste få vara okej att må dåligt ibland. På ett sätt är det skönt att dom som inte vill prata om det som är jobbigt försvinner ur mitt liv, för jag mår inte alltid bra och jag orkar inte låtsas som att allt är bra jämt. Jag vill bli accepterad för den jag är, precis som alla andra misstänker jag. Där inne i hjärtat är vi alla bara barn som skriker efter att bli älskade. 

Kopplar bort verkligheten en stund...

 
Jag har hittat en ny filmsajt, eller jag vet inte om den bokstavligen är ny men jag hittade den nyss. (Filmnet) Det var gratis först månaden så jag tänkte se en film där nu, den har fått väldigt bra recensioner men det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den är bra... Igår såg jag en film som fått både bra recensioner & många pris på Guldbaggegalan. (Äta sova, dö) Men jag tyckte att den var jätte tråkig, blev riktigt besviken. Det behövs nästan något mer i handlingen än en tjej som letar jobb för att göra en film intressant... En film får ju gärna vara lite spännande också.
 
Men man kände allt igen sig lite med tanke på bemötandet hon fick från arbetsförmedlingen. Jag var inskriven där i 1-2 månader... Jag orkade liksom inte längre. Nu ska jag titta, skriver här i inlägget om filmen var sevärd sen! 
 
Edit:Ja, den var verkligen bra!! Se den! (Tsotsi)

Hur jag underhåller mig på nätterna...

 
När jag inte kan sova (vilket är ganska ofta) Brukar jag lyssna på antingen Radiopsykologen eller Alex och sigges podcast, och ibland någon dokumentär... Finns jätte bra appar där man kan samla sina favoriter, dom jag använder heter "Podocats" och "Play" (Alla radiokanaler) Radiopsykologen är verkligen ett starkt tips, när man lyssnar på alla människor som mår dåligt & har problem så känner man sig plötsligt -nästan- normal. Det kändes dock lite jobbigt när jag började lyssna igenom alla avsnitt och insåg att jag i princip hade allas problem ;)
 
Och alex och sigga är lagom underhållande, dom brukar jag lyssna på när jag inte orkar höra på tunga historier eller problem... Brukar alltid skratta när jag lyssnar på dom! I senaste avnittet (om det inte kommit ett nytt) så diskutera dom bla studenten, faktiskt riktigt roligt -rekommenderar.

Vad hände?

 
Det som såg så himla lovande ut innan jag satt in dom i ugnen... Tog nog lite väl mycket gegga i dom. Jäklar, men dom var goda ändå och det är ju faktiskt smaken som räknas!! (Det är philadelphiabullar om någon undrar)

Hon förtjänar hela himlen

Otroligt känslofylld dag. Jag har knappt kunnat sova alls den här veckan på grund av det som väntat så jag känner mig ganska slut just nu. Det känns som jag har gråtit för ett helt år på en enda dag. Tänkte att jag skulle försöka att undvika att gråta under begravningen, men det spräck redan innan jag kommit in i kyrkan... Ibland är det omöjligt att stänga in sina känslor. Det jobbigaste jag varit med om. Hon hade kunnat levt i så många år till, livet är verkligen orättvist. Men det är något man bara måste försöka att acceptera, vad har man för val? Det är bara så himla smärtsamt.
 
Nu är iallafall begravningen över vilket känns jätte skönt. Min fina, du kommer alltid finnas i mitt hjärta♥

Dom vi älskar finns alltid med oss

 

You Can Close Your Eyes To The Things You Don't Want To See, But You Can't Close Your Heart To The Things You Don't Want To Feel.

 
Puuuuust, jag fick E på uppgiften... Otroligt skönt, nu slipper jag tänka på den något mer. Då är det bara att börja med nästa, men den känns enkel så det blir nog inga problem.
 
Den här veckan skulle jag helst vilja hoppa över, önska att den bara kunde försvinna. Imorgon ska jag till tandläkaren vilket betyder att jag kommer ha sjukt ont i tänderna resten av veckan (Jag har tandställning) Och så är begravningen på Torsdag... Jag har försökt att inte tänka på den men jag börjar sakta inse att det är på riktigt nu, att hon inte kommer tillbaka. Den insikten gör så ont och det kommer bli otroligt jobbigt att sitta där i kyrkan. Jag skulle helst vilja somna nu & vakna på fredag. Men tyvärr så går ju inte det, nu måste jag försöka hitta motivation till att börja plugga körkortsteori... 

Till alla som är svikna, sårade och besvikna

 
Jag tycker att Block 44 gör riktigt bra låtar, budskapen är så himla sanna och man hör att deras ord kommer från hjärtat. Dom har själva varit på botten, så det är äkta. Nu har dom släppt några nya låtar, tyvärr så fanns dom inte på youtube men på spotify finns dom alla, om man vill lyssna. Jag gillar speciellt den som heter "Våga". Den får jag nya krafter av!

Varför inte ge sig själv något extra att oroa sig över?

 
  
 
Sommarkampanjer är det värsta med sommaren... Åtminstone för alla oss som har en tendens att skjuta upp våra problem och tänka "Det löser sig". Åhh, varför såg JAG det? Jag försökte bara fly verkligheten en stund genom att låtsas shoppa... Om det inte är något ni brukar roa er med så innebär det att man låtsas att man är ekonomiskt oberoende och lägger i allt man behöver (Läs:vill ha) i kassan. Det är faktiskt roligare än det låter, åtminstone tills man kommer ur sin lilla bubbla och inser att man inte kommer kunna köpa någonting av det.
 
Om det nu inte finns en "Få varorna nu -Slipp betala -Må bättre" kampanj. Då finns det inte mycket att göra. Nu är det bara att hoppas att jag har pengar i augusti... Hej, ångest.

Det bästa med sommaren...

 
Självklart något ätbart ;) Så himla gott, nyttigt också. Om man nu bortser från glassen... Grädde är ju jätte nyttigt! 
 
Idag har jag fått tillbaka omdömet på min första uppgift i kursen, jag var övertygad om att jag inte skulle få godkänt på den... Men jag fick ett C?! Säger en del om mitt självförtroende. Jag har även skickat in uppgift nr två. Känns skönt att bli av med den men det är nog på gränsen om jag får godkänt på den, har dock fastnat helt så det är lika bra att skicka in. Nu är det bara att hoppas att det jag skrivit räcker, om något fattas så får man chansen att komplettera så det är inte hela världen om det skulle vara så illa. (Även om det skulle kännas som jordens undergång)
 
Jag har även skrivit in mig på körskolan, det var otroligt fullt nu på sommaren men jag fick börja köra vecka 28. Känns både roligt & nervöst. Vill så gärna ta körkort så snart som möjligt nu men att sitta ensam med en främling i en bil känns väldigt jobbigt men det är bara att försöka klara av det, lär väl kanske ha fullt upp med att hålla mig på vägen...

Hur påverkas barn som växer upp i dagens mediesamhälle?

 
Åldern på 'författarna' 9-12 år, enligt deras profiler. (Jag tog bort namnen & la dit pilar på vem dom svarar)
 
I den första uppgiften i min kurs så fick jag just den frågeställningen... Det finns ju både positiva och negativa sidor med sociala medier. Jag ser mycket positivt i det, dels att alla har samma chanser att få uttrycka sig, nå ut/få kontakt med många olika människor. Negativa sidor ser jag tyvärr lika många, en av dom tycker jag är att det har blivit accepterat att skriva lite vad som helst. "Gå och dränk dig själv" Skriver en 12 åring på instagram. Det är inte på något sätt unikt, jag ser varje dag liknande kommentarer. Det är skrämmande.
 
Jag vet inte om ni har sett "Män som näthatar kvinnor" i uppdrag granskning för några månader sedan, men där kunde man se problemet tydligt. Människor dödshotar varandra, men när dom konfronteras så säger dom "Men jag menade det inte"... Samtidigt så sitter det någon på andra sidan skärmen som blir rädd, som inte vågar gå ut ensam. Det är verkligen vidrigt hur många som beter sig på det sättet, som inte förstår vilken skada dom gör.
 
Otroligt många barn hänger på sociala medier idag, speciellt på instagram har jag märkt. Det är verkligen deprimerande att läsa hur dom skriver till varandra, det är så tydligt att dom inte förstår att ord kan såra. Jag kanske är naiv men jag vill ändå tro att dom har lite empati, att dom inte tänker så långt som att den på andra sidan skärmen kan bli ledsen. Taktiken att ge igen använder sig många av, vilket gör allt så mycket värre. Det sprids så snabbt, om en hoppar på någon så har offret snart ett 100 tal "Du är ful/Gå och dränk dig" kommentarer riktat mot sig. 
 
Det finns dessvärre många vuxna som beter sig på samma sätt, om inte ännu värre... Jag får ofta en hopplös känsla av att många saknar både hjärna & hjärta. Det är tragiskt, men när jag ser barn som skriver till varandra på det här sättet så tappar jag faktiskt lite hoppet för framtiden... Jag tycker verkligen skolan borde lägga mer vikt i att lära barn hur man beter sig på nätet/sociala medier. -Att skriva något är precis som att säga det till någon i verkligheten, det gör lika ont.
 
Jag är glad att sociala medier inte fanns i lika stor utsträckning när jag var liten, så jag slapp läsa/få vidriga kommentarer som 6-12 åring... Vuxna kan säkert hantera det lite bättre, men ingen ska behöva få såna här typer av kommentarer. Det är redan tillräckligt svårt att känna att man duger, känns himla onödigt att göra det svårare genom att kalla människor fula och be dom gå & dränka sig.
 
Det är bara att hoppas att vuxna börjar tänka lite längre, för tyvärr tar ju barnen efter... Nu kommer den där hopplösa känslan igen -Vad tragiskt att det känns som en omöjlighet att majoriteten av alla vuxna ska bli förebilder.

Det går framåt... Nu är jag på punkt 3.


Antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom

 

 
 

Ny vecka... För visst är det väl måndag?

 
Jag skulle så gärna bara vilja hoppa över några veckor... Begravning & plugg -Det känns inte som dom bästa förutsättningarna till en ångestfri sommar. Men på något sätt så ska jag åtminstone fööööörsöka göra den lite roligare än så. Jag har försökt börja på nästa uppgift idag men det gick åt skogen, främst för att jag inte har en aning om vad jag ska skriva och då är det lätt att man börjar göra något annat istället, har jag märkt. Vad jag gör istället är dock oklart...
 
Det känns med andra ord lite hopplöst och deppigt just nu, men om jag bara fixar den uppgiften så känns resten lättare. Utom redovisningen i skype då, den förstår jag ingenting av+att själva redovisningen känns jobbig(Läs:omöjlig) Men det löser sig nog på något sätt... Det är bara att försöka ta nya tag imorgon & hoppas att mitt tålamod är lite större än idag!

Dogs have a way of finding the people who need them -Filling an emptiness we don't even know we have.

Vad skulle jag göra utan min lilla vovve, det är frågan... Hon är så himla go, när man är ledsen så kommer hon som en raket & lägger sig näääääääära(helst mitt i ansiktet) -Då är det svårt att inte bli lite gladare. Älskade lilla hund!

Jag har en känsla av att kassören förstod att jag var i en livskris...

 
Jag sitter och lyssnar på sorgliga låtar, tänker på mormor & gråter... Stänger av ibland och skakar på huvudet. -Det känns fortfarande så himla overkligt att hon är borta. När jag tänker på alla nära, och framför allt på min morfar som nu är ensam så går mitt hjärta i bitar. Det här är plågeri... Kan ingen kapa en arm på mig istället? Eller varför inte hugga av hela huvudet? Det känns som att det skulle vara mycket lättare. Jag klarar bara inte av att se andra ledsna/veta om att dom är det, den vetskapen gör att jag faller isär helt och hållet. Åhh, varför kan inte bara det här vara en mardröm?
 
Bloggen blev himla sorglig nu men det går inte att komma undan sorgen, hur mycket man än skulle vilja slänga bort den... Tack för era kommentarer, jag vill att ni ska veta att era fina ord betyder mycket för mig.