Regn faller på mig och det spelar ingen roll vart jag gömmer mig.

 
Dom säger att sol alltid kommer efter regn, så ge mig
Den solen så ska jag hälla ner den i en pool och
Simma längd efter längd och växa mig stor.

En sån där tänkar dag -Ångestfylld.

 
Ångest 1. Min lärare är fortfarande försvunnen. Femte veckan nu...  Jag har skickat in alla uppgifter, inte fått omdöme på någonting och jag ojar mig över att -om läraren nu någonsin dyker upp- kommer tycka allt är värdelöst (F) 
 
Ångest 2. Idag har jag hoppat av nästa kurs. Det känns skit eftersom att jag verkligen ville klara av den. Anledningen är att jag knappt förstod någonting av uppgifterna när jag läste igenom dom... Var dessutom redovisning inför grupp, där någonstans gav jag upp. Men jag planerar att gå den kursen nästa år på en annan distansutbildning. Jag väljer att chansa på att den är bättre (måste gå den för att få behörighet) Då kan jag istället börja lite med nästa kurs och också lägga mer tid på körkortsteorin vilket behövs. Det kan nog bli bra ändå, även om det känns som ett misslyckande. 
 
Ångest 3. Finns inga körlektioner förens i slutet av augusti. Vilket betyder att jag tidigast kommer få körkort i november. Det gör inte jätte mycket men det vore skönt att få det gjort -Det är så ångestfyllt. Dessutom har körskoleläraren bokat in över 15 dubbellektioner. Jag hoppas verkligen inte att alla behövs, för så många har jag inte råd med.
 
Ångest 4. Insikt. Hon kommer aldrig mer tillbaka, jag kommer aldrig få träffa henne igen. Hon är borta för alltid. 
 
Ångest 5. Sommaren är snaaaart slut. (Förlåt men vi måste försöka ta in det) Och vad har jag gjort? Jo, ingenting.
Eller ja... Ingenting roligt är nog en mer passande beskrivning. Det är såklart till stor del mitt eget fel men det känns inte som jag haft tid eftersom jag har pluggat. Utan pengar blir det ju också lite svårare. Speciellt med tanke på att jag helst skulle ha velat resa... Samtidigt som jag inte har velat göra någonting, fråga mig inte hur det går ihop. Men det känns bara som att alla andra har haft en så rolig sommar, vilket gör att ens egen sommar (Läs:liv) känns tråkigare.
 
Ångest 6. (nej, det tar aldrig slut) Framtiden. Idag känns den hopplös.
 
Jag slutar där och hoppas på en bättre, tanklös dag imorgon...

Säljer mina kläder.

 
Det ultimata tecknet på att man har nått botten... Det gäller åtminstone mig, jag måste vara ganska desperat för att börja sälja mina kläder. Jag har tänkt göra det länge nu, det är så jobbigt/tidskrävande bara, att ta kort på allt -lägga ut & skicka iväg. Jag får sån separationsångest också, även om jag inte använt kläderna på år eller kanske inte alls, så tänk OM jag vill göra det någon gång? Ångest! En del av kläderna vill jag dock bli av med, dessvärre så brukar det sällan vara dom som blir sålda. Men det är värt det om jag bara får ihop några hundralappar. Totalt blev det 24 annonser, jag får förmodligen inte allt sålt men en del hoppas jag på!
 
Jag har inte gjort så mycket mer idag, har bara börjat tittat på serien alla säger sig vara helt fast i  "orange is the new black" (Finns på netflix) Jag har bara sett 2 avsnitt hittills men den verkar väl helt okej, men inte så bra som jag förväntade mig med tanke på reaktionerna... Den kan ju dock bli bättre, har som sagt inte sett så mycket än!

Ibland glömmer jag bort att jag är fri, att det inte va såhär det skulle bli.

 

Jag vägrar gå där vägen är för lång
För jag hittar varken fram eller tillbaks

 

Jag är så mycket bättre i fantasin
fast jag vet att den får man inte leva i

 

Jag låser en dörr, försvinner på resande fot
Jag älskar mitt hem men det är nåt som tar emot

 

Det har sagts att jag förtjänar någonting mer
Men jag undrar vilken del av mig dom ser
Ibland glömmer jag bort att jag är fri
att det inte va såhär det skulle bli

 

Det finns en plats där framme jag ser den svagt
där allt är annorlunda och jag är jag.


Så hanterar du din sociala fobi.

S%C3%A5%20hanterar%20du%20din%20sociala%20fobi
 
 
Det är bra att dom tar upp det i media, så att människor slipper känna sig så ensamma och annorlunda. Även om svaret på "hur man ska hantera det" inte är det man vill höra men det är ju tyvärr så, finns inga genvägar.
 
Jag tror också att det oftast är dom som har en "normal blygsel" som barn som med åldern utvecklar en extrem blygsel och rädsla, osäkerhet. Jag är ganska övertygad om att mycket beror på hur blyga barn bemötts av vuxna. Att dom allt för ofta får höra att dom ska ändra på sig, att en del av dom själva (Blygheten) inte är önskvärd. Då är det inte konstigt att dom barnen växer upp som osäkra vuxna, som skäms över sin blyghet och börjar undvika sociala situationer. Man växer ju inte direkt som person när man får höra att en del av en själv är fel, att man ska ändra på sitt sätt att vara på. Det skulle vara så mycket bättre att istället se alla barn som dom är, jag skulle vilja att vuxna istället normaliserade blygheten. Det behöver inte vara ett problem och det behöver inte utvecklas till en katastrof. Jag tycker inte att någon har rätt att bestämma vilka personligheter som är rätt och fel, vilka barn man ska försöka ändra på.
 
Om vuxna under barns uppväxt kritiserar deras person, så är det inte konstigt att dom tillslut börjar göra det själva också, det är inget mysterium att dom utvecklar social fobi. Det är svårt att sluta tänka på vad andra ska tycka om en och vara nöjd över den man är när man under sin uppväxt har fått höra att man är fel och känt sig misslyckad. Men man får försöka jobba med det, hur svårt det än är så måste man försöka utsätta sig för situationer man är rädd & osäker inför. Så att man tillslut kan bli tryggare i sig själv och bland andra människor, i sociala siutationer. Man får försöka inse att man själv är den största kritikern i sitt liv, nu. Jag hoppas att jag någon dag kommer klara det, det måste jag göra!

Ekologiskt godis från nätet.

 
Varför slutar det alltid såhär när jag ska köpa något? Jag är verkligen dålig på att spara pengar, köper nästan bara en massa onödigt när jag väl har pengar... Det är väl någon slags ångestdämpande, tror alltid jag ska bli liiiiiite lyckligare efter att jag köpt något. Även om jag vet att jag förmodligen inte blir det. Fast det är ju alltid roligt att köpa och få hem paket. (Blir oftast via nätet) Men jag tänkte faktiskt bara köpa en sån där grön påse, då jag har hört att det godiset ska vara gott +att det inte innehåller så mycket skit(finns inte i affärerna här) men det är ju heeeelt omöjligt att BARA köpa det när man ser allt annat som man vill testa/äta... Speciellt med tanke på att frakten är så dyr. Jag skyller mest på den.
 
Jag köpte det här, om någon blev sugen. Det är väl dessvärre ganska tomt nu efter att jag har varit där, allt jag beställde fanns inte ens i lagret... Ska få det senare. Men det kommer förhoppningsvis in nytt snart!

I feel so unknown

                                                               

Men vad är det för FEL på folk?

 
Jag var ute och övningskörde idag (inte med körskolan) och nu är det fjärde gången som någon tutar på mig... Alla fyra gångerna har varit när jag stannat vid stoppljus och inte kört iväg exakt i samma sekund som det blivit grönt. Jag kan absolut förstå att folk kan bli lite frustrerad om dom har fått vänta i flera minuter extra vid ett stoppljus, men nu gäller det max 15 sekunder. Om man nu inte kan tänka sig att stanna alls på sin väg mot sitt mål så får man väl ta tåget? (Ja, jag vet att tåg måste stanna ibland även dom men jag kom inte på något bättre alternativ) Eller är dom heeeeelt dumma i huvudet och tror att bilisten framför har somnat trots försök att komma iväg? Om man inte är i den tron så förstår jag verkligen inte vad man vill få ut av att tuta. När det dessutom står "ÖVNINGSKÖR" på bilen... Om man kan tänka någotsånär så bör man väl förstå att det tar längre tid för nybörjaren framför att komma iväg om man stressar upp den?
 
Jag blir åtminstone helt panikslagen när någon börjar tuta som en galning... Man är ju liksom redan osäker och stressad som det är, speciellt när man får motorstopp. I den stunden så vill jag bara gå ut ur bilen och lägga ner allting, känner mig så himla värdelös och körkortet känns omöjligt att nå.
 
Men det är väl så ibörjan, att det går lite upp och ner. Alla bilister har väl förmodligen själva varit i samma sits så det är lite märkligt att många inte har lite mer förståelse, blir så sjuuuuuuukt irriterad på alla dessa tut-missbrukare...

Tredje körlektionen och ett löst mysterium.

 
                     
 
Jag tror att det gick okej... Om vi bortser från att jag kände mig väldigt obekväm, det är ganska jobbigt men jag tycker nog att den här körskoleläraren var den bästa hittills. Kanske att hon var lite väl försiktig, var tvungen att köra väldigt saaaaakta. Det var verkligen skillnad mot den förra, då skulle jag "GASA!!" Jag kände mig även lite dålig när hon jämt frågade "Ska jag ta över" när vi körde tillbaka, då blir man ju lite osäker... Är jag så dålig liksom? Men det berodde väl kanske på att hon var lite mer försiktig, inte kände sig så bekväm när jag körde. Det är ju inte så konstigt, själv skulle jag vara livrädd om jag hade ansvaret om en människa skulle köra på något eller någon. Men som sagt, det gick väl helt okej ändå. Jag vet inte när nästa lektion blir, det är så fullt på körskolan men jag hoppas det inte dröjer allt för länge.
 
Pluggandet då, jag tror att jag har löst mysteriet om den försvunna läraren (vikarien) nu... Det står nämligen i slutet av sista uppgiften "Avslutningsvis ska du göra en bedömning av ditt eget arbete under kursen och bedöma din egen förmåga, skriv det betyg du tycker att du uppnått" Man ska alltså utvärdera sig själv och ge ett betyg, dvs vara sin egna lärare. Då känner jag faktiskt att ett A är jag värd! (hur bra vore det inte om man fick ge sina egna betyg?)
 
Men jag tror inte riktigt att det är så bra, allvarligt talat så börjar jag få lite panik nu. Snart är det bara en vecka kvar och läraren är fortfarande inte rättat någonting eller svarat på mejl, helt försvunnen. Jag slår vad om att han tagit semester... Otur för mig, för om jag nu måste göra om alla uppgifter så blir det omöjligt att börja nästa kurs eftersom den är ganska krävande, men så illa tror jag inte det är... Men man vet ju aldrig. *Nojjar vidare*

Jag hade slutat prata, jag var så van att stänga av. Du frågade vad som hade förstört mig och jag gav dig inget svar.


Alltså... Människor som (till synes) verkar helt empatibefriade.

      
     

↑skärmdump. Ang, inlägget "näthat av barn"
 
Jag blir så frustrerad på människor som inte verkar kunna känna någon empati. Jag hatar den där avslappnande inställningen... Det finns något sorgligt i att människor ofta vill bagatellisera allvarliga problem eller händelser. Det kan ju inte bli någon förändring om man inte ens kan/vill se att problemet finns. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan resonera avslappnat kring mobbning/näthat, eller något annat som skadar någon.
 
På tal om empatibefriade vuxna -Jag kom och tänka på min idrottslärare i 3-6:an. En vuxen som hade inställningen att hårda ord inte var någon att höja på ögonbrynen över. Han bara tittade på när sport-tokarna i klassen gick på oss som inte riktigt kände att att vi skulle avlida om vi inte vann. Varje lektion försökte vi komma på ursäkter för att inte behöva vara med, varje lektion som vi inte lyckades komma undan var ett helvete. "MEN VAFAAAN, VARFÖR TOG DU INTE BOLLEN? GÅ AV PLANEN ISTÄLLET! DU FÖRSTÖR BARA FÖR OSS ANDRA!!!" Osv. Och där stod jag varje lektion och hoppades, hoppades att bollen inte skulle komma emot mig. Jag och fler med mig visste att oavsett om vi lyckades träffa den där jäkla bollen så skulle vi få höra hur värdelösa vi var, att vi bara förstörde, att vi skulle gå därifrån.
 
Jag minns en gång när jag verkligen inte orkade längre, när jag bara inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag satt kvar på bänken efter lektionen, utomhus bredvid fotbollsplanen. Jag minns hur läraren tittade på mig, såg lite bekymrad ut, vände sig om och gick därifrån. Jag blev lättad över att han gick sin väg så att jag kunde torka bort tårarna lite diskret och fortsätta skoldagen som om ingenting hade hänt. Men nu, när jag ser tillbaka så kan jag inte låta bli att undra hur han tänkte, hur han kunde vara så kall. När ett antal elever bryter ihop under eller efter lektionerna man håller så känns det som en ganska tydligt tecken på att något inte riktigt är som det ska. 
 
Sjuka sjuka, vuxna som sviker barn som verkligen behöver någon som visar att det inte är okej för någon att ta sig rätten att vara elak. Det behövs vuxna som står upp för barn som inte vågar göra det själva. Men jag är faktiskt nyfiken på hur man kan säga "Du är ful, tjock, ta ditt liv" Med lite finess. Jag tror att det kan bli ganska klurigt att lära barnen, speciellt med tanke på att dom tydligen saknar social kompetens. Då känns det som det skulle vara betydligt lättare att lära dom att låta bli att trakassera andra människor, att lära dom att ord sårar oavsett hur dom kommer ut.

I know I'll miss you but we'll meet again someday, we'll never fade away. We might be apart but I hope you always know you'll be with me wherever I go.


Till Alla Kokos Älskare.

 
Jag älskar verkligen kokos, så jag testa att göra kokoschokladen (Bounty), det är jätte lätt att göra men dom ska vara i kylen/frysen ganska länge så det krävs lite tålamod. Det är ett LCHF-Recept, så det är inte så onyttigt. Jag är dock inte så noga med sånt så jag tog 1 dl sirap istället för 1 dl surkrin (sötningsmedel) Jag tror det blev godare så! Recept:
 
1 dl sukrin (Det går lika bra med socker/sirap eller honung)
50 g kokosfett/kokosolja
1 dl grädde
1 dl kokosmjölk
200 g riven kokos
100 g choklad (Går åt lite mer än så)

Gör så här;
1. Smält sukrin(eller vad man nu väljer) och kokosfett i en kastrull.
2. Tillsätt kokosmjölk, grädde, kokos och låt det sjuda.
3. Rör samman allt och låt sedan smeten stå 1 timme i kylen.
4. Forma degen till 12-14 bitar.
5. Sätt in bitarna i frysen 1 timme.
6. Smält chokladen i vattenbad/eller i micron.
7. Doppa kokosbitarna i chokladen.
8. Ställ in i frysen för att bitarna ska kallna. Förvara sedan i kylen. 

Nu bränner vi alla barn bh:ar och förbjuder sminket.

 
Ni kanske har hört talas om den här krönikan, den har iaf blivit väldigt uppmärksammad.
 
Jag tycker att hon har en poäng, barn ska få vara barn. Samtidigt så känns det som att hon fokuserar lite väl mycket på just bh:ar. Jag är inte jätte övertygad om att det är bh:arnas fel att utseendefixeringen kryper ner i åldrarna. "Bränn alla behåar för barn -Låt barn vara barn" finns det en sida på FB som heter nu. Tanken är bra, men om ni frågar mig så är inte problemet att bh:ar för barn finns eller att barnen använder dom utan att många unga har känslan av att inte duga som dom är, att dom måste förändra sig för att passa in. Om barnen inte känner något krav från omvärlden och trots det använder bh så ser jag faktiskt inte skadan i klädesplagget, även om det är onödigt. Barnen behöver ju inte nödvändigtvis endast ha "ta på sig bh & sminka sig" som intresse och tycka att utseendet är det absolut viktigaste. Jag tror med andra ord att barn kan vara barn även om dom använder bh och sminkar sig. Frågan är snarare varför dom använder det, vad anledningen grundar sig i och det är just vad jag tycker man ska fokusera på istället.
 
Jag tror att det kan bero på väldigt mycket. Dels att många barn/unga (även vuxna) inte känner att dom duger som dom är, att dom blir fixerade vid sitt utseende -Mår dåligt över att ständigt försöka jaga den perfekta ytan. Jag tror även att det för många lika gärna kan bero på grupptryck, få högre status bland sina klasskamrater, utforska vuxenvärlden, en vilja att känna sig vuxen. Osv. En del av att bli vuxen är ju tyvärr att få känslan att man duger utseendemässigt (iaf för tjejer) Om man vill ändra på det så måste ju vuxenvärlden ändra på sig, det som barnen tar efter. Jag känner mig ganska övertygad om att ingenting kommer bli bättre av att man förbjuder barn att använda smink och bära bh. Barnen kommer fortfarande titta sig i spegln och inte vara nöjda över det dom ser. Dom vill precis som vuxna passa in och bli accepterade. Barn tar efter det dom ser, föräldrar, vuxna omkring dom, media. Dom ser upp till vuxna, vill göra likadant och bli accepterade bland sina kompisar. Jag tycker att det är för mycket vuxenperspektiv i den här debatten, vilket jag tycker är fel för det handlar trots allt om barnen.
 
Dom tog upp det här på nyhetsmorgon (tv4) för några dagar sedan och jag tycker att det är lite märkligt att programledaren några veckor tidigare sa "Kan man gå ner i vikt av det här?" och pekade på någon mat, samtidigt som hon skakar på huvudet av att väldigt många barn tycker att utseendet är viktigt idag. Det kanske låter som en konstig jämförelse men jag tror att det är just sånt som bidrar till utseendefixeringen. Det känns inte som något mysterium att 6 åringar frågar sina föräldrar om dom är tjocka, att 8 åringar jämför storleken på sina lår med jämnåriga, att 10 åringar svälter sig, att 14 åringar blir inlagada för att dom är så smala att dom riskerar att dö.
 
Den ständiga hetsen om se ut på ett visst sätt, att vara smal, att gå ner i vikt bidrar såklart till att även barnen inte känner att dom duger som dom är. "Många vill ju gå ner i vikt på sommaren" la hon till efter frågan. Det är sant men varför inte börja tänka ett steg längre: "Varför vill så många människor gå ner i vikt just på somaren?" Jo, för att media bokstavligen ropar ut att det är smal man ska vara för att visa sig ute, att man ständigt ska förska gå ner i vikt -Att man aldrig duger. Jag har aldrig direkt haft någon ångest över just min vikt, men jag kan trots det nästan känna ångesten som många får över sig. Även dom som redan är smala, eftersom att idealen är så sjuka.
 
Det jag försöker säga är att jag tror att utseendefixeringen grundar sig i så mycket mer, problemet är inte att barnen bär bh och sminkar sig utan att många av dom känner att dom måste bära det för att duga. Om man förbjuder barnen att använda bh och smink så kommer dom bara att hitta andra sätt att försöka nå perfektionen på, eller helt enkelt må dåligt över att dom inte passar in bland alla sina kompisar som får sminka sig och använda bh. Nu menar jag inte att man ska ge barn bh och smink för att passa in i den här sjuka världen. -Vad jag menar är att det vore bättre att försöka nå grunden i problemet, istället för att skuldbelägga föräldrarna. Det finns ju även barn som utvecklats snabbt och faktiskt behöver bh, dom måste verkligen känna att dom passar in/är normala och blir accepterade nu när vuxna vill bränna ner alla bh:ar för barn eftersom att "barn inte har bröst".
 
Oj, nu har jag skrivit sådär jobbigt långt som jag har en tendens att göra ibland men jag var bara tvungen att skriva av mig. Det skulle bara vara så mycket bättre om fokuset låg på det verkliga problemet. Det är så frustrerande att se hur allt fler unga bara mår sämre. Det är aldrig försent att förändra men det går verkligen åt fel håll och det borde vi alla försöka ändra på... Jag förstår dock att det är svårt, alla är ju mer eller mindre hjärntvättad i hur man ska se ut för att vara "rätt" och har ångest över sina utseenden för att man aldrig kan nå den där perfektionen man är ute efter, och därmed aldrig kan få känslan av att man duger (jag är tyvärr en av dom som kan räknas in där, inte alltid men sorgligt ofta) och då är det svårt att förmedla något annat än att utseendet är viktigt till barnen, men det är inte omöjligt!

Come and take me home, somewhere I feel like I can belong

   

Det finns inte en psykiatriker i världen som kan ersätta en hund.


Andra körlektionen.

  
Då har jag klarat av ännu en körlektionen. Den började kl 7:30, så med andra ord så överträffade jag mig själv bara genom att komma upp ur sängen så tidigt. Det var ett tag sedan, jag brukar vanligtvis vakna runt 10. Men jag lyckades på något sätt ta mig upp och ta mig dit... Var ännu nervösare den här gången med tanke på hur det gick sist. Jag kände mig så värdelös då, läraren var så nedlåtande. Men nu var det alltså en annan körskolelärare. Det gick utan tvekan bättre, känner mig betydligt närmare körkortet nu än förra gången. Jag gillade den här körkortläraren mer, lärde mig mer -Han förklarade bättre (Den förra förklarade knappt alls) och var inte nedlåtande. Han sa t.o.m "Du är NORMAL, bättre än vanligt om du vågar mer" Det finns nog inga ord som ger mig mer självförtroende än just "Du är normal"...
 

Det blev dock lite jobbig stämning ibland när han försökte lätta upp stämingen genom att skämta för jag förstod inte alls hans skämt... "Killar kör rakt för dom använder rakvatten" tex. Vi delar nog inte riktigt samma humor. Vad som också blev ganska jobbigt är att jag måste tänka efter för att kunna höger/vänster och jag kan inte tänka när jag är stressad/nervös/har panik (nåja, det går väl men tar betydligt längre tid) Så det blev fel ett par gånger, lite pinsamt. Men bortsett från det så är jag ganska nöjd och det känns som sagt mycket bättre än sist. Nu får jag väl dessvärre lite press till nästa gång (även om det inte är samma körskolelärare) Men det behöver jag ju inte tänka på nu!


Hopp för mänskligheten ♥

 

Bäst idag.


Får vikarier ta semester?


 
Alltså... Medans dom vikarierar? Eller står det något i avtalet om att man får välja ut EN elev som man får ignorera? -.- Isåfall måste vikariern jag har nu valt mig. Han har inte svarat mig om skype-samtalet och inte rättat någon uppgift. Jag har skickat in 4 stycken, den första för två veckor sedan... Jag är lite nervös för att jag inte ska få godkänt på någon så jag måste göra om allting, typ. Lite nojjig av mig så jag vill gärna få det rättat så fort som möjligt. Irriterande! 
 
På bilden ser ni min frukost... Kokosgröt, första gången jag gör det. Blev hel okej, om någon vill testa-->
Recept för 1 port:
1 dl havregryn 
1 dl kokosmjölk 
1/2 - 1 msk honung 
1 äggvita 
1/2 tsk bakpulver 
Blanda & ställ in i ugnen ca 10 min.
 
Sedan kan man ju ha vad man vill till, jag skulle vilja ha kokosflingor på också men tyvärr hade jag inga!

Hjärtat var rispat

         
 

Näthat av barn

  
                                       
 
Jag blir bara så otroligt arg, ledsen och besviken när jag läser sånt här. Ett barn lägger in en ledsen bild på sig själv, skriver att hon ska ta sitt liv och får dessa svar (och ett 40 tal till minst lika vidriga) Det är samma tjej som jag skrev om för någon vecka sedan, ramlar fortfarande in kommentarer som gör att man tappar hoppet för mänskligheten. 
 
När ett gäng ungar börjar driva en 10 åring till självmord så känns framtiden jävligt mörk... Jag kan inte förstå hur så små barn kan vara så otroligt elaka och totalt sakna förmåga att känna empati. Det är i alla fall så det känns när man läser kommentarerna. Många verkar tyvärr inte inse att det är samma sak att skriva något som att säga det öga mot öga. I det här fallet så tror jag även att det handlar mycket om grupptryck, börjar någon så tar hatet aldrig slut. Samtidigt så säger sig många tycka att det var fel av den här 10 åringen att skriva något dumt, då undrar jag lite hur dom tänker när dom gör på precis samma sätt själva. Betydligt värre dessutom -Om ni frågar mig. Det är så synd att alla inte kan inse vilken skada dom gör, det är fruktansvärt frustrerande. Om bara majoriteten skulle strävade efter att rädda liv istället för att släcka dom så skulle livet kunna vara så mycket bättre, för så många. Att någon ska behöva känna sig ful, tjock eller oönskad på grund av att denna har fått det sagt till sig är så fruktansvärt fel. 
 
Man känner sig så maktlös. Jag har försökt hitta henne på facebook (står både för-efternamn på hennes sida) för att kanske kunna hitta hennes föräldrar (I vissa fall är det faktiskt okej att stalka) Men hon verkar inte finnas där. Jag kom dock på att jag kunde försöka fråga henne vilken skola hon går på, så jag kunde kontakta skolan/lärare till henne så att dom förhoppningsvis börjar ta upp nätmobbning i skolan. Hon hade skrivit sin mejl, så jag har skickade iväg frågan (jag skrev självklart inte bara det) Det var en vecka sedan nu och jag tror tyvärr inte att hon kommer svara. Jag hoppas trots det att hon förstår att det finns människor som ser, som bryr sig och som faktiskt vill hjälpa henne. 

Håkan Hellström -Du är snart där

 
 
Om ni gillar honom borde ni verkligen se hans konser på skansen, finns att se häääär... Det blir en sån häftigt stämning när så många sjunger med & är heeelt galna. Han har en sån härlig energi och låtarna han skrivit är verkligen tänkvärda & fina. Speciellt den han körde i slutet, vid 48:23 om ni bara vill se det absolut bästa. Så himla fint gjort av honom!

Man måste dö några gånger innan man kan leva.

 

Min första körlektion kunde ha gått bättre... Jag var så himla nervös, det gick inta alls bra och det kändes som att körskoleläraren blev irriterad när jag gjorde fel. Eller ja, hon blev det. Jag ville bara därifrån. Det gick bara sämre och sämre eftersom att jag blev så stressad. På slutet så blev det inte heller så lyckat då hon typ sprang iväg(?) så jag hann inte säga hejdå, så nu tror hon förmodligen att jag är otrevlig & konstig osv... Åhhh, fan också vad dåligt det känns. Jag är som vanligt sjukligt självkritisk men jag är ganska besviken över att allt blev så misslyckat.

 

Aja, jag gjorde det i alla fall och nästa gång (på måndag) har jag tack och lov en annan körskolelärare, hoppas att jag får en med liiiite större tålamod. Jag har en ganska bra förmåga att se igenom människor och det kändes inte direkt som att hon tyckte om mig om vi säger så... Jag överanalyserar säkert lite nu men det kunde ha känts bättre. 


Hjälp... Imorgon bär det av.

 
 
 

People Help The People


Jag kommer dö

 
 
Vaaaaarför googlar man sina symtom?! Jag gör alltid det och svaret blir i princip jämt -Du kommer dö. Blir alltid livrädd men lär mig aldrig. Jag känner mig lite som en hypokodriker, samtidigt så känner jag verkligen symtomen... Men jag känner säkert efter lite för mycket ibland. Speciellt när jag väl fått för mig att jag har en sjukdom. Nu har jag dock inte haft någon allvarlig sjukdom på ett tag... Men lite tidigare idag så upptäckte jag någon slags knöl precis under hakan. Den syns inte så mycket, men känns tydligt när jag känner på den, ganska stor, inte rörlig. Den gör inte ont. (Beskriver det hela ingående OM någon läkare skulle råka läsa min blogg ;) Man vet aldrig!
 
Jag googlade dumt nog och hitta endast ett rimligt svar på vad det kan vara, dessvärre var det att cancerceller spritt sig i kroppen, vilket orsakat svullna lymfkörtlar(?!) Herreguuuud, det låter ju inte så jätte lovande om det vore så illa. Får väl tvinga mig själv till en läkare om den blir större men jag hoppas verkligen att den lika mystiskt försvinner snart... Om det nu inte är normalt, att det kan dyka upp någon hård knöl under hakan ibland? Svara gärna att även ni har en!

The impossible -Hemsk, sorglig och sevärd.

 
Det är ofattbart, så himla offatbart att människor verkligen har varit med om det i filmen. Går inte att låta bli att tänka på hur otroligt många som miste någon nära, eller alla dom som själva miste livet den dagen. Även om jag var rätt liten då så minns jag den händelsen. För er som inte har hört talas om filmen så handlar den om tsunamin i Thailand. Man får följa en familj, se möten med andra människor -Det är så mycket kärlek även om filmen är väldigt sorglig. 
 
Jag har länge velat se filmen men inte hittat den... Nu googla jag och hitta en sida som visade filmen, usel kvalité men det gjorde inte så mycket då filmen var så otroligt bra. Om ni vill få en inblick i hur det var i thailand den där fruktansvärda dagen 2004, gråta mängder och se en otroligt bra & stark film så rekommenderar jag denna!

Jag blir galen på alla otydliga förklaringar...

 
Min nya kurs känns inte helt tydlig... Det känns som jag får gissa mig till vad läraren är ute efter i uppgifterna. Jag såg dock att det var fler som var lite förvirrade (finns ett forum vid varje kurs) Alltid något, då slipper man känna sig helt bakom flötet. Kursen jag går just nu är fotografisk bild, som syns på bilden... Inte riktigt som jag tänkt mig, lite tråkigare. (tänk typ bildformat/fotohistoria) Jag trodde att man skulle få fota/redigera mer men den är ändå helt okej, finns ju betydligt tråkigare kurser. När man väl har bestämt sig för vad man -tror- läraren menar är det inte speciellt svårt.
 
Nu har jag i alla fall gjort alla uppgifter halvklara/nästan klara, känns bättre än att göra klart en i taget då jag har lite av ett kontrollbehov. Jag kan liksom inte riktigt slappna av om det är uppgifter som jag inte påbörjat, då tänker jag bara att nästa uppgift kan vara en omöjlig/att jag inte kommer klara den. Hittills har jag dock klarat alla uppgifter som jag har känt varit "omöjliga" i början, det är en himla skön känsla när man har motbevisat sig själv!

Morotsbröd

 
Det är inte ofta jag gör bröd men när jag väl gör det så blir det alltid helt misslyckat... Beror förmodligen på att jag försöker göra bröden nyttiga. Det är lättare att få dom bra/goda med i princip bara vetemjöl i verkar det som, jag har testat även det och då blir det hur gott som helst så det måste nästan bero på det! 
 
Receptet är här, men jag rekommenderar er inte att göra det för bröden blev näästan helt oätligt. (iaf när jag gjort dom) 

Alltså... Den här filmen.

 
Så himla sjuk att den nästan(läs:nästan) blir bra. Min syster sa att den var jätte roligt men själv tycker jag väl att det var att ta i... Men lite rolig var den allt! Finns att se på filmnet, läääänk.
 
 

Maria Mena

 
Man kan ju inget annat än att älska hennes röst, hennes musik. Låtarna träffar mig rakt i hjärtat.

Nu är det bara väntan, finns inget kvar här att hämta. Bara misär och längtan.

 
Jag skulle vilja vara på Gotland just nu... Skulle inte ha något emot att vara där hela sommaren men jag vill dit lite extra just nu med tanke på almedalsveckan. Det är så himla tråkigt och tomt här så jag skulle bara vilja åka någonstans. Vart som helst egentligen, bara jag kommer bort härifrån. Det blir så himla trist i längden att bara gå runt i cirklar. Att i princip göra samma saker varje dag, att aldrig göra eller se något nytt. Men det finns inte så mycket att välja på annat än att försöka hålla ut, i väntan på något bättre. Det är bara att hoppas att jag kan åka dit -eller någon annanstans- nästa år eller om ett par månader när jag (förhoppningsvis) har körkort. Det blir verkligen en frihet.
 
Den här veckan lär iallafall bli ganska ångestfri, jag ska bara försöka få klart 2-3 uppgifter i nya kursen. Nästa vecka blir det desto värre, då ska jag börja körskolan (redan nervös!) & redovisa en uppgift, det känns dock ganska okej då det är en ny lärare som jag förmodligen bara kommer behöva prata med en gång... Vilket betyder att det inte gör så mycket om jag skämmer ut mig. Nu blev klockan plötsligt sådär mycket igen, bäst jag börjar plugga så jag blir klar nån gång.

Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll, alltid lär man sig väl nå.

 
 
 
 

Just nu är det inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet.

 
            
 
 
Hon är lite inne på det jag brukar ta upp ibland... Den där lyckan man har fått för sig att alla andra har jämt, mycket på grund av det man läser på facebook. Om ni inte har supersyn så går krönikan att läsa här också!