Barn gör som vuxna gör, inte som dom säger.

 
Varför har så många vuxna svårt att förstå innebörden i den meningen? Barn tar efter vuxna, vilket betyder att dom behöver bra förebilder under uppväxten. Precis som dom tar upp i dokumäntaren, den är verkligen sevärd. Dom små barnen i filmen är så kloka, synd att den klokheten uppenbarligen försvinner med åldern... Det är så tragiskt att så få vuxna inser att deras drickande påverkar barnen, även om man inte nödvändigtvis har ett missbruk. Ord från barnen: "Dom känns inte som människor, dom blir argare, konstiga och elaka, helt förändrad. Jag brukar titta bort, det är så läskigt. Jag blir orolig och rädd" Många vuxna tror inte att deras barn berörs eftersom att dom inte säger någonting om det. När barnen i  dokumäntaren får frågan varför dom inte säger att dom tyckter det är obehagligt låter det såhär: "Jag vill inte avbryta när dom har roligt. Jag tycker det är läskigt att säga till. Då kan dom bli väldigt, väldigt arga. Jag vågar inte, det blir inte bra. Är bara jobbigt och pinsamt att berätta" ...Är inte det väldigt sorgligt? Samtidigt som det är så himla självklart att barn inte alltid säger vad dom känner, speciellt inte om dom vuxna verkar ha roligt och är eller blir arga.
 
Det har blivit så accepterat att ingen ifrågasätter om föräldrar dricker för mycket när barnen är med, om man däremot inte dricker så blir man ifrågasätt. -Det är iallafall min erfarenhet. Just det här är något som ligger mig extra varmt om hjärtat då jag har växt upp med en vuxen som inte kan hantera alkohol. Alla barn har rätt att känna sig trygga, vilket dom flesta inte gör när vuxna omkring dom är påverkade. Det bästa vore ju om vuxna kunde låta bli att dricka helt om dom inte klarar av att göra det måttligt. Dessvärre har jag hört skrämmande många som kommer med argumentet "Jag mådde inte dåligt när vuxna drack, då gör inte mina/andra barn det heller" Det är så dumt så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, det är läskigt att det finns människor som tänker på det fyrkantiga sättet. 
 
Valborg är det ju idag, vilket betyder att många både barn och vuxna kommer dricka mer än vad dom klarar av... Vilket innebör att många barn & tonåringar kommer fara illa, det är bara att hoppas att det inte händer något allvarligt!

Vår & fullt av folk på stan och jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan

 
Då var det en ny vecka igen... Blir väl inte att göra så mycket annat än att plugga som vanligt. Men jag tänkte försöka göra något lite annorlunda som förhoppnigsvis höjer min självkänsla en aning. Kan bli tvärt om också, men huvudsaken är trots allt att man försöker. Nu lär jag inte tänka så om det går åt helvete men jag försöker verkligen intala mig att det är bättre att försöka och i värsta fall misslyckas, än att låta bli på grund av sin rädsla... Synd att det är lättare sagt än gjort! (Skriver vad det är när jag gjort det om det nu blir av)

Skräckfilm eller komedi?

För fem år sedan försvann systrarna Victoria och Lilly spårlöst från sin trygga förort. Sedan dess har deras farbror Lucas och hans flickvän Annabel tröstlöst sökt efter dem. Efter att paret hittat flickorna vid liv i en gammal stuga förbyts glädjen över upptäckten i en undran om flickorna verkligen är de enda gästerna som de har välkomnat in i sitt hem.
 
Något som jag är intresserad av är film, både att göra & titta på. Jag gillar filmer som har ett tydligt budskap och som griper tag i en på något sätt. Den får gärna beröra, men även filmer som är mer åt det läskiga hållet tycker jag om så igår såg jag skräckfilmen mama på bio. Hade ganska höga förväntningar efter trailern, den såg ut att vara min typ av film. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det var helt klart den sjukaste bioupplevelsen jag varit med om... Det satt en tjej bakom och framför mig som gapskratta i dom scenerna som var menat som dom läskigaste. Bredvid mig satt samtidigt ett gäng som hade jackorna över ansiktet. Jag försökte verkligen komma in i rätt känsla och vara allvarlig men det gick bara inte, jag har nog aldrig skrattat så mycket när jag tittat på en film... När någon får skrattattacker så kan man ju bara inte låta bli att skratta själv. Men den var faktiskt rolig, monstret såg så himla groteskt ut och både den & barnen rörde sig och lät på ett sånt underligt sätt... Är man lättroad så är man. Det var väl lite situationen som gjorde det så komiskt också, att skratta när monstret håller på och att ta ihjäl människorna är kanske inte helt okej... 
 
På något sätt så gillar jag trots allt filmen men en skräckfilm var den i min värld inte, om man inte är väldigt lättskrämd. Jag tycker inte heller att den var speciellt spännande och handlingen var inte jätte bra, slutet ännu sämre. Men om man ser den lite mer som en komedi, så är den fruktansvärt bra. Om man nu är i rätt skällskap, om ingen hade fått skrattattacker i dom 'läskigaste' scenerna så skulle den förmodligen inte ha varit fullt lika rolig!

Är jag överkänslig eller dom underkänsliga?

 
 
Skillnaden mellan humor och elakhet för mig är att det finns en poäng i humor, ren elakhet kan i min värld aldrig bli humor. Jag tycker att det är otroligt plågsamt att lyssna på samtalet, att först höra tjejens enorma glädje för att sedan höra hur hennes drömmar fullständigt krossas. Att leka med människors känslor är verkligen något av det vidrigaste man kan göra... Att först ge någon sin (förmodligen) högsta dröm, för att sedan rycka bort den och skratta. Var ligger humorn i det? Man kan absolut få tycka att jag överreagerar, "Det var ju bara ett skämt om något betydelselöst" Men om man sätter in sin egna dröm/längtan istället för den här tjejens dröm om att få träffa Justin bieber, så kan man plötsligt relatera till hur fruktansvärt samtalet måste ha varit för henne. Att ge någon ett straff för att denna gilllar en artist väldigt mycket ser jag ingen logik i heller, det är bara så otroligt taskigt.
 
Jag brukade lyssna på 'Vakna med The Voice' varje morgon för något år sedan och programledarna är inga monster, tvärt om så det är tråkigt att dom går med på att förlöjliga en ung tjej offentligt utan att se felet i det. "Vi gör ett underhållningsprogram och skoja lite med tjejen" Det värsta är nästan att se hur många som uppenbarligen roades av samtalet. Det är plötsligt riktig humor att höra vuxna göra narr av ett barn för att sedan höra denna börja gråta av förtvivlan... Jag tror att det är där någonstans jag tappar det lilla hoppet jag hade kvar för mänskligheten.

"Blyghet ses nästan som en sjukdom"

 
För att se videon, klicka.
 
Jag gillar verkligen den videon, känner igen mig så mycket. Tjejen som berättar skulle kunna vara jag, hon sätter ord på mina känslor och beskriver så bra hur det känns att vara den blyga & tysta. Hon belyser hur viktigt det är att förstå att man faktiskt inte är så onormal och fel som samhället på olika sätt intalar en om att man är som blyg, redan i förskoleåldern. Jag tycker att lärare borde sluta se på blyga elever som problem och istället börja anpassa undervisningen så den passar alla, allt behöver inte vara så svart och vitt jämt. Blygsel behöver inte vara ett hinder för att uppnå sina mål, men det är vad man får höra från många lärare och kanske även från sina föräldrar. För om lärare börjar ta upp något som ett problem så dras ju föräldrarna med i det tänket.
 
Det gjorde åtminstone mina föräldrar, vilket var jätte jobbigt. Man vill inte vara ett problem, speciellt inte för sina föräldrar. Jag ville ingenting annat än att bli den alla ville jag skulle vara. Samtidigt så kan man inte bara bli någon annan, mer säkrare person över en natt. Speciellt inte genom krav, press och hårda ord. Jag blev istället blygare och gick in ännu mer i mig själv för att skydda mig. När jag var liten så var jag övertygad om att hela världen var emot mig, att jag var hatad av alla omkring mig. Idag tror jag inte att det var riktigt så många som egentligen menade något illa. Men det blir så fel, för förmodligen skulle det varken kännas eller förbli ett problem om inte lärare och andra inblandade skulle göra det till ett så enormt bekymmer.
 
Jag ryser när läraren i videon först frågar klassen om dom hörde vad killen sa för att sedan säga åt honom att säga det han sa igen, högre. Dom orden har jag hört så många gånger och jag kan riktigt känna ångesten. Det skapade för mig bara en känsla av att jag gjort bort mig och osäkerheten bara växte. Så onödigt att ge någon den känslan när denna egentligen inte har gjort någonting fel. Var förmodligen nog jobbigt för den här killen att sätta sig längst fram i klassrummet och läsa upp lappen. Dumt att förstora upp att han pratade tyst, det viktiga var ju trots allt att läraren hörde. Han skulle ha kunnat gått ifrån stolen med en känsla av att han faktiskt kan, istället för känslan av att ha misslyckats. På det sättet skulle han förmodligen ha växt lite och fått bättre självförtroende -->Han skulle ha pratat högre nästa gång. Om det nu är ett problem att han pratar tyst(?) Själv kan jag inte riktigt se hur det kan vara så viktigt att kunna prata högt framför människor. Om man nu inte ska bli statsminister. Eller föresten... Då får man ju en mikrofon ;) 
 
Jag hittade faktiskt ännu ett bra pogram där, handlar om att utmana sina rädslor. Just om osäkerhet bland människor, främst rädsla att prata inför andra tas upp. Väldigt inspirerande! Hääääär

Framtiden, ångest och hopp

Från min dagbok 2004. Jag läste igenom den igår, skrev nästan varje dag som 7-14 åring. Finns nog inte något som är mer deprimerande... Ångest. Oro, och så ännu lite mera ångest.
 
Jag tror att det är livsviktigt att ha drömmar & mål så man alltid har något att försöka nå, speciellt om man mår dåligt. Behöver inte vara något stort, det viktiga tror jag är att man har något att sträva efter. Som liten hade jag som mål att klara av dagen -att gå upp varje dag/vara kvar i skolan/vara hemma- var en utmaning för mig. Jag hade aldrig riktigt energi kvar att tänka på någonting annat än att försöka hålla huvudet över ytan, att överleva var det jag strävade efter. När jag slutade skolan och plötsligt gick igenom dagarna utan några större hinder, på det sättet så blev jag ganska vilsen... Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden eller drömma/tänka på vad jag ville i livet. "Tänk om jag inte lyckas med någonting och går igenom livet helt ensam?" Det skrämmer mig. Jag har egentligen alltid varit rädd för framtiden, kände mig vuxen redan när jag var 10 år, vilket jag absolut inte ville bli. Det var något som skrämde mig i att bli äldre, vad vet jag inte riktigt. Men jag tror att min ångest inför framtiden nu har många anledningar, en av dom att jag aldrig riktigt fått vara barn. Nu när jag väl är vuxen så känner jag mig inte vuxen alls, känner mig så otroligt liten.
 
Rädsla ligger nog även mycket i rädslan att misslyckas & bli besviken, jag är rädd för att sitta här om 5 år och inte ha uppnått något med mitt liv. "Tänk om jag inte kommit någon vart, om jag inte vågat ta steget, om jag inte lyckats förändra mitt liv?" Inte för att det är försent om 5 år, det är aldrig försent. Men om jag känner mig själv rätt så kommer det verkligen kännas som ett stort misslyckande, om jag inte är en bra bit på vägen då. Tiden går så himla fort, jag är snart 20 år. Man är fortfarande ung då men samtidigt väldigt vuxen, känns det som nu. Jag är efter dom flesta i min ålder med så mycket, vilket i sig känns lite som ett misslyckande. Det går ju att förändra, jag är bara rädd att inte klara av det. Att ha gått igenom hela livet trippande på tå, ensam utan att ha berört eller betytt någon för någon.
 
Det är bara upp till en själv om man ska lyckas i livet -Det måste väl vara ett av dom allra mest ångesfyllda citaten? Självklart beror det mycket på ens egen vilja och mod, man måste ju kämpa för att ta sig någonstans. Men samtidigt så är det så mycket mer än en själv som påverkar framtiden... Att lyckas kan vara så himla mycket också, en del strävar efter att bli kända, andra efter att bli miljonärer, en del efter att få drömjobbet och för andra så är att lyckas att skaffa familj eller att bara få må bra. Så vilka mål man sätter upp har ju stor betydelse, lättare att lyckas om dom är någorlunda realistiska. Men alla måste få ha sina mål & drömmar, det viktiga är ju trots allt att man sträva efter vad man själva tror är möjligt och vad som faktiskt känns rätt.
 
Samtidigt som jag har ångest inför framtiden, så har jag mycket hopp. Tiden läker inte alla sår men man kan lära sig leva med dom. Livet kan alltid bli bättre, gäller bara att inte tappa sitt hopp påvägen dit!
 

It can't rain forever


Är jag ond om jag skrattar?

 
Men jag tycker samtidigt synd om dom, kan absolut förstå deras besvikelse... Det är ju så otroligt löjligt att han har en mask över ansiktet. Den enda anledning jag kan se är att det var någon dum idé till att försöka få fansen lugnare, om dom inte såg hans ansikte(?) Ehh, jaaa... Logiskt. ELLER så var det inte Justin utan någon helt annan, man vet aldrig ;) Att han inte hälsa/vinka till lite finns det ju dock ingen bortförklaring till. Han förlorade förmodligen ödmjukheten för ett bra tag sen, det är nog i princip omöjligt att behålla fötterna på jorden när man lever det livet han lever.

Ensamheten, utanförskapet och rädslan att skaffa vänner

Ibland kan jag känna mig väldigt ensam men det är inte så ofta jag tänker på det. Är väl så att man blir van vid sin situation och anpassar sig, även om man kan sakna och vantrivas ändå. Samtidigt så säger hobbypsykologen i mig att jag tänker så för att på något sätt försvara mig, skydda mig och trycka undan mina känslor. För det är klart att jag, precis som alla andra vill ha vänner. Det är svårt att erkänna för sig själv att man inte alltid mår så bra, jag tror egentligen aldrig jag har känt efter hur jag mår. Är så mycket lättare att inte tänka efter. Å andra sidan så måste man tillslut börja känna även om det gör ont. Det går inte att leva hela sitt liv utan känslor, dom kommer alltid ikapp en tillslut. Jag tror även att man någonstans måste inse att man är värd lika mycket som alla andra.
 
I lågstadiet hade jag vänner, det var nog den bästa tiden i mitt liv på det sättet. Men i mellanstadiet började vännerna sakta försvinna eftersom att jag gick mer och mer in i mig själv. Jag blev den där som ingen pratade med tillslut. Jag hade 1 vän kvar i 6:an och om hon var sjuk så var jag ensam, vilket jag hatade. Vad jag inte visste då var att det skulle bli min vardag bara några veckor senare. Inser först nu hur dåligt jag har mått av att vara så pass ensam som jag varit under skolåren, framförallt när jag blev tonåring och började högstadiet. Det blev så tydligt att jag var utanför. Jag satt alltid ensam, gick alltid före/efter alla andra till lektionerna. Mina lärare brukade säga att jag inte hade det behovet, att ha vänner. Att jag trivdes att sitta bredvid och iaktta. Men jag har alltid haft en längtan efter att bli en av dom, en som faktiskt betyder något för någon. En som man märker, en man säger hej till.
 
Vem har inte ett behov av att känna samhörighet och gemenskap? Vem mår bra av att vara utanför och ensam? Jag tror ingen gör det. Självklart så vill alla vara ensamma ibland, vissa mer än andra. Men att någon inte skulle ha det behovet alls, tror jag verkligen inte stämmer. Jag tror inte man kan bli riktigt hel om det saknas i ens liv.
 
Ensamhet handlar för mig inte om att man bokstavligen behöver vara ensam. Även om man har vänner/familj och 1000 människor omkring sig så kan man ju känna sig ensam, om man inte riktigt känner att man kan prata med någon. Jag tror att dom allra flesta vill ha vänner som man kan vara sig själv med och kan visa sig sårbar inför. Det är förmodligen betydligt fler än man tror som inte har en enda sån vän. Jag tror att man måste våga öppna sig, visa sig svag för att få vänner som man kan prata med allt om, även det jobbiga. Men det är inte alltid så lätt, speciellt inte om man bär med sig dåliga erfarenheter och har tappat tilltron för människor.
 
Jag har genom nätet försökt få vänner, det går onekligen men jag har svårt att ta det ett steg längre och då rinner allt ut i sanden istället. En del(Låter som det gäller ett 100 tal men det är väl 3-4 stycken) har frågat om vi inte kan ses men jag har så svårt att ta steget och börjar istället tänka "Varför skulle någon vilja bli vän med mig, denna kommer bli besvikna/Jag kommer bara bli sårad" Jag hatar verkligen min självkänsla och självbild, förstör så mycket. Men det är en som inte ger sig, så jag tror det blir att träffa henne inom den närmaste veckan. Jag kommer dö lite av ångest innan, men jag måste ge mig själv den chansen att faktiskt försöka. Jag får inte stänga in mig på grund av min rädsla, ingenting blir bättre av det. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag vet att jag måste försöka ta bort muren runt mig, om jag vill förändra mitt liv. Hur jobbigt det än känns att ta det där första steget, man bara måste våga ta det.
 
Jag, du, vi förtjänar att bli lyckliga!
 

Alex schulman -Älska mig

Hitta en charmig nalle jag fastna lite för ;) Synd han var så dyr!
 
Jag blir alltid så fascinerad av hur många människor det är i sthlm, om man går på stan här så är det knappt något levande man ser överhuvudtaget... Helt öde. Så det är kul med lite omväxling, jag vet dock inte riktigt om jag skulle trivas att bo så. Alla verkar så stressade, lite läskigt hur många bara kastar sig ut över gatan och nästan klättrar över bilarna... Jag förstår bara inte hur -vad dom nu är påväg till- kan vara viktigare än deras liv?
 
Hur som helst, det känns som det blev en lyckad resa den här gången... Förutom att det blev tomt på mitt konto+att vi mestadels av tiden virra runt och leta efter toaletter. Jag blev kissnödig ungefär en gång i timmen... *Googlar möjliga sjukdomar* Att hitta toa kan man tycka låter enkelt i en stor stad men det var SJUKT svårt, speciellt utan 5or.
 
Men föreställningen räddade upp resan, den var både rolig och lite sorglig. Den handlade mycket om sociala medier och bekräftelsebehovet vi har. Plötsligt så kan alla ha sin egen lilla scen på något sätt... Det är klart att man kan störa sig lite på dom som verkligen verkar gör vad som helst för att synas(Inte för att nämna några namn men) Å andra sidan så vill alla människor bara bli älskade. Som Alex sa, alla oavsett ålder är barn om man ser till vad man själv faktiskt behöver och vill ha. Barn vill bli sedda, bekräftade och älskade. Dom behöver det för att bli hela, jag tror det gäller även vuxna. Nu finns det ett nytt sätt att bli det på... Det är bra tycker jag, samtidigt som det är sorgligt att en del(Förmodligen fler än man tror) bara blir det genom olika sociala medier. 
 
Jag skulle kunna skriver mer om själva föreställningen men jag vill inte avslöja för mycket, om någon som läser skulle vilja gå och se den (Utan tvekan värt!!!). För övrigt kände jag mig hur dum som helst när det blev pause i föreställningen, alla nästan sprang ut... Jag blev helt förvirrad "Men vaaa? Är det redan slut?! Ska han inte komma ut igen? Vad konstigt..." Och så reste vi på oss och gick... Tills vi såg att folk lämna kvar sina saker och bara sprang ut för att hämta alkohol och godis. Åhh, herregud vad man man känner sig dum... Tur att vi inte gick därifrån!

Plötsligt. händer. det.

 
Den här helgen ska jag göra någonting annat än att plugga & sitta vid datorn!
 
Jaaa, det är väldigt ovanligt för mig. Jag & min syster ska åka till sthlm och se Alex schulman föreställning "Älska mig" Något jag sett fram emot länge, tror den kommer vara väldigt tänkvärd. Lite orolig för att inte hitta bara, mitt lokalsinne är sjukt dåligt. Kan gå vilse på raka vägar, utan att överdriva. Sist jag var i sthlm så tänkte jag bara gå runt lite på stan men hamna mitt ute i ingenstans tillslut... Får hoppas att det går bättre den här gången.
 
Tänkte skriva en recension av föreställningen i det här inlägget sen... Eller så gör jag ett nytt inlägg, vi får se. Det är inga lätta beslut man måste ta som bloggare! (Kommer hem på söndag) Ha det fint så länge!

"Värvade modeller vid anorexiaklinik"

 
Jag förstår bara inte hur någon överhuvudtaget kan vara så genom ond och helt sakna förståelse/empati för andra människor... Skulle vara intressant att höra vad dom har att säga till sitt försvar, för nog måste dom väl förstå att det dom gör är väldigt fel? Mycket tragiskt har man hört vid det här laget, men det här måste nästan vara något av det sjukaste... Att det är 14-15 åringar gör ju det hela ännu värre. Det är så otroligt sjukt, osunt och orätt. Vi får hoppas att modellagenturerna åker fast på något sätt, allra helst lägger ner helt! Klicka för att läsa artikeln.
 
 
 

JAG KLARADE DET

 
Men herreguuuuud vad nervös jag bev innan... Jag som tyckte jag var nervös igår, det var ingenting emot vad jag blev när jag skulle göra det. Känns så himla onödigt nu efter, går så mycket sämre om man är väldigt nervös och det är ju just det man är nervös över---> Att det ska gå dåligt. Vad jag gjorde var att redovisa en uppgift i webbkameran inför en lärare (Pluggar ju på distans). Jag pratade lite väl fort och kom av mig två gånger... MEN det var första gången jag öht redovisade någonting och jag överlevde, det gick t.o.m helt okej så ska försöka vara nöjd. Jag ska gå många fler kurser så det här kommer jag gå igenom många gånger, hoppas att det kommer kännas lite lättare för varje gång.
 
Finns det någon bättre känsla än när man faktiskt har klarar av något man aldrig trodde man skulle klara? Det tycker inte jag, går inte att slå den känslan!
 

Imorgon ska jag växa lite, förhoppningsvis

 
Imorgon ska jag göra någon som jag aldrig ens trodde jag skulle överväga för bara några månader sedan. För dom flesta är det nog ingen stor grej alls, men det spelar ingen roll. Det viktigaste är trots allt att man imponerar på sig själv och för mig känns det verkligen en utmaning, jag hoppas veeeeerkligen att det går bra nu också. Skriver vad det är imorgon... Om det går bra. Annars så går jag och gräver ner mig, ett tag. Men det bara MÅSTE gå, helst bra också. Är så galet nervös redan nu och om jag känner mig rätt så är det ingenting mot vad jag kommer vara precis innen. Jag som tänkte försöka förtränga det hela till sista minuterna... Det var inte riktigt så lätt som jag tänkt mig.
 
Om jag känner mig som en pungråtta som kastar mig i gapet på en haj? JAAA! Men det är så det ska kännas, man bara måste utmana sig själv... "Mod är inte att göra något utan rädsla, mod är att göra något trots rädsla" Min pepp låt:
 
 

Varför är det så svårt att tro och vara nöjd över sig själv?

 
Jag har tvivlat och tvivlar fortfarande mycket på mig själv, tror aldrig riktigt jag ska klara det jag ger mig in i. När jag började plugga matte på distans för drygt 1 år sen så var jag övertygad om att jag inte skulle klara den, jag gav mig in i det enbart för att få studiebidrag. Men jag bestämde mig när kursen startade för att verkligen försöka. Samtidigt var jag rädd för att försöka för mycket, för jag visste att ju mer jag försökte desto större skulle besvikelsen bli om jag misslyckades. Jag har alltid haft svårt för matte men jag hade å andra sidan aldrig riktigt försökt, på riktigt. Jag satt i princip bara av tiden på mattelektionerna i gymnasiet, fick aldrig något betyg. När jag slutade gymnasiet sa min mattelärare till mig att jag skulle behöva ha någon som satt bredvid mig jämt och förklarade, för att klara den.
 
Jag började trots det att plugga på distans. Det var kämpigt, jag var nära att ge upp många gånger men jag lyckades få G på delproven. Tyvärr så gick det inte lika bra på sluprovet... Jag var så jävla besviken på mig själv, livet kändes ännu hopplösare än innan. MEN jag fortsatte plugga för jag hade en chans till, omprovet. Jag trodde aldrig jag skulle klara det men jag fixa det tillslut, jag fick mitt E. I den stunden så fick jag tillbaka tron på mig själv lite, på drygt 3 månader hade jag klarat matten själv. Den matten jag hade suttit med i 3 år med 2-3 lärare runt mig. 
 
Vad jag försöker säga är att man klarar mer än man tror, om man bara vågar tro på sig själv. Jag försöker verkligen utmana mig själv för att höja mitt självförtroende men oftast så drar jag mig ändå, trots att jag vill. Jag tänker förmodligen lite för mycket, bättre att bara kasta sig ut... Går det åt helvete så kommer man över det tillslut och överlever, går det bra så växer man otroligt mycket. Jag tror att det kommer vara värt det i slutändan.
 
Jag tycker att det är så himla sorgligt att så många tvivlar på sig själva... Kan handla om att man inte tror man kommer fixa det där provet eller vågar satsa på den där utbildningen man drömt om. Gäller utseende också, jag har pratat med många -framförallt unga tjejer- som inte nöjda eller t.o.m har ångest över sitt utseende och försöker förändra det på olika sätt. HALLÅ, NEJ, STOPP! Jag skulle bara vilja få alla(inklusive mig själv)att förstå att dom duger precis som dom är.
 
Men alltid hittar man något som är fel, det är svårt att inse att man inte behöver vara perfekt. Själv reflekterade jag inte så mycket över mitt utseende i yngre tonåren... Jag brydde mig inte om någonting egentligen. Men i gymnasiet så blev jag väldigt självkritisk och utseendefixerad, började hata mig själv för den jag var både till sättet och utseendet. Jag kunde göra mig i ordning för skolan, känna mig fin men stanna i hallen vid spegel och bara stirra, se alla fel och tänka;Hur kan jag ens överväga att gå ut sådär? Jag brukade gå upp igen(Läs:Vi har en trappa ner till hallen) och byta om flera gånger tills jag tillslut kände mig fin igen, gå till dörren men lika förbannat fastna vid spegeln innan jag skulle gå ut. Det slutade oftast med att jag tog på mig mjukiskläder och stannade hemma.
 
Nu har jag blivit liiiiite snällare mot mig själv men det kan fortfarande hända om jag ska till något speciellt, jag tror nästan inte jag kan komma ifrån det helt. Men jag ska börja försöka fokusera på det positiva istället... Eller åtminstone sluta kritisera mig själv, lättare sagt än gjort men det känns som livet skulle bli betydligt mycket enklare då!
 

Anton Kristianssons nya låtar...

Har kommit ut på spotify idag, ÄNTLIGEN. Själv gillar dom, precis lika mycket som hans tidigare. Låtarna berättar något, det finns ett djup vilket jag gillar. (Leka leva, ny. Ingen tror på kärlek, gammal)
 

Att vara blyg, alltid något negativt?

 

Det tycker inte jag, tvärt om. Om jag ser på andra, min egen osäkerhet skulle jag gärna kasta iväg. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om det eftersom att det så gott som alltid ses som något negativt att vara blyg. Blyga barn skuldbeläggs allt för oftast. Jag tycker det är fel att det blivit så men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är väldigt jobbigt att vara, att känna sig osäker och inte riktigt våga ta kontakt är inget jag tror någon trivs med. De flesta kan nog relatera till känslan, för visst måste väl alla ha känt sig blyga någon gång(?) Tänk dig gärna in i den situationen, sen tänker du dig att det står någon över dig som frågar varför du är så tyst, varför du inte kan bli lite mer som dem runt dig, dem som är mer självsäkra och öppna. Tänk dig att den situationen är din vardag, att du varje dag får höra att du borde ändra på dig. Tror du att det skulle bli lättare och lättare för dig att öppna dig desto fler gånger du fick höra dom orden? Visst känns det väl ganska tveksamt?
 
Jag blir så frustrerad när jag tänker på hur många vuxna det är som i princip säger åt unga att dom är fel och onormala för att dom är blyga. Att pressa och tvinga skapar bara MER osäkerhet vilket leder till ännu sämre självkänsla, kanske i hela barnets liv. Genom att hacka på ett barns sätt att vara så förstör man deras självbild. Jag kan självklart inte tala för alla och jag är långt ifrån någon psykolog... Men jag tror inte man behöver vara det, allt är ju egentligen vääääldigt logiskt.
 
Jag har även upplevt det här själv. Det började i lågstadiet, eftersom att jag började må dåligt då -av anledningar som inte hade med skolan att göra, förens senare då även skolan blev en anledning att må dåligt- och därför vände jag mig inåt. Jag utvecklades till en blygare och betydligt osäkrare person desto äldre jag blev på grund av hur lärarna hanterade det. Jag ville ingenting hellre än att bokstavligen bli osynlig, så jag bara skulle slippa alla människor men fortfarande få fortsätta leva. Samtidigt så ville jag verkligen att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag tvivlade mycket på mig själv och kände mig annorlunda-->fel och onormal, när lärare försökte få mig att ändra på mitt sätt att vara på. Det var säkert inte illa menat, lärarna visste väl helt enkelt inte hur dom skulle hjälpa mig. Men jag började skämmas otroligt mycket över den jag var. Första gången mina tårar rann på ett utvecklingsamtalet så var jag 8 år gammal. Jag var ledsen på grund av att jag kände mig misslyckad som person. Att jag bröt ihop då var väl framförallt för att mina föräldrar var där och jag ville verkligen göra dom stolta. (Vilket barn vill inte det?) Men allt jag kände var mina föräldrars besvikelse när lärarna pratade. 
 
Jag hade inga större problem i skolan egentligen, men lärarna valde att fokusera på vilket problem det var att jag var tystlåten och inte räckte upp handen, inte tog plats och pratade för tyst. Det blev tillslut min identitet, en beskrivning över den jag var. Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det var ett så enormt problem... Om ett barn inte räcker upp handen så är det väl bara att gå fram till barnet och fråga hur det går när h*n slutar skriva? Om lärarna runt mig hade börjat göra det från början istället för att tjata så skulle jag förmodligen ha börjat räcka upp handen tillslut. Jag tror mycket ligger i att sluta problematisera något som inte är ett problem.
 
En lärare i högstadiet sa alltid att hon var tvungen att gå till mig först -när dom andra skrek efter hjälp- för att jag uppenbarligen inte hade vett att räcka upp handen. Jag tycker att det är sorgligt att det finns människor som förväxlar osäkerhet med dålig uppfostran... Framförallt när det gäller lärare som jobbar med barn. 
 
Det är först nu när jag blivit äldre som jag har förstått hur mycket just det här har påverkat mig som person. Jag försöker varje dag att tycka om mig själv för den jag är, det hade inte behövt bli så. Jag tycker att lärare hantera mig och andra blyga och osäkra barn otroligt fel (Jag utgår ifrån det jag varit med om/sett och hört andra unga berätta) Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter och det skär i mig, jag lider med dom här barnen som sedan blir vuxna och får med sig ut i livet att dom inte duger. Det är redan tillräckligt svårt att behålla självkänslan idag, varför minimera chanserna att bygga starka vuxna ytterligare?
 
Varför inte lyfta fram det positiva med att vara blyg i skolorna och jobba med att stärka barns självkänsla istället? "Se mig som den jag är, istället för den du vill att jag ska vara" Då vågar dom förhoppnigsvis så småningom ta för sig lite mer, vilket man nästan behöver göra i dagens samhälle... Men det jag tycker är allra viktigast är att barnen får med sig känslan av att dom faktiskt duger precis som dom är, för det gör dom. Barn ser upp till vuxna, om en vuxen säger eller på andra sätt förmedlar att dom har fel personlighet och inte duger, så skadar det dom. Om vuxna däremot börjar säga åt barn att dom faktiskt duger precis som de är, så bygger det dom till tryggare vuxna. Det är jag faktiskt heeeeelt övertygad om även om det inte är självupplevt. 
 
 

Musiken har hjälp mig att hålla huvudet över ytan

 
Go'morgon! Som ni har märkt -om ni läst tidigare inlägg- så har jag lagt ut låtar i slutet av inläggen. Det är för att musik har betytt och betyder otroligt mycket för mig, utan musiken skulle jag förmodligen vara mycket längre ner i botten. Musiken finns alltid där, det känns som jag aldrig är ensam om jag har en låt på. En låt kan förmedla så mycket, sätter ord på känslor och kan få mig att få hopp om framtiden även när jag mår väldigt dåligt.
 
Petter & Miss li är två av dom artister som jag brukar lyssna på ibland, älskar deras nya låtar!
 

Regnig dag -Jag älskar't!

Jag är lite udda för jag älskar när det regnar. Då är det knappt någon ute och man kan gömma sig under sitt paraply ;) Så jag tänkte strax gå ut och gå en långpromenad med min vovve... Men först blir det att plugga lite körkort, jag hade tänkt försöka ta det detta året. Lite skrämande att börja på körskola sen bara, körskoleläraren skrämmer mig mer än själva körandet, som det känns just nu åtminstone. Kanske kommer ändra sig när jag väl börjar köra. Jag vet hur som helst att jag skulle bli sjukt stolt över mig själv om jag klarade av det!
 
 
 

...... Men jag ska inte klaga :)

Varför inte då? Det är min första tanke när jag hör eller läser dom orden. 
 
Jag har haft en del mejl kontakter på sista tiden & alla har skrivit något i stil med;Men jag ska inte klaga/Jag ska sluta vara negativ nu. Det känns som det finns en oskriven regel om att man ska vara positiv och aldrig klaga över tillvaron. När någon skriver på det sättet får jag automatisk också det ångesfyllda kravet på mig, "Jag får inte skriva något negativt"... Blir så himla fel för jag får en känsla av att många tror dom är gnälliga/jobbiga om dom tar upp något jobbigt i deras livet. Men jag tycker snarare det är befriande när någon skriver att h*n har problem eller mår dåligt, UTAN att ursäkta det på något sätt. När jag har läst ett inlägg i en blogg där någon berättar om tex ångest, ensamhet så blir jag lite lättare för jag känner mig inte lika ensam längre. Känslan av att vara misslyckad försvinner för en stund. Framförallt om det är någon som utåt sätt ser ut att ha det väldigt bra, har lyckats i livet och plötsligt börjar skriva om sin panikångest... (Exempelvis) Allt är inte alltid som det verkar vara. Alla har förmodligen sina demoner att brottas med, även om en del har fler och tyngre. Jag tycker att det känns så meningslöst att alla människor ska gå omkring och känna sig ensamma i sin situation när så många går omkring och känner på precis samma sätt. 
 
Jag trodde länge att det var bättre att förtränga och stänga av men det går inte hur länge som helst, allt kommer tillbaka till en dag. Den dagen blir det för mycket, man orkar inte... Det är därför jag har bestämt mig för att vara mer öppen, främst mot mig själv, jag ska försöka sluta förneka och förtränga mina problem & känslor. 
 
Jag kan bli ganska provocerad när någon säger "Det finns ju dom som har det värre, tänkt på det så känns det lättare" Alltså... Hur tänker dom egentligen? Jag förstår bara inte hur det kan få någon att må bättre, man mår väl snarare sämre av att tänka på att det finns många som har det värre och mår betydligt sämre än en själv. Jag tycker inte man kan inte jämföra smärta/sorg med någon... Den är så personlig och det är så fel att förminska både sina egna och andras känslor och problem. Jag gillar det inte alls, det är mänskligt att må dåligt ibland så varför ska man gå omkring och låtsas att man mår bra när man håller på att bryta ihop? Det är OKEJ att må dåligt och känna att livet är skit för det är ju faktiskt det ibland, för alla. Det är OKEJ att prata/skriva om det också. Be. Inte. Om. Ursäkt.
 
 
 
 

Jag ska sluta skämmas och bygga upp mitt liv

Hej!

Jag är en 19 årig tjej som tänkte börja blogga, jag har bloggat lite tidigare men jag har aldrig skrivit om något personligt, men nu tänkte jag börja försöka öppna mig lite. (Bättre sent än aldrig) Jag tror att det kan hjälpa mig att få perspektiv på livet och må bättre. Jag känner nu efter snart 20 år att jag kommit till insikt:Problemen försvinner inte för att man stänger in sina känslor och försöker förtränga allt jobbigt som händer i livet, ångesten blir bara större. Jag tror att man måste våga öppna sig för att må bättre, om så bara för någon. Eller om så bara för en blogg.
 
Jag tänkte börja med att berätta lite om min uppväxt, med fokus från skolan. Jag har tänkt blogga om vägen tillbaka, vägen till att må bättre och bli den jag vill vara och egentligen är där inne. Innan någonting på vägen igenom livet kvävde mig.
 
 
I skolan hade jag rollen som den blyga tjejen i klassen. Jag var den som ingen till synes verkade lägga märke till. Under större delen av min skolgång så har jag haft extremt hög frånvaro, i många ämnen 100% på grund av att jag inte orkade gå dit. Jag har gråtit mig igenom dagar och nätter på grund av min familjesituation. Jag har känt mig annorlunda och livet har känts hopplöst. Jag förvandlades på några år från en levnadsglad unge till ett barn som inte kunde se någon mening med livet. Den historien tänkte jag berätta nu, från mitt perspektiv som barn och tonåring. 
 
Dagen när jag skulle börja lågstadiet var jag förväntansfull samtidigt som jag hade den där pirriga och lite oroliga känslan i magen, som jag tror att alla dagisbarn har när de är på väg till sin första skoldag. Trots att jag var lite blyg gick det bra, jag fick kompisar. Däremot vågade jag inte prata så mycket under lektionerna och fick ofta höra av lärarna att det var ett problem att jag var blyg, även om de aldrig sa det bokstavligen så förstod jag redan som 6 åring att min personlighet inte var önskvärd. Jag förstod att de ville att jag skulle ändra på mig. Jag förstod att jag var fel, för det var ju så jag var. Blyg. Men jag blev på något sätt blygare och blygare för varje gång någon kallade mig blyg, tyst och bad mig ta mer plats. Jag bar jämt runt på känslan av att inte duga och kände mig ständigt lite sämre än alla andra.   
 
I mellanstadiet började jag få problem hemma, jag kände mig otrygg vilket gjorde att jag började vände mig inåt, jag flydde in i mig själv i brist på andra ställen att fly till. Jag blev väldigt tystlåten och gick runt i min egna lilla bubbla, drömde mig bort och stängde in mina känslor. De första två åren i mellanstadiet hade jag mina kvar mina vänner, även om jag mest hängde efter dem. I den perioden så upptäckte även några killar i klassen att man kunde säga och göra lite vad man ville till mig, jag var ju ett väldigt lätt offer eftersom att jag inte sa ifrån. Men större delen av tiden i skolan så var jag för dem flesta den fruktansvärt blyga i klassen, hon som man inte pratade med. Jag blev tillslut väldigt utanför och ensam.
 
En blandning av lärarnas kritik mot mig, förhållandena hemma och ett par klasskamraternas oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tystlåten. Jag pratade nästan inte alls i skolan tillslut, om jag inte kände mig tvungen. Jag reflekterade inte så mycket över hur jag hade det som liten. Jag levde med tanken att det var så jag hade det som det skulle vara, och att det var så jag mådde som man skulle må, att det bara var så livet var. Jag klarade mig trots allt bra i låg och mellanstadiet, det var inte så höga krav och jag hade ganska lätt för mig.
 
Jag satt varje dag på rasten ensam i högstadiet och stirra rakt ut i luften, jag var nästan apatisk men det enda mina lärare ifrågasatte var att jag inte räckte upp handen. Det kändes som om jag fick skäll på grund av att jag inte frågade om hjälp på lektionerna. En lärare i högstadiet berättade för dem andra i klassen att jag inte hade vett att räcka upp handen, så hon skulle gå till mig i början av varje lektion. Många lärare tycktes tro att jag trivdes med att vara utanför och inte hade något behov av vänner. Jag minns tydligt en lärare i högstadiet som på varje utvecklingssamtal på olika sätt berättade för mina föräldrar att jag gillade att vara i bakgrunden och iaktta dem andra. Det hade hon sett på mig. Men vad hon skulle ha sett, om hon hade tittade en gång till var en tonåring som hade tappat livslusten.
 
Jag längtade bort. Utanförskapet gjorde ont, även om jag intalade mig själv om att ensamheten inte bekom mig.
 
I gymnasiet trodde jag att livet skulle bli lite bättre. Jag kände mig på något sätt hoppfull när jag hade slutat högstadiet, jag ville att det skulle bli bättre så fruktansvärt mycket att jag hade intalat mig själv att det skulle bli det. Jag hade varit hemma så pass mycket från skolan i både 8-9an att jag inte hade fått betyg nog för att få börja en riktig linje i gymnasiet, även om det var jobbigt att inte få betygen brydde jag mig inte så mycket om det just då. Jag såg gymnasiet som en chans att äntligen få börja om på nytt, få vara en vanlig tonåring och få nya vänner. 

Men det blev inte som jag hade föreställt mig. Jag blev hänvisad till en klass för dem med en diagnos. Varför jag hamna där berodde på att jag i 12 års åldern fick en diagnos på grund av min blyghet, frånvaro med mera. De försökte hitta fel på mig istället för i skolmiljön med mera. Det var ingenting som jag visste någonting om, ingen hade berättat för mig att jag hade fått en diagnos. Jag hittade ett papper där det stod när jag var 15 år gammal. Där och då så gick någonting sönder inuti mig och jag brast ut i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Det kändes som en bekräftelse på något som jag hade intalat mig själv om under hela min uppväxt. Det kändes om att det verkligen stämde att det var mig som det var något fel på. Inget skulle någonsin kunna bli annorlunda. Livet kunde aldrig bli bättre. Jag kände en fruktansvärd hopplöst då som höll i sig under hela min gymnasietid. 
 
Allt jag önskade som 16 åring var att få känna mig någorlunda normal. I klassen som jag gick i på gymnasiet så var alla annorlunda på sina sätt, antingen väldigt inne i sig själva eller utåtagerande. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag var en av dem. Det förväntades inte så mycket av en och jag kände mig väldigt särbehandlad. Det faktum att det bara var killar i klassen gjorde också att jag kände ännu starkare att jag var utanför och inte passade in. Jag hade aldrig riktigt känt mig så pass ensam som då. Jag önskade varje dag att jag förvandlades till någon annan. Jag ville inte vara mig själv längre, jag hatade mig själv och ett sånt självhat hade jag aldrig känt tidigare.

Jag hade en stark känsla av att ha hamnat fel, jag var arg och det kändes orättvist. Ingen tog kontakt med mig och det mådde jag väldigt dåligt av. Jag är beredd att tala för alla barn och tonåringar, blyga, med diagnos eller inte när jag skriver att alla behöver bli sedda och bekräftade. Ingen trivs med att lämnas utanför och bli ignorerad. Men jag fick även under gymnasiet en känsla av att lärarna trodde att jag trivdes med utanförskapet. Det kunde gå en hel dag, ibland två, tre utan att någon mötte min blick eller sa ett ord till mig. Samtidigt som jag inte ville någonting annat än att verkligen bli osynlig så ville jag där inne i hjärtat att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag längtade efter det som jag var som räddast för, att bli sedd.
 

 
Jag tror idag att diagnosen som jag fick som 12 åring gjorde så att många av mina lärarna tänkte att jag fungerade på ett annat sätt, att jag inte hade samma behov av social kontakt som andra barn, när det egentligen var just det jag behövde mer än någon annan. Om jag hade haft en trygg miljö hemma och vänner i skolan så skulle jag inte ha behövt vända mig inåt, jag var tvungen att stänga av för att orka med vardagen både hemma och i skolan. Om bara någon hade pratat med mig på ett bra sätt så tror jag att jag skulle ha vågat öppna mig, jag ville att livet skulle bli bättre. 
 
Lärarnas ord fick mig att tro att jag inte var lika mycket värd som alla andra barn, jag trodde att det var något fel på mig enbart på grund av min blyghet. Jag skämdes tillslut över att jag fanns. Idag så bär jag fortfarande med mig en bit av den känslan, jag har svårt att se mig som en människa som är värd lika mycket som alla andra:Känslan som jag hade under hela min uppväxt är svår att bara sudda ut. Jag förstår idag att egentligen inte har någonting att skämmas över. Vi alla är olika och i min värld så finns det ingen personlighet som är fel,och när jag ser på andra så tycker jag att blygsel är en fin egenskap. Om min blygsel inte hade gjorts till ett så enormt problem från början så hade det med största sannolikhet aldrig blivit något, och jag skulle förmodligen ha haft en betydligt bättre självbild och självkänsla idag.
 
I skrivandets stund så är det i sommar 2 år sedan jag gick ur gymnasiet. Jag gick ut utan behörighet att plugga vidare eftersom att det inte var någon riktig gymnasieutbildning jag gick på. Därför så började jag plugga upp mina betyg på distans. På snart 2 år så har jag gått fler än dubbelt så många kurser som jag gick under 3 år på gymnasiet. På sista mattelektionen så sa min lärare åt mig att jag aldrig skulle klara gymnasiematten, om ingen satt bredvid mig jämt och förklarade. När jag slutade gymnasiet så började jag med just matten och klarade av den på drygt 2 månader, ensam i mitt rum med lärarens ord i bakhuvudet. Den mattekursen som jag aldrig skulle klara av utan ett enormt stöd.
 
Där någonstans så gick det upp för mig att jag kanske trots allt klarar av mer än vad min omgivning hade trott under skolåren. Framförallt mer än vad jag hade intalat mig själv om under alla dessa år. Jag fick hoppet tillbaka. Det hoppet som jag egentligen aldrig hade känt tidigare. Då bestämde jag mig för att min barndom inte skulle få påverka hela mitt liv. Jag ville inte vara rädd längre, jag ville ta mig över den första tröskeln till det liv jag ville leva som vuxen. Men det är svårt att gå utanför sin trygga zon, även om man inte alls trivs i den. Jag vill vara osynlig samtidigt som jag vill bli sedd mer än någon annan. Jag vill utmana mig själv för att bli starkare och minska ångesten, samtidigt som jag inte vill något annat än att fly ifrån allt.  Idag så kämpar med att våga tro på mig själv och försöka inse att jag inte är sämre än någon annan. Jag kämpar med att försöka ta bort muren jag har byggt runt mig under min uppväxt, så jag kan bli den trygga personen som jag hade kunnat bli med bättre förutsättningar. 
 
Det är svårt att bryta mönster och ett destruktivt tänkande men jag ska göra allt jag kan för att få ett liv jag trivs med tillslut. Jag vet att solen alltid gömmer sig någonstans där bakom molnen. Livet är så mycket mer än det man ser för stunden. Vi måste våga tro på att det kan bli bättre, framförallt våga tro på oss själva. Jag, du, vi, förtjänar att bli lyckliga!
 
Tack för att du tog dig tid att läsa!