Alla borde ha en Kalle i skolan

 
Jag har tittat på en realityserie med Kalle Zackari Wahlström senaste veckan (Läs:Jag har försökt förlänga serien sålänge jag kunnat). Det här är något av det finaste (och roligaste) jag har sett. Vilken härlig människa Kalle är, med en sådan förståelse för alla. Jag får samtidigt lite ångesten på grund av flashbacks från den tiden. Idrottslektionerna var verkligen ett helvete. Jag var nära att bryta ihop många gånger, och jag minns så oerhört väl en gång när jag inte kunde hålla det inne. Jag började gråta, det var så pinsamt men jag kunde inte göra något åt det. Det var i 6:an och jag mådde väldigt dåligt. Då klarar man inte riktigt av när människor skäller ut en för att man "Inte tar bollen" "Inte gör något" "Bara står där" etc. Det konstiga, nu i efterhand, var att läraren bara ignorera hur killarna, ofta, skrek, till oss tjejerna, hur värdelösa vi var. Dessutom gick han bara ifrån när jag hade brutit ihop(?!) Det var sällan jag var på idrottslektioner tillslut, på högstadiet gick jag inte på en enda lektion vad jag kan minnas. Ja vad ska man säga, det var en väldigt jobbig tid. Jag hade behövt någon som Kalle, någon som brydde sig, lyssnar, hade tålamod. Och ja, framförallt gjorde något åt problemen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den ordinarie gympaläraren.... Det kändes inte riktigt som att samma förståelse fanns där. Jag tycker för övrigt att det hade varit en bra idé att dela upp gympan i tjejer och killar, det har ju också tagits upp en del om det i media nu. Visst, det är kanske gammalmodigt men alltså... Hur skönt hade det inte varit?! Det hade, i alla fall för mig, varit så betydligt mycket tryggare på lektionerna då. Den mesta av ångesten hade förmodligen försvunnit helt, eftersom att det till största delen var killarna som var på. Min klass bestod dessutom till 90% av idrottsgalningar och tävlingsmänniskor. Och där stod jag och tänkte lite mer: "Jag vill bara överleva en lektion till - vem fan bryr sig om vem som vinner den här obetydliga matchen i fotboll?" . Vi hade minst sagt lite olika mål med lektionen.

Håll dig kvar så länge det går - det är så dom gör pärlor


 
 
Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den här låten nu, den är så fin och hoppfull!
Den finns tyvärr inte på youtube än, sök på spotify för att lyssna! Håkan hellström - pärlor

Om du går i mörker och det regnar stenar
Om inte ett enda modershjärta slår för dig
Gå syster, gå bror
Det är så dom gör pärlor
Ströva på fast regnbågen är genomskådad
Det är så dom gör ädelstenar
Från golgator hala av spottloskor
En vulkan bland tändstickor
Det är så dom gör pärlor

En del änglar bär svart
Flyger med brutna vingar
Tusen David mot en Goliat
Så oönskad
Så stor
Det är så dom gör pärlor

Om du inte orkar låt mig bära
För när du startat kommer du aldrig vila
En häst som aldrig fångats in
Spring
I en svärm kulor
Det är så dom gör pärlor

Och jag fann dig också så
På botten där ingen bor
Håll dig kvar så länge det går
Det är så dom gör pärlor
Aldrig fångats in
Spring, spring, spring
Ja spring för det viner kulor
Det är så dom gör pärlor
Det är så dom gör pärlor
Det är så dom gör pärlor
Pärlor


Röst-anorexia

 
Jag läste en gammal artikel nyligen som handlade om en tjej som led av ofrivillig tystnad i barndomen, precis som jag gjorde (och fortfarande gör - i vissa situationer). Jag tycker att hon kom med en sådan bra liknelse - nämligen att relationen man har till sin röst vid selektiv mutism, är som relationen man har till sin kropp vid en ätstörning. Bilden man har på sin röst och kommunikationsförmåga vid selaktiv mutism är väldigt destruktiv. 

Om jag ser till mig själv är jag övertygad om att jag har haft (och har) en lika laddad relation till min röst som någon med anorexia har till sin kropp. Det är en liknelse som jag tror att de flesta människor kan förstå - därför tyckte jag att det är så orhört bra. Jag känner att jag under min uppväxt fick så lite förståelse, den fanns egentligen inte alls. Det gjorde mitt liv så mycket kämpigare än vad jag tror att det hade behövt vara. Därför tycker jag att det är viktigt att försöka skapa en förståelse för människors olika svårigheter. Det mesta som en kämpar med syns ju inte på utsidan, på gott och ont.

Om det är någon som inte har läst mitt inlägg som jag skrev om diagnosen, brukar selektiv mutism yttra sig som en svårare form av social fobi, och är oftast som mest uttalat i barndomen. 
Det som skiljer selektiv mutism från social fobi är dels svårighetsgraden (man är så spänd/ångestfylld att man inte kan tala alls) dels att det är så stor skillnad mot de situationer där man känner sig trygg (vanligen hemma eller med personer man känner mycket väl). I dessa trygga situationer kan man prata väldigt mycket och vara hur social som helst. Med åren brukar selektiv mutism övergå i andra slags ångesttillstånd, men det finns även de som bär med sig symptomen in i vuxen ålder. 

Det är ett litet helvete, det har framförallt varit det under min barndom. Rädslan för att stelna och tystna finns fortfarande kvar. Ibland tvivlar jag på att den känslan någonsin kommer att försvinna. Jag har missat mycket av den personliga utvecklingen på grund av det här, halkat efter mina jämnåriga. Mitt liv har på många sätt formats av tystnaden. Jag har tänkt att jag så småningom ska försöka ordna någon form av samlingsplats på nätet för unga med socialfobi och selektiv mutism. Jag tror att en del av lösningen finns i att våga träffa andra som förstår, som inte dömer eller ifrågasätter som en kan träna att vara social med kravlöst. Eller ja, helt kravlöst kan det nog aldrig bli för någon med sådana svårigheter men om en jämför med "vanliga sociala situationer". Jag har varit väldigt isolerad, under hela mitt liv egentligen, även när jag har träffat människor har jag varit ensam. Befunnit mig i i mitten av höga murar. Levt i ett eget universum - vid sidan av alla andra människor. Utanför det betydelsefulla.

Jag lever fortfarande på hennes ord

Jag tänker per automatik att människor får en negativ bild av mig när de möter mig. Det gör jag förmodligen för att jag ser på mig själv och det sättet jag agerar väldigt kritiskt... Bristen på självkänsla och självförtoende hjälper ju inte direkt heller. Det är för mig väldigt, väldigt ovanligt att höra någon säga något positivt om eller till mig. Därför blev jag oerhört förvånad när en kollega som jag endast jobbat med i 4 timmar (och inte pratat med) sa något positivt till mig(!). Det var faktiskt den första positiva upplevelsen jag har haft på jobbet, hehe. Jag trodde först hon skämtade men hon såg helt allvarlig ut. Personen i fråga kan inte prata svenska. Jag tror faktiskt inte att någon från Sverige skulle säga något sånt här - i alla fall inte på ett första möte.

Hon sa fyra meningar:
  1. You are very small (Ja, det började lite märkligt, blev minst sagt förvånad. Jag antar att hon menade smal)
  2. You can become a model (Jag trodde att hon skämtade)
  3. Have you thought about becoming model? (Jag insåg att hon menade allvar)
  4. You are very beautiful (Jag hamnade i chock)
 
Alltså... Det var nog första gången något sagt något positivt om mitt utseende. Jag blev så förvånad, det kändes inte som att det hände på riktigt. Det var just det att det faktiskt lät som att hon menade det också. Den känslan var väldigt fin att få. Jag har alltid känt mig mer eller mindre ful så det är samtidigt väldigt svårt att ta in - tyckte hon verkligen det? Det var väldigt fint sagt i alla fall. Jag minns alla dagar under gymnasiet som jag, ovanligt nog, gick upp på morgonen för att gå till skolan men fastnade vid dörren, framför spegeln. Jag stannade hemma eftersom att jag hatade allt jag såg i den. Det handlade i grunden inte bara om det, men det var på något sätt droppen som fick mig att inte gå ut genom dörren.

Jag kan fortfarande stå framför spegeln och vilja förändra allt jag ser i den. Det är sorgligt men det är ju en del av väldigt mångas verklighet - känslan av att inte duga på olika sätt. Vi, alla människor som känner på det sättet, måste försöka inse att vi duger och få dem omkring oss att förstå det också. Det känns som en omöjlighet men någonstans har jag tron om att även omöjligheter går att nå - att bära på det hoppet är för mig ett måste för att inte gå under.

Jag är förlorad i kriget med mig själv

 
                                
 
Jag lyssnade på Thåström och kom att tänka på bloggen... Den har blivit lite bortglömd.

Det var väldigt jobbigt att komma tillbaka efter semestern... Jag hamnade i min verklighetsflykt igen. Igen och igen. Jag har egentligen aldrig lämnat den. Jag har blivit en väldigt sluten människa, det känns svårt att dela med sig av något alls. Just nu. Jag ska försöka samla ihop mig och komma igen - det måste gå.

Headstrong



No longer is he the birth of my shame
Now I see the end to this
Now I'm free to end all this

I am headstrong
and I could be a little better
and I could be a little bit stronger
and I could be a little bit of everything


 

Selektiv mutism - en låsning i sociala situationer

 
 
 

Selektiv mutism är en ångest och barndomsdiagnos. Det innebär att barnen blir ofrivilligt stumma i vissa sociala situationer - en låsning av ångest. Barnen
 kan tala problemfritt i situationer eller miljöer där de känner sig trygga. Vanligtvis är barnen tysta i skolan och pratar som vanligt hemma. Studier visar på att det ofta finns ett inslag av social fobi och ångest vid selektiv mutism.

Det här är något som jag har tänkt skriva om under flera månader eller egentligen år, men eftersom att jag har personliga erfarenheter har det tagit emot... Det beror förmodligen mycket på att jag har skämts så oerhört mycket över min problematik som barn - jag har haft en känsla av att det är något fel på mig under hela min barndom. Jag vill trots det dela med mig av mina erfarenheter. Det finns så pass lite kunskap om tillståndet och det i sin tur gör att många barn  och unga blir missuppfattade, och inte får någon hjälp överhuvudtaget. Jag hoppas att jag i framtiden ska få möjlighet att hjälpa barn och ungdomar med selektiv mutism. Eller barn som har social ångest - en diagnos behöver inte nödvändigtvis finnas. 

Jag kommer att skriva utifrån mina egna erfarenheter, men också med den lilla forskning som finns i bakhuvudet. 

Vart mina egna erfarenheter kommer ifrån → 



Jag fick diagnosen som 12 åring, då hade jag varit tystlåten under hela min skolgång även om jag blev tystare desto äldre jag blev. En blandning av, framförallt, lärarnas kritik mot mig på grund av min blygsel och en del klasskamraters oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tyst. Avstängd. I högstadiet var jag i princip apatisk i skolan. Anledningen till att jag gjorde utredningen var på grund av min höga frånvaro. Jag orkade tillslut inte vara i skolan, och det var en daglig kamp för mig att slippa gå dit. Jag fick ingen förståelse från något håll och hade en ständig klump i magen. Det var ingen på BUP som pratade med mig alls utan jag var där och gjorde ett par pussel under en timme. Jag kommer ihåg att jag bröt ihop innan jag gick in dit. Ingen hade berättat något för mig innan och när man då går förbi en skylt där det står barn och ungdomspsykiatrin på, då känns det inte jättebra. Jag var rädd och ville bara försvinna. Det hade jag förmodligen velat oavsett men det kom lite som en chock.

Jag hittade ett papper där det stod att jag hade fått diagnosen som 15 åring. Då bröt jag ihop helt och hållet, eftersom att det kändes som en bekräftelse på att det var något fel på mig - även om jag inte visste vad diagnosen i sig betydde. Jag såg det som att det stod att jag hade en störning och det kändes så orättvist - det är ju de som inte förstår mig?! Jag förträngde det jag hade läst även om det fanns i bakhuvudet. Något år(?) efteråt googlade jag på diagnosen och kom till en sida där det stod att diagnosen var en störning som ofta inte försvinner. Jag klickade snabb ner sidan. Bröt ihop ordentligt än en gång och sedan blundade jag för det här faktumet igen. Jag låtsades inte om att jag hade en enorm talängslan och social ångest. Med andra ord:Selektiv mutism, men jag visste inte om att diagnosen betydde just det då.

Det var en försvarsreaktion - jag ville inte ta in det jag hade läst. Jag ville vara normal. Det är egentligen inte förens nu i år som jag har läst på om diagnosen. Det finns dock väldigt lite forskning om tillståndet, men det som jag har hittat via nätet har jag läst. Obeskrivligt märklig känsla att ha trott att en har varit ensam om något, under hela sitt liv, och sedan läsa beskrivningar om det. 

Med åren har en önskan om att hjälpa människor som är i samma situation som jag var i som barn och tonåring växt sig starkare. Inget barn ska behöva växa upp i den ångesten jag fick leva med, varje dag. Alla ska framförallt få hjälp med det här, det orsakar ett enormt lidande. Det måste tas på allvar. Att ha selektiv mutism är inte att vara blyg. Blyg och introvert är ett personlighetsdrag som jag vill lyfta fram som positivt, eftersom att det är personligheter som många ser som en defekt som ska tränas bort. Men att vara eftertänksam, tystlåten och lite försiktig är inget negativt - även om omgivningen och samhället ständigt säger det till en på olika sätt. Det är förfärligt. 

Jag är övertygad om att jag utvecklade selektiv mutism - en enorm social ångest och talängslan på grund av hur jag blev bemött. I väldigt låg ålder hade jag också vissa uttalnings svårigheter, som jag också tror kan ha haft en stor haft en bidragande faktor till min talängslan. Jag pratade ganska otydligt fram till att jag var i 8 årsåldern. Samtidigt tror jag att mycket satt i mitt huvud också - jag fick för mig att min röst lät illa men egentligen var det inte värre än att jag inte kunde uttala "R". Sedan har ju alla olika personligheter och jag var blyg och ganska osäker som barn. Jag tror att ens osäkerhet som barn kan utvecklas åt olika håll beroende på miljö, och hur en blir bemött av andra människor. Det blev mycket fokus på att jag var tystlåten, vilket är vanligt bland barn som inte tar så mycket plats. Jag anser att det är ett stort problem när lärare lägger allt fokus på elevers (i deras ögon) negativa sidor och misslyckanden. Jag tycker också att lärare generellt har haft väldigt låga förväntningar på mig, speciellt i högstadiet, vilket i sig är ett problem. Jag bara satt där -apatisk. Ingen gjorde något.

Lärares uppgift är bland annat, enligt mig, att se förbi elevens svårigheter och bekräfta honom/henne för sina positiva egenskaper. Barn måste få känna att de är värda uppmärksamheten och att deras framtid är ljus. Om en hela tiden påpekar att någon är tystlåten och blyg blir det väldigt laddat. Och för ett barn som har selektiv mutism blir steget till att börja prata ännu svårt att ta om de ständigt blir ifrågasatta. 

 

 
"Varför är du så tyst - kan du inte säga ett ord, bara ett ord, snälla?" "kan du inte prata?"
Jag kunde prata, jag ville prata men jag kunde inte. Jag fick en låsning i sociala situationer att jag inte fick fram ett ord. Fast i en ond cirkel där man inte förväntas säga ett ord. Ingen pratar med dig tillslut. Ingen tittar på dig. Du blir osynlig.

Hur ska vi hjälpa barn med selektiv mutism/ social ångest?→

Det som jag tycker är viktigast är att inte göra barnet osynligt. Den naturliga räddningen för vuxna som inte får ett svar är att börja låtsas att barn med selektiv mutism är stumma och slutar förvänta sig ett svar eller till och med, slutar prata med barnet helt och hållet. Låtsats som att de inte existerar. Barnen görs då socialt mera osynlig. Barnen godtar dessvärre samma lösning och kommer allt längre bort från tanken att prata i den situationen eller med den människan. Den här lösningen som många vuxna använder sig av är säkerligen menat som välvilja, eller för att man själv tycker att det blir obekvämt med tystad. Men man bekräftar samtidigt barnets identitet som en socialt stum människa och barnet fångas på det sättet in i symptomet.

Barn med selektiv mutism tas ofta som blyga. Om det inte finns andra problem som exempelvis hög frånvaro i skolan är det vanligtvis inget som uppmärksammas, på något annat sätt än att barnen får höra att de ska ta mera plats - och så vidare. Det är givetvis problematiskt eftersom att barnen tvingas lida i det tysta. Om man möter ett barn med selektiv mutism som exempelvis lärare är det viktigt att inte få en tyst relation till barnet, att försöka "bryta isen" så fort som möjligt. Det blir svårare för barnet att börja prata med dig desto längre tid ni haft en tyst relation. Barn utvecklar snabbt mönster för var de kan prata och var de känner att de måste vara tysta, och prata i situationer eller med människor som de länge varit tysta i  eller förhållande till är förenat med en enorm ångest. Det är något som man måste förstå - hur svårt det är för barnen.  Att ställ frågor som går att svara enkelt på är en början. Inte tvinga, inte ifrågasätta tystnaden utan fokusera på det positiva. Jag tror också på att på olika sätt lyfta fokuset från barnen när en pratar med dem, eftersom att vi med social ångest ofta tycker det är jobbigt att vara i fokus. 

Det är viktigt att förstå att selektiv mutism inte en del i någons personlighet. Tyst är inget sätt att vara på. Barn med selektiv mutism bär generellt på mycket ångest, eftersom att de är så väl medvetna om att de borde prata och vill göra det samtidigt som de känner att de inte kan. Om en blir "den tysta" i ett sammanhang är det svårt att börja prata. Rösten är vanligtvis väldigt tyst och hes i början, eftersom att barnen inte har tränat upp den. Vilket givetvis skapar ännu en ångest för att börja prata. Jag har själv fortfarande svårt att lita på min röst. 

Vuxna tror oftast att barnen inte vill prata men det är inger val de gör. De låter bli på grund av ångesten det skapar. Jag tror tyvärr att det är vanligt att skämmas över sina svårigheter och då inte kunna kan inte prata med någon om problematiken, och att bli bemött med oförståelse av omgivningen. Det skapar en känsla om att det är något när vuxna, och även andra barn, påpekat tystnad på ett negativt och ibland också hånfullt sätt.

Press och påstötning orsakar bara ytterligare låsningar i sociala situationer där barn normalt förväntas tala. Däremot, om man inte sätter upp mål eller involverar barnet överhuvudtaget så är det lätt att identiteten barnet får är att vara tyst, både i sin egen självbild och också av andra. När man säger till någon att hon måste prata mer och högre så synliggör man ju den personen på ett negativt sätt och det skapar ett större problem än vad det behöver vara. Plötsligt ligger det en prestation i att man måste "börja prata". Jag tror på att försöka att inte börja prata för barnet i för stor utsträckning. Då barnet får hjälp att undvika obehagliga situationer kopplade till rädslan att tala fråntas också möjligheten att erfara hur rädslan och ångesten kan minska och försvinna om situationen inte undviks rädsla för att tala eller ses tala, höras. När barnet väl säger något är det viktigt att inte göra så stort väsen av det, eftersom det kan leda till att barnet sluter sig igen då barnet kan känna att det blir för mycket uppståndelse. Desto tidigare vuxna börjar hjälpa barnen ju lättare är det att bryta tystnaden. Barnen mår ofta väldigt dåligt av att inte känna att de kan uttrycka sig i tal. Det leder om inte annat till många missuppfattningar. 

Jag tycker inte att man ska komplicera det. Det är ju ingen raketforskning. Ingen människa vill känna sig utanför gemenskapen, fel eller konstig. Jag tror, eller jag vet, att det är viktigt att se dessa barn som alla andra - prata med dem, så länge det inte görs i syfte att få dem att börja prata eftersom att barnen kommer att känna av det. Det går ju faktiskt att prata med människor utan att ställa frågor och kräva svar. Ge de en chans att svara men pressa inte. Påpeka aldrig deras tystnad, gör ingen grej av det. Ha tålamod och sluta aldrig att förvänta dig ett svar. Jag tror att man kommer långt med vänlighet och förståelse.

Ett beskärt foto från sista skolfotot jag var med på, i 4an, sedan blev självhatet så stort att jag inte klarade av att vara med på foton. I mina ögon syns något som är svårt att sätta ord på - något var bara fel. Om en jämför det med foton på mig som yngre är skillnaden slående - tänkt att skolan kan ta ifrån ett barn livsgnistan.
 
Under samtliga föräldrarmöten under min skoltid bröt jag ihop. Jag, som aldrig grät inför andra, kunde inte hålla tårarna borta. Jag skämdes över mig själv, inför mina föräldrar framförallt, och kände mig pressad. Det jag fick höra gång på gång var att jag var fel - att jag borde ändra på mig och att jag måste göra något åt min höga frånvaro. Samtliga lärare som lämnande ett omdöme på mig inför utvecklingsamtalen kände sig, varje gång, tvungna att påpeka att jag var tystlåten, att jag inte räckte upp handen och så vidare. Jag fick aldrig höra något positivt och det blev för mycket för mig när jag satt där i en, för mig, väldigt utsatt situation. Som lärare måste man kunna lyfta fram barns starka sidor inte inte lägga fokus på något som egentligen inte är relevant. Alla vet redan att barnet ifråga inte pratar eller tar något plats. Det hjälper inte att gång på gång, lyfta fram det som barnets undergång. Det enda man gör då är att bidra till att barnet utvecklar ett självhat - ett självhat som barnet i värsta fall kommer att tvingas leva med under hela sitt liv.
 
Jag läste en studie om tysta barn i skolan och vill citera en bit från den:
 
"Flera av föräldrarna tog upp att handledning till personal i skolan gjorde att barnet uppmärksammades och blev gladare. Personalen kunde också kommentera att barnen blev mera synliga i skolan. Barnens självförtroende och livsglädje hade i sin tur ökat genom att de blev sedda i skolan
 
I mångas ögon kan det säkerligen tyckas självklart men i många, många fall blir dessa barn fullständigt osynliga. Jag är övertygad om att det kan rädda liv och minimera barns lidande om vuxna inte väljer att blunda och gå förbi dem.
 
 
Varför drabbas barn av selektiv mutism?→ 

Jag tror att det kan finnas många anledningar och orsaker till att barn drabbas selektiv mutism. Tillståndet uppstår i regel hos barn med extrem ångest. Vanligtvis tror jag att det är blyga och osäkra barn som drabbas, att de blir bemötta på ett negativt sätt och att de utvecklar en ångest och talängslan som växer sig starkare med åren - eller minskar om de vuxna och även barnen i omgivningen hanterar det på rätt sätt. Det medför ett mer eller mindre lidande för de allra flesta. Instängd i dig själv (i vissa situationer/med vissa människor - vanligtvis i skolan) i en värld där ingen förväntar sig att du ska prata och lever i tron att du inte vill göra det - att det är ett val du gör att vara tyst och att inte delta i samtal. Ofta blir du pressad, hånad och förlöjligad - det är ju bara att prata..? Du blir väldigt missförstådd utan en röst. Tillslut blir du mer eller mindre osynlig och hamnar i ett bottenlöst utanförskap. I värsta fall. Vuxna kan bidra till att det inte behöver bli på det sättet.

Citat:

Ett barn som av sina lärare uppfattades som trotsigt och manipulativt berättade för sin terapeut att han inte talade i skolan för att han blev nervös och rädd för att bli retad eftersom han sedan förskolan haft smärtsamma upplevelser kopplade till försök att prata i skolan.
 
 
 
 
I en hel del sociala situationer än idag får jag en låsning och har svårt att få ur mig orden, men det händer väldigt sällan att jag inte får ur mig något alls vilket var vanligt när jag var liten. Jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var i regel av frågor som krävdes ett mer avancerat svar än Ja, Nej, eller Vet inte. I situationer när jag tvingades prata i skolan av, framförallt, killarna i klassen blev jag väldigt hånad och förlöjligad. Det var vanligtvis när jag fick en fråga som exempelvis "Kan du inte prata?". Jag svarade Ja, då helt enkelt. Väldigt tyst, med ett rodnande ansikte. Vilket också uppmärksammades på ett hånfullt sätt. Det blev väldigt negativt laddat att prata och jag undvek det i den utsträckningen det var möjligt.

Det finns väldigt lite forskning i hur barn med selektiv mutism klarar sig i vuxen ålder men den som finns visar på att de utvecklar social fobi som vuxna. Om de inte får någon hjälp.

I frustration över att inte kunna nå barnet kan vuxna upplever barnets tigande som ett manipulativt, provocerande och trotsigt beteende. Det här kan göra att exempelvis vuxna börjar pressa och tvinga barnet att prata eller till och med bli arg på barnet. Det fick jag uppleva ett antal gånger, vilket ju inte direkt gör att man blir trygg i att prata. Talängslan blir istället starkare.
 
Under min skoltid fick jag höra att jag trivdes med att vara i bakgrunden, framförallt i gymnasiet när jag gick i en speciell klass för ungdomar med diagnoser. Jag minns också oerhört tydligt hur en lärare sa under ett föräldramöte i gymnasiet "Varför ska man prata egentligen" eller något liknande. Det var alltså tänkt som någon form av tröst till mig, att jag inte skulle ha det behovet. Men jag ville ju prata, jag ville inte vara den som ingen pratade eller tittade på. Jag ville bli behandlad som en människa, inte som ett spöke. Det var dessvärre ingen som förvänta sig det av mig, jag var den tysta och så var det med det.
Min tysthet blev min identitet, min enda identitet.




Ångestvecka

 

Phu. Jag känner mig helt slut i huvudet trots att jag har semester. Det har framförallt varit tankarna om att eventuellt svara på/ringa upp angående jobben som lärare, eller lärarvikarie. Det är alltså runt tre, fyra olika människor som ringt - om olika jobb(?) inom skolan. Jag börjar tro att jag råkade klicka i att jag var behörig lärare med tanke på att de verkar så otroligt benägna till att få kontakt med mig. Jag har både fått mejl och sms utöver alla samtal. Herregud, har de inga fler som har sökt jobben? Jag har inte ens sökt det ena, och det andra är via vikariepoolen. Det vore onekligen en jävla utmaning. Jag vågar inte ens ringa. Det känns inte jättelovande. Samtidigt kanske en växer in i rollen och kan lyckats spela lite teater. Dock har jag tänkt så förut och det har jag inte riktigt klarat av... Min osäkerhet är lite för stor för att dölja. Jag är samtidigt så fruktansvärt less på det jobbet jag har nu. Jag har bara en veckas semester kvar nu och jag känner bara nej. Jag vill verkligen inte tillbaka. Men jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig in i rollen som lärare, det känns väldigt tveksamt om jag skulle klara av det. Åh, jag vet inte.

Ja som att det inte vore nog har jag funderat på att beställa tid för klippning+slingor hela den här veckan också - varför ska det vara så svårt?! Jag har aldrig gjort slingor hos frisören och jag vet inte om jag vill klippa mig så mycket som jag isåfall har tänkt göra, så det kanske har gjort det ännu lite svårare. Samtidigt vill jag ha en förändring - jag orkar inte med mitt utseende längre. Men det som tar emot mest är förmodligen att jag hatar att ringa. Jag tycker på något sätt att det är värre än att svara i telefonen, eftersom att det känns som man är den som har ansvaret över hela konversationen. Dock hatar jag att svara i telefonen också, det negativa då är att man är helt oförberedd. Jag börjar dividera med mig själv om jag ska svara när det ringer och det slutar vanligtvis med att det står missat samtal på skärmen. Och ångesten kommer - vem vart det? var det något viktigt? måste jag ringa upp nu? Vad ska jag säga? Och så vidare i all oändlighet. Om det är någon kollega från jobbet brukar jag skicka iväg ett sms istället, och fråga om det var den människan som ringde även om jag vet för att försöka få dem att ta det via sms istället. 

Om jag ska analysera lite beror det förmodligen på att en inte kan se den andra människan, även om det kan vara skönt, hehehe, så skapar det på något sätt ännu mer osäkerhet. Det är så mycket svårare att läsa av en person enbart via rösten. Och om en exempelvis inte kommer på ett svar på en fråga i ett fysiskt möte med en annan människa ser ju den personen på en att man tänker, men det gör man ju inte via en telefon. Min taktik för att klara av det är att vara förberedd, som det kontrollfreak jag är. Jag skriver alltid ner allt jag ska säga, även om jag bara ska ringa till exempel frisören. Nu har jag dragit på det länge, men idag ringde jag. 3 gånger(!) Inget svar. Det är alltid samma lättnad när ingen svarar, hehe... Samtidigt som jag bara vill få det gjort, jag har ju liksom laddat och förberett mig länge innan jag tillslut tar mod till mig. Ja, det låter väldigt överdrivet och jag förstår ju innerst inne att det är det. Men det är ändå samma visa varje gång. Alltid denna ständiga ångest.  

Nu är det i alla fall helg så det går inte att ringa, det är en bra ursäkt för att slippa! Jag måste däremot bestämma mig för om jag ska vara på mejlet angående jobbet eller inte. (Läs:hitta på en ursäkt till varför jag inte har "kunnat" svara och skriva att de ska ringa upp om det fortfarande är akutellt) Jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till det. Fan.

We’re gonna get it, get it together

                                 

Underneath the storm an umbrella is saying
Sitting with the poison takes away the pain
Up and up, Up and up

We’re gonna get it, get it together
I know we’re gonna get it, get it together somehow
We’re gonna get it, get it together and flower

How come people suffer? How come people part?
How come people struggle? How come people
Break your heart? Break your heart?

Yes I wanna grow, yes I want to feel
Yes I wanna know, show me how to
Heal it up, heal it up

Don’t ever give up


När tankar & känslor slåss mot varandra

 

I onsdag hände något som jag fortfarande har ångest inför. Det var en människa som hade pratat in ett meddelande på min telefonsvarare. (Läs:Jag svarar aldrig om telefonen ringer om jag inte verkligen måste, exempelvis om chefen ringer). Hon sa:

Hej. Du hade sökt jobbet som elevassistent. Det jobbet är tillsatt, men jag undrar om du är intresserad av jobbet som lärarvikarie? Hör av dig så berättar jag mer och eventuellt bokar in en inervju"

PANIK. HERREGUD. JA. ELLER NEJ. JAG ORKAR INTE. (min första reaktion). 

Jag vet att jag överdriver men jag klarar inte riktigt av det här med att tänka på eventuella nya jobb. Jag känner framtidshopp samtidigt som jag känner en press och osäkerhet som inte går att beskriva i ord. Givetvis vill jag ha jobbet, problemet är att jag med största säkerhet inte skulle klara av det. Jag har tänkt på det här sedan jag hörde samtalet och haft en oerhört beslutsångest. "Jag som LÄRARE? Nej. Eller kanske. Eller nej. Eller Ja. Aldrig. Eller kanske? Är jag dum i huvudet? Nej. Eller..." Lite så har mina tankar gått. Jag började fantisera om hur jag blev allt som mina egna lärare inte var. Det vill säga, förstående, snäll, uppmuntrande, någon som såg alla. Jag har tidigare fantasierat om det också, lite som att min hemliga, omedvetna, dröm är att bli lärare(?) eller snarare kanske speciallärare, specialpedagog.

Jag hade gärna testat på hur det är att jobba med barn men jag vet inte om jag vågar det. Att det skulle bli tufft är ett faktum, frågan är om jag överhuvudtaget skulle klara av en minut i den miljön och situationen. Jag får ångest av att bara närma mig ett skolområde, att sedan prata inför en hel klass? Det är jag nog dessvärre inte redo för, det hade jag aldrig klarat av - hur gärna jag än hade velat göra det. Jag vill vara en människa som inte tänker alls, som bara är sådär härligt skön och kastar sig in i allt och tänker att det inte är hela världen om det går åt helvete... Men jag är inte en sådan människa.

Det vore en lite mjukare start att få jobb som elevassistent och bara finnas där för 1 barn. Jag bestämde mig för att skita i att ringa upp arbetsgivaren i torsdags. Det gick sådär eftersom att hon ringde dagen efter också. Ångest kom tillbaka igen. Jag var nära att ringa i fredags, men klarade inte ens av att ringa. BARA det känns liksom jobbigt. På gränsen till omöjligt. Nu funderar jag trots allt på om jag ska ringa på måndag eller inte. Jag tror inte att det är försent. Dock tror jag mig ha sett annonsen om det här på arbetsförmedlingen och då gällde det barn i 7-9an, och det finns inte isåfall. Jag ser liksom ut att vara i den åldern själv. Men kanske hade jag klarat av det om det gällde småbarn... Misstänker dock att det är ett önsketänkande från min sida. Jag har lite större problem än vad jag vill erkänna för mig själv, ibland, när jag drömmer mig bort om att jag är som vem som helst. Någonstans är jag ju det, men jag har stora problem med min sociala ångest.

Åh! Varför är det så svårt. Jag vet inte hur  eller vad jag ska göra. Våga gå utanför min trygghetszon eller inte. Det känns oftast inte som ett val. Jag måste försöka inse att det är det, och att det är enda sättet att växa på är att gå utanför den - hur skrämmande det än känns. Samtidigt är jag så less på att en måste känna skam för att en inte riktigt vågar och stannar i sin trygghetszon. Under hela min skolgång har jag gått utanför den och det har varit allt annat än bra för mig. Men nu vill jag ju faktiskt utmana mig själv, nu är det ingen som tvingar eller pressar mig längre. (Läs: förutom samhället...) Jag får se hur jag gör, annars finns det ju fler chanser. Hoppas jag. Jag kan alltid fortsätta söka jobb som elevassistent och hoppas på det bästa. Jag vill så gärna hjälpa barn att få en bättre skolgång, uppväxt och bild av vuxna än den jag hade. Jag vill så gärna ge barn bättre förutsättningar i livet. Det är inte lätt när tankar och känslor slåss mot varandra.

Stanna tiden

 
 
Nu har jag haft semester i en vecka. Det går för fort. Stanna tiden. Jag vill inte börja jobba igen. Aldrig. Jag försöker att fly verkligheten - jag lyckas, som alltid, reletivt bra med det. Men jag vet att det alltid kommer att slå tillbaka på mig och att det aldrig kommer att leda till någonting lyckligare. Jag måste sluta - frågan är bara hur.

Jag har köpt en ny laptop. På tal om verklighetsflykt. Jag har behövt en ny i ett år egentligen men så länge jag har en dator som fungerar tar det lite emot att köpa en ny, de är ju så otroligt dyra. Men jag tänkte att jag kan unna mig en nu, som ett kvitto på att jag jobbat i ett år. Jag hade ju liksom aldrig haft råd med en annars. Nu köpte jag inte riktigt den jag allra helst skulle vilja ha (Läs:en apple för 25 tusen. ehm). Min beslutsångest gjorde att det här köpet tagit ett par veckor, men tillslut bestämde jag mig för en ASUS. Jag fick hem den i fredag. Blev inte nöjd, så jag måste åka och lämna tillbaka den. Hittade dock en HP på rean idag som jag slog till på väldigt spontant, och jag är nöjd med den hittils. Det är den här - HP Pavilion 15-AB112NO. Jag åkte faktiskt dit och köpte den i fysisk butik. Det ni. Jag köper nästan allt på nätet så det var lite av en upplevelse. 

Ja det händer inte så mycket i mitt liv. Jag känner inte riktigt för att göra någon heller. Det låter kanske deppigt men jag är trött. Jag har gjort och tänkt alldeles för mycket, alldeles för länge. Mitt första jobb var verkligen... kanske inte riktigt vad jag behövde i mitt liv. Men jag ångrar inte att jag tillslut tog mod till mig och gick in till arbetsintrevjun. Jag behövde pengarna och om jag bara hade varit hemma ett helt år hade jag knappast mått bättre. Dock hade jag kanske börjat plugga eller kommit längre rent socialt, det hade ju varit något men nu måste jag försöka se framåt. Jag måste försöka börja våga tänka på framtiden nu när jag har tid - hur jag ska göra med allt, om jag ska gå kursen jag har anmält mig till eller inte, och så vidare. Jag är bara rädd för att jag faktiskt inte kommer att komma fram till något. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, eller hur jag ska klara det.

Nu ska jag fortsätta titta på min serie jag började kolla på förra veckan - Orphan Black. Med det skrivet lyckades jag nog med en röd tråd i det här inlägget. Verklighetsflykt.
 


Tusen melodier i hjärtat

 
 
 
Jag flyr in i mig själv istället för att öppna upp. Det känns inte som ett allt för lyckat koncept. Speciellt inte som bloggare. Jobbet kväver mig en hel del. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Sökte en kurs på distans till hösten men jag vet inte om jag ska gå den. Det är om jag ska sikta på att bli djursjukvårdare, men det krävs så höga betyg då så jag måste få väldigt högt på högskoleprovet också samt att det ingår mycket matte i utbildningen. Inte mitt starkaste ämne. Om jag pallar att plugga och jobba samtidigt har jag inte heller någon aning om. Jag hittade en utbildning till elevassistent via komvux också, men det känns sådär att börja plugga gymnsiekurser igen. Det känns inte riktigt som "på riktigt" då. Jag vill ju ha en högskoleutbildning. Jag vet inte heller om elevassistent är är något jag klarar av att jobba som, eller om jag kommer att trivas med det. Jag och skolan har inte direkt varit bästa vänner, jag kanske får panik av att bara gå in i en skola.

Det känns som en omöjlig uppgift att välja inriktning när en inte har någon aning om vem man är eller vad en vill. Om jag fick välja totalt fritt hade jag förmodligen pluggat till djurskyddsinspektör, vilket inte går av olika anledningar. Eller journalist, men det är ju det att det inte finns många jobbmöjligheter. Det är ett rätt stort problem, en måste nästan utbilda sig till något som leder till jobb. Usch, jag ooooooorkar inte tänka på det här mer. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Göra.
 
Nu har jag bara en vecka kvar på jobbet, sedan har jag 4 veckors semester. Jag minns inte senast jag varken pluggade eller jobbade, det var flera år sedan. Samtidigt får jag lite ångest, det var kanske dumt att ta ut alla 4 veckorna samtidigt? Jag vet inte, men jag tänker ju lite att jag inte ska jobba kvar där sålänge till men det har jag egentligen ingen aning om. Om jag fortsätter fly in i mig själv istället för att, på något sätt, välja en utbildning blir det ju väldigt svårt att ta sig framåt... 

Det är svårt ibland, livet. 

Sluta ha så stora öron

 
 
Du har stora öron
Sluta ha så stora öron
Varför har du så stora öron?
Du ska inte ha så stora öron!

Ja sådana kommentar hör en ju inte så jätteofta tack och lov, men om vi istället byter ut kommentrerna till det här:

Du är blyg.
Sluta vara så blyg
Varför är du så blyg?
Du ska inte vara så blyg!


Vad de sa fick mig att tro att jag var en blyg person och att det var min största undergång. Jag kände aldrig att de var rätt, men, och jag förstod inte varför de uppmärksammade det. Det fruktansvärda, djärva fråga-"Varför är du så tyst?" - Alltid verkade så nedlåtande, som om det var något fel med mig som behövde åtgärdas.

Då känns det plötsligt väldigt bekant. Min poäng är att det är lika idiotiskt att kommentera människors utseende som sätt att vara på om det görs på ett negativt sätt. Om någon är blyg är den människan ju medveten om det - lika medveten som någon är om sina "stora örgon". Det förstnämnda är konstigt nog accepterat medans det är väldigt få som tar sig rätten att kommentara andras utseende negativt. Det påpekas allt som oftast som något negativt att vara blyg och jag anser att det är oerhört tragiskt. Det är hemskt att blyg är ett så negativt laddat ord, och att den personligheten problematiseras i skolan och samhället överlag. Ingen borde behöva känna att den personlighet de har inte är önskvärd.

Under min skoltid fick människor omkring mig att tro att min tystlåtenhet och blygsel var min undergång. Den frågan jag fick mest, och hatade oerhört mycket var: "Varför är du så tyst?" eller den klassiska frågan "Kan du inte prata?". Det är något så nedlåtande över frågorna, det är som att fråga "vad är det för fel på dig". Det gjorde så ont i mig varje gång.
 
Det är som att sticka en kniv rakt igenom någons självkänsla att påpeka deras sätt att vara på ett negativt sätt. 

Jag var för ungefär två veckor sedan hos en person som gång på gång påpekade för mig att jag var just blyg. Jag har hört det så många gånger förut. Nu är jag inte blyg på det sättet längre, det var jag som liten - nu har jag social fobi. (Läs: vilket beror mycket på hur jag har blivit bemött på grund av min blygsel) Det är så oerhört jobbigt när en försöker "verka normal" och gör allt för att dölja sin "annorlundahet" och någon kommenterar det en försöker dölja. Det är som att något går sönder inuti en. Jag har börjat bli så förbannad (Läs: inuti) när människor spär på det. "Du ska inte vara så blyg" Ehm, jo det ska jag visst? Människor ska vara det. Precis som att en del människor är öppna och framåt med allt och alla. 

Vi måste få vara som vi är och framförallt känna att vi kan få vara på det sättet. Det känns som en illustration i dagsläget men jag hoppas att det så småningom kan få bli så. Ingen människa ska behöva känna sig fel!

Jag var 1 av 70144


Jag visste inte ens om att det fanns så många människor. Ofattbart.


Phu! Vilken helg. Imorse var jag så trött att jag vet inte vad. Jag var alltså på Håkan Hellströms konstert. Jag önskar att jag kunde säga att det var magiskt men då ljuger jag lite. Det var otroligt mäktigt men den jag har varit på tmed honom tidigare var snäppet bättre, som jag minns det. Jag fick nog lite för mycket distans till scenen.
 
Sedan påverkade det nog en hel del att jag hade otur med människorna omkring mig, framförallt de två bredvid som snabbt visade sig vara kedjerökare. Jag fick rök i ansiktet under hela konserten(!) Jag var tvungen att soppa bort askan från kläderna... Dessutom sjöng de med väldigt högt och väldigt falskt. Och det är ju inte riktigt det man vill höra när man går på konsert. Jag tycker det är annorlunda om artisten ber människor att sjunga med, då tycker jag det blir jättefint och mäktigt men om endast de bredvid sjunger (läs:skriker) med blir det istället rätt störigt, tycker jag. Som om att det inte vore nog vifta tjejen alldeles bredvid mig väldigt mycket med armarna, så pass att jag fick ett par smällar. Lite komiskt i efterhand men inte riktigt där och då. Jag kan ibland bli så avundsjuk på gränslösa människor - tänk att vara så fri?

Samtidigt vill en ju inte tappa sin respekt för andra människor totalt. De drack väldigt mycket alkohol också så det påverkade förmodligen också deras omdöme. Nu låter jag som en bitter 80 åring men lite så kände jag mig.  Jag hade nog lite för höga förväntningar. Men, men det är ändå något att minnas.

Det var verkligen kaos när vi skulle gå därifrån, det kändes lite som att jorden skulle gå under och ALLA människor flydde därifrån - för sina liv. Jag har bara varit i Göteborg en gång tidigare så vi yra runt där rätt länge den natten innan vi hittade tillbaka till hotellet. Det blev lite mycket för mig, fick ett släng av panik men vi hittade tillbaka till hotellet tillslut. Hotellet som var vääääldigt dyrt, valde det bara på grund av att alla andra var fullbokade. Jag måste tyvärr säga att det inte alls levde upp till förväntningarna. Det fanns exempelvis inget handdusch munstycke, tv:en fungera inte, det fanns ingen dörr till toan, vääääldigt litet handfat och ingen hylla alls i badrummet, ingen sopptunna, sådär frukost, etc. Nu är jag väldigt klagoaktig känner jag men man blir ju lite besviken, och det känns så jobbigt att betala 2380+ kr för något man inte är nöjd med. Om jag ska se det positivt, som en ju måste välja att göra i slutändan, så var sängen väldigt skön!

Det var en upplevelse helt klart, och efter att ha haft en tråkig vardag väldigt länge är det så behövligt att bara komma bort.
Jag lägger ut en video här nedanför eftersom att jag filmade lite med mobilen, en får inte ta med systemkameror in men jag tänker att det är bättre än inget - som minne. Jag fick klippa bort en hel del på grund av att de bredvid mig tog över lite med sin sång, men något blev det, i alla fall! 70144 människor på samma plats. Det är svårt att ta in.

Håkan Hellström Ullevi 5/6 2016 from beefearless on Vimeo.


Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls

 
Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag blivit lurad på pengar. (Läs:Jag känner mig såååå dum såhär i efterhand) I torsdags gjort jag en polisanmälan per telefon. Jag hade skjutit upp det i flera dagar. Det är något av det värsta jag vet att prata i telefonen, jag kan känna att det nästan är värre än att träffa någon - beroende på vad det gäller. På det har jag ett sinnessjukt kontrollbehov och det kändes extra jobbigt eftersom att jag inte visste vad polisen skulle fråga. Jag kunde givetvis räkna ut det på ett ungefär men jag vill gärna veta in i minsta detalj, så att jag kan förbredda mina svar. Det hjälpte inte att kön var runt 50 min lång... Samtidigt var det nog bra eftersom att jag fick en insikt om att de tar emot flera hundra anmälningar per dag (sorgligt nog) oavsett om jag hade haft svårt att svara på någon fråga eller något är det förmodligen någon den dagen som "gjort bort sig" mer än jag. Men det gick faktiskt helt okej och kändes otroligt bra efteråt, framförallt för att jag övervann min rädsla, men även för att det hade känts jobbigt att bara skita i det - även om det med största sannolikhet inte kommer leda till att jag får mina pengar tillbaka. Jag hoppas givetvis att det blir något av det här, men jag har inga förhoppningar om det. Nu har jag i alla fall köpt andra biljetter, som jag har fått. Det blev verkligen betydligt dyrare än vad jag hade tänk mig och då hade jag räknat med en hel del. Men det finns inget att göra åt det nu. Jag hoppas att det kommer att kännas värt det i slutändan.

Det har varit en ganska jobbig vecka. Om vi bortser från jobbet som jag inte orkar tänka på överhuvudtaget. Så har jag haft ångest över mitt boende. Jag bor jobbigt nog fortfarande hemma, det känns faktiskt lite pinsamt för de flesta har trots allt flyttat vid min ålder. Men innan jag började jobba pluggade jag och det är inte lätt att hitta en lägenhet som inte är allt för dyr och samtidigt är någorlunda fräsch. Jag hittade i alla fall min drömlägenhet (typ) i början av veckan. Jag började drömma om hur jag skulle inreda den och så vidare... Problemet var bara att den var alldeles för dyr. Hyran hade gått (även om det var på gränsen) men det var en bostadsrätt för runt 3 miljoner... Sedan kom min mamma med ett förslag på en lägenhet och jag gick sönder lite. Den var raka motsatsen till min. Jag vaknade upp lite och insåg att det är något sådant jag har råd med.  Jag drömde faktiskt en mardröm om att jag bodde där den natten. Det var hemskt, hemmet känns som en så pass viktig del i ens liv. Om inte boendet känns bra tror jag att det är väldigt svårt att må bra, eller jag vet att det är så för mig.

Jag är verkligen en människa som överanalyserar allt. Vill verkligen flytta, det hade varit så obeskrivligt skönt. Samtidigt som det känns lite läskigt. Det känns som att jag blir fast i den här staden och vid det jobbet jag har då eftersom att jag behöver min lön. Jag vet att människor pluggar och bor ensamma men det känns som att det blir omöjligt. Jag vet att det inte är det men min hjärna envisas om att måla upp det värsta tänkbara - i vanlig ordning. 

Jag är rädd att bli fast i en cirkel som jag inte vill springa i. Men jag behöver en förändring - jag behöver komma bort härifrån och när jag väl har flyttar till ett ställe som känns okej har jag en stark känsla av att jag kommer att må bättre bara av det. Jag hoppas att det sker relativit snart, trots att det känns läskigt. Det blir nog bra tillslut.